Till vad ska vi ha samhället, universiteten, sjukvården, företagen? Vilket är dess syfte, dess yttersta och viktigaste syfte? Först när vi vet detta och först när denna insikt/åsikt förankrats i djupet av befolkningens breda lager, först då kan arbetet med att optimera organisationerna och skapa en långsiktigt hållbar värld. Men allt för ofta och alldeles för enkelt väjer man för denna fråga i dagens samhälle. Grundfrågan, den som allt annat utgår från, den slarvas det med. Som jag ser det är det detta slarv, denna ovilja att ta tag i de svåra frågorna, som är roten till det onda och jobbiga vi just nu tvingas gå igenom som medborgare. Jag tror inte alls att det handlar om en kortare period av kris, att om vi bara har tålamod så kommer problemen att blåsa över och sedan kan vi fortsätta som förut. Det vi går igenom nu är något mycket mer fundamentalt. Vi är inne och nosar på gränser som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. Vi tangerar jordens och världens yttersta gränser. Det borde mana till eftertanke.
I det läge (här och här är några exempel som speglar detta) vi befinner oss i kan och bör man fundera mer än en gång på hur klokt det är att delegera beslut till svinaktigt välbetalda individer som tar på sig ansvaret för saker som de sedan, om/när de misslyckas med att uppnå, lämnar över till någon annan samtidigt som de själva dignar bekvämt i en fallskärm, i väntan på nästa företag eller organisation som vill ha dem i fronten, mot rundlig betalning. Vore det inte bättre att sprida pengarna som idag läggs på några få, brett i samhället? Vore det inte bättre att de som i slutändan ändå får rensa upp och ta det faktiska ansvaret får del av överskottet? Den som håller med om att det kunde vara rimligt kan mer än gärna fortsätta läsa, och ni andra kan sluta nu, för det är just den tanken jag går vidare med nedan.
Tänker interaktivitet, i alla former. Tänker att det är vad som saknas i dagens samhälle, verklig interaktivitet. Och verklig interaktivitet, till skillnad från falsk kan illustreras på följande sätt: Jag uppskattar kommentarerna jag får på mina blogginlägg (det är en form av interaktivitet). Men, och det är viktigt, jag uppskattar inte kommentarerna primärt för att de hamnar just på min blogg. Uppskattningen står i direkt relation till dess förmåga att hjälpa mig vidare i tänkandet. Vissa kommentarer har gett upphov till nya bloggposter, andra kommentarer uttrycker tacksamhet för att mina tankar varit någon annan till hjälp. Kommentarerna och interaktiviteten på Flyktlinjer är med andra ord välkommen, så länge som utbytet av tankar leder projektet som helhet framåt. Flyktlinjer är därigenom, på samma sätt som samhället, ett kollektivt projekt och dess yttersta syfte är att vara en plats där konstruktiva tankar kan få växa och frodas utan risk för att bli dissade på förhand eftersom de inte följer någon på förhand uppgjord mall.
Lever man i villfarelsen att interaktivitet är något gott i sig är risken stor att trovärdigheten minskar, oavsett vad man sysslar med, och att värdet av det man försöker sälja minskar. Jag är orolig för en sådan utveckling, men jag tror samtidigt att interaktivitet bär på ansenliga möjligheter. Men huvudlöst luftande av ogenomtänkta synpunkter som lämnas överallt utan annat syfte än att synas är djupt problematiskt.
Och exempel på det finns överallt, även på högskolan. Dagens studenter är kunder, och kunden har alltid, (sägs det. Men jag håller inte med) rätt. Som lärare är jag en varm anhängare av medbestämmande i undervisningen och kursutformning. Vi finns trots allt där för studenternas skull. Studenterna har rätt att kräva inflytande över innehållet i de kurser de läser. Men, och det glöms alldeles för ofta bort. Interaktivitet och medbestämmande är inte per definition av godo! Om, och det finns allt för många exempel på det, inflytandet används till annat än att öka värdet på innehållet, då är det av ondo. Om drivkraften är bekvämlighet, till exempel. Om inflytandet används för att driva frågan om färre böcker på engelska, mindre att läsa, lättare frågor och så vidare. Vilket är fullt möjligt i en värld där interaktivitet och medbestämmande anses vara gott i sig, då riskerar Universitetet som institution att minska i trovärdighet och samma gäller för hela samhället. Om ansvaret för kvaliteten delegeras, om kortsiktig lycka överordnas långsiktig glädje, då kommer krisen att fortsätta. Här krävs en radikal omsvängning i tänkandet bland den breda massan.
Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att alla inser, men inte bara inser utan även aktivt tar till sig insikten om att inget är gott i sig. Allt beror på sammanhanget, hur det används och kanske framförallt varför det används. Frågan: Till vad ska interaktivitet, universitet, samhället och så vidare användas? Samtal om dessa ämnen/frågor bär på fröer till ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle där fler är delaktiga och kan ställa sina kunskaper och kompetenser till det allmännas förfogande.
Interaktivitet som leder till fördjupning, som har karaktären av samtal är god. Kommentarer som hjälper skribenten att se på artikeln eller vad det nu är på alternativa sätt, är bra. Kommentatorer som delar med sig av egna erfarenheter vilka ger perspektiv på innehållet, och önskvärda och höjer värdet på vad man än jobbar med. Konstruktiva, kritiska och väl genomtänkta kommentarer är bra, önskvärda. Sådan interaktivitet hjälper både artikelförfattaren, kommentatorn och läsarna att komma vidare i sitt tänkande. En sådan interaktivitet, både på högskolan, i medierna och samhället/politiken, skulle främja det kritiska tänkande som behövs för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Enkla lösningar finns inte, på några som helst problem. Men det behöver inte betyda att det är svårt. Vad som krävs är bara lite mer eftertanke, lite mer tålamod, lite mer tid. Framförallt behövs ett ärligt intresse för grundproblematiken. Om svaret är att vårt mål är att sälja så många lösnummer som möjligt, att tjäna så mycket pengar som det bara går. Eller om det är att vi ska få så många sökande på våra kurser som möjligt, och vi strävar efter att studenterna skall vara glada och nöjda i ett kortare perspektiv (läs, så länge de går på högskolan). Om målet är få en så billig vård som möjligt, eller att vinna nästa val. Om det är målet man strävar efter, ja då får man det resultat man förtjänar.
Om svaret däremot är att man vill vara med om att främja kritiskt tänkande. Om det är fördjupning och dialog som leder framåt, om det är samtal man vill ha, om samhället eller verksamheten. Om det är samhällsmedborgare som skall vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle man vill utbilda eller interagera med som politiker. Då måste man tänka ett steg längre. Då får man inte låta sig förföras av enkla lösningar. Då måste man utarbeta väl genomtänkta strategier för dels målen med verksamheterna, dels målet med interaktionen.
Till vad ska vi ha (fyll i själv)? Det är fråga jag saknar idag, överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar