Idag hände det igen. Kulturvetaren på spaning i de lite mer kvantitativt och evidensbaserade områdena av akademin blir satt på plats. Den som satte mig på plats, eller den som använde all den makt och allt det inflytande som personen har till sitt förfogande, gjorde det enligt konstens alla regler. Inget personligt. Strikt objektivt, och fullkomligt skoningslöst i all sin vardagliga enkelhet. Om jag nu brydde mig, vilket jag bara delvis gör, och endast av högst privata skäl. Vetenskapligt går jag vidare, oskadd. Men med ännu lite mer empiri som stöd för tesen om hur maktordningar fungerar i akademin.
Det som hände var att vi satt runt ett bord, på ett vetenskapligt seminarium. Det vad konferens om hälsopromotiv forskning. Och jag har som bekant forskat och skrivit om alkohol och droger. Som kulturvetare och med hjälp av och med utgångspunkt i kulturvetenskapliga metoder och teorier, bör påpekas. Jag anser att det är kunskap som behövs och kan tillföra arbetet med att förstå alkoholens och drogernas roller i det sammanhang där substanserna brukas/missbrukas. Kulturvetenskaplig kunskap är viktig och relevant, inte minst när man talar om hälsa och metoder för att arbeta hälsofrämjande. Utan kunskap om kultur binder man ris för sin rygg. Och jag tror även på kompetenser i samtal. Därför anmälde jag mig till konferensen. Och därför satt jag där bland välvilligt inställda människor, trodde jag.
Samtalet handlade om brist på medel för forskning. Och det spånades kring var det fanns medel att söka. EU, sa någon. Det är svårt, sa en annan. Andra exempel ventilerades. Erfarenheter utbyttes, allt i en konstruktiv och framåtriktad anda. Tidigare på dagen hade det talats om livslångt lärande, och om hälsa på arbetsplatsen. Och jag tänkte vidare i de banorna, enligt principen, gräv där du står. Kan inte förstå varför man inte kan jobba parallellt med olika medel, speciellt inte när det handlar om något som alla har ett gemensamt intresse i och för, ökad hälsa. Så, jag kastade ut en anspråkslös tanke som i korthet gick ut på att man skulle kunna anordna en serie föreläsningar på högskolan. Forskare som talar om sitt arbete och sina tankar, om pågående projekt. Detta skulle kunna arrangeras i form av lunch eller frukostföreläsningar, och inbjudan skulle kunna sändas till företag, som i sin tur skulle kunna betala. Priset skulle kunna ligga på en sådan nivå att man fick in pengar för (delar av) driften av det center för Salutogenes som håller på att bygga upp.
Förslaget var taget rakt ur luften, men jag tror på idén fortfarande. På grundidén, att man samverkar i liten skala med det regionala arbetslivet, till allas gagn. Det var inte ett väl genomtänkt, briljant förslag planerat in i minsta detalj. Det var som sagt ett anspråkslöst seminarium där tankar och förslag ventilerades förutsättningslöst. Många bäckar små, med liten arbetsinsats. Det var min tanke, och jag presenterade den inte med några vidhängande krav på upphovsrätt eller något annat.
När det var lagt, och väl mottaget av de flesta. Då kom reaktionen från en av deltagarna. En av deltagarna som uppenbarligen kände sig trampad på tårna av förslaget. Först fick vi höra att det inte var tillåtet att göra så. Oklart vad egentligen, för det var som sagt inget detaljerat förslag, och om det handlade om högskolans möjlighet att göra vinst så är det ju något som går att justera. Overheadkostnader på högskolan kan uppgå till över 60 % så det handlar bara om budgetteknik. Mitt förslag var inte ens värt att föra till protokollet enligt hen. Det förslag som istället fördes fram var att kontakta Svenskt Näringsliv och andra organisationer, för de skulle kunna bidra med mer pengar. Vad vill personen har sagt med detta? Inget annat än att mig bör man inte lyssna på.
Det är så det går till inom akademin. Makten finns och verkar överallt. Och den är destruktiv. För det som dryftades här var ju inte något avgörande beslut. Det var ett anspråkslöst spånarmöte, inte en disputation. Men eftersom makt och inflytande är viktigare än kunskap och spridande av insikter så blir det så, allt för ofta. Idag kan jag skratta åt den här typen av agerande. Det säger inget om mig. Bara om den som agerar på det sättet, och om akademin så klart. Jag hade mer än gärna testat min idé. Hade mer än gärna lagt en del av min fritid på att försöka se om den går att genomföra. Nu tror jag att jag väljer att lägga min kreativa energi på något annat. Det finns så mycket att göra, på områden där makten inte är lika tydligt framträdande.
Som sagt, en annan akademi är möjlig. Om vi vill! Den akademi jag drömmer om och verkar för är en akademi där man håller sig för god för maktkamp. En akademi där alla idéer är värda att lyssnas på, och där man testar så många lösningar som bara går, och låter resultatet vara vägledande för hur tankarna och förlagen skall bedömas. Inte hur den som för fram dem ser på och värderar sina förslag i förhållande till andra som förs fram.
4 kommentarer:
Sådant där är riktigt tråkigt.
Nu tog du ju det inte hårt men likväl tråkigt. Det brukar för mig underlätta att tänka att den specifika individen själv är ett offer(och del av) för det destruktiva system den är i, agerar i och utifrån - och att om personen skulle försöka ta ett steg ut från det, så "hotar" det att omkullkasta den invidiens nästan hela världsuppfattning - så det då eventuellt blir en form av djupbottnad rädsla som lätt leder till ett försvar genom att attackera.
... om det skulle vara så, så blir det ju rätt logiskt att den individen tar till allt hon eller han kan - det gäller ju dess liv(sannolikt på ett omedvetet plan detta utspelar sig på).
Du är ett hot Eddy, ett livsfarligt hot!
;)
"Ja, så kan man ju också tänka"(minns inte om citatet på pricken är exakt) - men en härlig inställning, och säger en del om självkänsla & självbild samt kognitiv förmåga.
Tack Lenny! Det är dör jag är, och jag börjar inse att det kan ligga något i vad du säger. Det är skönt att ha kommit dit, men samtidigt är det lite jobbigt, för det är i den riktningen som akademin går, oroväckande snabbt. Men jag stretar emot, tror på kunskapens makt och på tankens kraft. Försöker att påminna mig om att jag gör detta för att det är spånnande och kul. Och det är det på ett sätt att se hur olika människor är och agerar. Skönt också att ha en plats att kunna ventilera saker och uplevelser på.
Ja finns mycke stoff här på din blogg, för att snurra igång tankarna, kul och värdefullt.
Och ja det kan jag tänka mig, för att få ventilera, hehe.
Hm, som en sidnot, tar du in kunskap på ett visuellt-spatialt vis?
Nu kan jag ha fel, men det verkar många gånger som att det kanske är nödvändigt, i alla fall för att relativt lätt kunna ta till/titta på situationer och teorier på ett mångfacetterat vis, och enkelt kunna vandra mellan 1'a, 2'a och 3'e perspektiv. Detta går ju att lära sig, men finns ju rätt många som allt som oftast inte "har det med sig" - och då lätt kan uppfatta neutrala och nyfikna observationer(som då t.ex. hungrar efter reflekterande svar/tankar) som negativ kritik, eller som konstigheter som inte alls kan stämma(och de må ju ha rätt, men är ju inte det som är poängen - som de då verkar missa stort).
Jag verkar ta i kunskap på det viset, visuellt-spatialt(främst i.a.f.). Till stor lycka, och en del sorg.
Jag har gjort en upptäckt, som i.a.f. var ny för mig. Har att göra när man för en diskussion med någon som är väldigt duktig på att nyttja/utnyttja intellektualisering.
Jo att istället för att själv försöka bemöta detta med "rent" intellektualiserande, så att använda mer neutralt, empatiskt och även ett mer terapeutiskt förhållningssätt(kognitivt sådant).
Jag har testat att göra så i några "heta" diskussioner, med nästan ett förbluffande resultat - där den andra individens "intellektuella attacker" bara mer och mer slagit tillbaka på den individen själv.
Det har givit mig hopp om att det faktiskt i stort ungefär kan vara så som du skrev, kunskap och tanke.
Tror det är just så jag fungerar. Tänker lätt i bilder och gillar metaforer, och har inga problem att vända och vrida på olika tankar. Har heller inga problem med kommentarer, oavsett hur de ser ut, tvärt om. Allt som leder framåt, och så länge det finns en ömsesidig vilja att förstå och komma vidare i tänkandet, uppskattas. Det är vägen fram även för samhället, om du frågar mig. Och det är vad jag strävar efter här. Har också testat och upplevt det du beskriver, vilket ger mig hopp. Och ju fler man är som tänker och vill liknande saker, desto bättre är det och ju längre kommer man. Tänker jag!
Skicka en kommentar