När den första dagens intervjuer klarats av pustar jag ut på mitt rum på Ammarnäsgården, vilket inte riktigt sågs med blida ögon av informanterna. Det var något med en gammal strid. ”Varför bor du inte på Jonsstugan istället”, sa mer än en av dem jag träffade. Men det kan ju inte jag ta hänsyn till.
Ägarna är vänliga och tar sig tid, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag är ensam gäst på hotellet. Först vid åtta på kvällen har jag hämtat mig från intervjuerna, som nu helt och hållet har flutit ihop och blandats till en gröt i minnet. Vem sa vad? Tur att jag har bandspelare. Undrar hur de orkade förr? Etnologerna som med studentmössa per cykel gav sig iväg ut i kulturen, på landet för att fånga allmogens berättelser. För att rädda det som räddas kunde av det gamla bondesamhället. Fem i tolv, som man sa. För det är jobbigt att intervjua även om man kan spela in det som sägs, det ska gudarna veta. Och så här efter lite mer än tjugo intervjuer blir allt en enda röra av minimala variationer på samma tema. Vi människor är inte så unika som vi gärna vill tro.
Detta fältarbete, som tagit mig till olika platser längs Vindelälvens dalgång, längs den blå vägen, har varit ett av de mest intressanta mycket beroende på att informanternas erfarenheter så diametralt skiljer sig från vad jag fått mig berättat från män ur samma generation nere från Göteborg och Skåne. Männen jag intervjuat här uppe har verkligen levt annorlunda liv, fyllda av umbäranden, helt och hållet utelämnade till sin egen fysiska förmåga, i kojan i skogen på vintern och som flottare på sommaren.
Fascinerande att lyssna till, även om jag just nu är ända in i märgen trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar