När jag kommer ner för backen är klockan några minuter i tolv och bussen står och väntar, på tomgång. Vi är bara några få som ska åka. Skönt, då kan jag få ett helt säte för mig själv igen. När jag står där och tittar tillbaka upp mot affären och resten av byn då bryter den fram, solen sveper undan molnen och det känns overkligt, men naturligtvis helt underbart. Våren är slut och sommaren är äntligen här. Jag vill hem nu.
Längtar hem till det nya livet. Livet utan mellanrum mellan tanken och orden, utan lögner och utan oro över att det som sägs inte ska duga, utan vånda över att det eller detta kanske inte passar sig. Jag längtar hem till ett liv som levs fullt ut. Är redo för det nu, äntligen. Längst bak i bussen sjunker jag ner. Och när chauffören gasar upp och vi börjar rulla mot söder jublar jag inombords. I kurvan på andra sidan ån får jag en sista glimt av Ammarnäs och aldrig att jag glömmer den synen. Här slutade verkligen en väg. Men där en väg slutar, där börjar samtidigt en annan. Min väg.
Resan ner till Sorsele går bra. Sedan blir det plötsligt segt, segt, segt. Bussen går inte så fort som jag vill. Men i Lycksele känns det bättre. Snart framme. Vi är i tid och jag ska gott och väl hinna med tåget från Umeå.
När vi stannar i Vännäs får jag ett infall och hoppar av bussen. Jag behöver inte åka med ända till Umeå slår det mig. Tåget passerar ju Vännäs på sin väg ner mot Göteborg. Kan lika gärna stanna här och vänta. Behöver inte se Umeå en gång till. Jag är färdig med den staden, åtminstone för tillfället. Vad jag behöver är en öl istället, på järnvägskrogen. Men först blir jag stående för att beundra det vackra fantasieggande stationshuset. Det är ett fantastiskt hus när man än ser det, men nu i den tidiga kvällen är det sagolikt. Jag drar mig till minnes den första gången jag kom hit. Det var väldigt länge sedan, långt innan jag ens hade den blekaste aning om att detta under närmare sex år skulle utgöra en viktig passerpunkt i tillvaron.
Vår bröllopsresa var inte speciellt konventionell, men den var romantisk. Vi började i Roskilde veckan efter bröllopet, åkte sedan bara hem för att packa om. Sedan tog vi tåget ner till mormor i Malmö, var över i Köpenhamn och hade det hur bra som helst, åt korv, gick på Tivoli och hälsade på den lille havefru. Därefter gick turen, per tåg, till Stockholm där vi bodde två nätter på Sheraton. Vi hade köpt ett Nordiskt tågluffarkort och ville utnyttja det så mycket det gick. Efter Stockholm, med Skansen, Gröna Lund och fina frukostar på hotellet satte vi oss därför på nattåget mot Kiruna. Väl där bytte vi tåg direkt och åkte med malmbanan till Narvik. Men vädret var dåligt och vi vågade inte chansa på att sova ute där, för det hade vi bestämt att vi skulle göra, så vi tog det vändande tåget och styrde kosan åter mot Kiruna. Även om det blev många timmar på tåget var det värt varje minut. Resan över fjällen, längs de branta bergsväggarna i fjordarna längs kusten är svindlande vackra. Och lapporten in mot Sarek, betraktad i motljus är vidunderlig.
Väl framme i Kiruna badade staden i sol, även om klockan var närmare elva på kvällen. Det var första gången jag upplevde midnattssolen, men inte sista. Vi käkade ett skrovmål i gatuköket och beundrade den vackra röda träkyrkan innan vi slog läger i parken nedanför stationen. Utsikten var spektakulär med gruvan till vänster, vattnet framför oss och de gigantiska malmtågen som passerade i närheten. Jag glömmer aldrig den natten. På morgonen åt vi frukost på Domusrestaurangen på stora torget och det kändes som vi förflyttats till en svunnen tid. Luften var krispigt klar och kall, solen sken och livet lekte. Det var en underbar tid. Vi tog tåget neröver igen dagen efter vid middagstid. Det var varmt och trångt. Mycket folk, tågluffare som vi och en hel del andra resenärer, men där på tåget var stämningen god.
Resan, från Malmö i söder till Riksgränsen i norr, fick mig verkligen förstå hur ofantligt långt Sverige är. När klockan var runt sex på eftermiddagen hade vi fortfarande inte kommit längre än strax utanför Luleå. Och först vid tiotiden på kvällen var vi framme i Vännäs. Efter nästan 12 timmars tågresa hade vi alltså inte tillryggalagt mer än knappt hälften av Sveriges längd. Det kändes oerhört exotiskt att stiga av här då. Och det första och mest bestående minnet från det besöket är just stationshuset. Det gamla ångloket som jag inte kunde motstå att klättra upp på var naturligtvis också minnesvärt, men det är ett minne som når mig först när jag kommer fram till järnvägsrestaurangen.
Då dyker även andra minnen upp. Vi var fattiga då, lyckliga men fattiga. Jag minns att vi hade 25 kronor kvar i kontanter. Hur skulle vi göra, köpa något gott, eller satsa allt på en lott? Vi valde det senare. I kön fram till kassan fantiserade vi om vad vi skulle köpa om vi vann. Vi skrattade och var precis så där lyckligt omedvetna om livets baksidor som man bara är vid just sådana tillfällen i livet. Sedan satte vi oss på marken på perrongen och skrapade en liten bit var av lotten. Naturligtvis var det en nitlott. Vi var lika glada för de och jag hade förmodligen aldrig kommit ihåg detta tillfälle om det inte vore för det som hände strax efteråt. För inte långt efter att vi hade accepterat förlusten och börjat snacka om vart vi skulle ta vägen efter Stockholm där vi skulle vakna morgonen efter, så hörde vi hur någon började skrika och sedan såg vi hur hon som stått bakom oss i kön kommer springande. Hon fäktade med armarna och vrålade av lycka, det var uppenbart. Det visade sig att hon också köpt en lott och att hon nu var på väg att hämta ut sin vinst, och hon hade bråttom för tåget var på ingång. Nära skjuter ingen hare. Jag har aldrig haft tur i spel. Däremot har jag fått en del stipendier. Det är fantastiskt och har räddat mig några gånger i livet då ekonomin har varit skakig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar