Bloggpost 600

Snart är det ett år sedan jag började blogga på allvar. Var, då i januari i år, osäker på om det skulle hålla hela vägen, om jag skulle kunna få ur mig texter i den takt jag tycker krävs för att det skall kallas bloggande. Det har gått över förväntan, långt över. Det är inte många dagar under året jag missat att få ut något. Under sommaren när jag var ute år for, då var det svårt. Men det ska och får inte bli ett tvång detta. Jag gör det av lust, och för att jag måste. Och det ger mer än det tar. Ibland får jag frågan hur många timmar jag lägger på bloggande, men det är fel fråga. För detta tar ingen tid, jag får tillbaka mer än jag läger in. Dagarna får en flygande start, och problem kan bearbetas, vilket gör arbetet och vardagen enklare. Dessutom är jag begåvad med läsare. En ökande skara läsare dessutom. För det, för allt detta, men särskilt för er kära läsare och kommentatorer, är jag otroligt tacksam.

Flyktlinjer börjar allt mer hitta sin form, och om jag får säga det själv tycker jag att språket blivit något effektivare. Tycker att jag får sagt mer, på mindre utrymme, idag än i början. Ambitionen är att variera inläggen, dels för att jag själv inte skall tröttna eller fastna i ett fack, dels för att hålla mina läsare alerta. Jag vill med mitt arbete, och jag ser bloggandet som en central del av mitt arbete som forskare, främja och visa på vägar till, kritiskt tänkande. Exempel på saker att granska, och behovet av kritiskt tänkande i samhället, är oändligt. Tiden är knapp. Jag tror på det jag gör och att det jag kan behövs i samhället. Vill använda denna kanal för att bidra till en allmän strävan i samhället och världen efter långsiktigt hållbara lösningar på mänsklighetens problem.

Jag har inga lösningar, och driver ingen politik. Vill inte ta ställning för något. Inget annat än behovet av kritisk granskning, av att vända och vrida på det som dyker upp och presenteras som förslag. Jag tror på ständiga justeringar, snarare än stora åtgärdsprogram. Att slå sig till ro med det bästa i en värld bestående av förändring, det är förödande. Det som bygger samhället är intresse, engagemang och handling, i vardagen, av den stora massan över tid. På gott och på ont. Det är så idag, nu här. Och det kommer att vara så framöver också. Det jag gör just nu kommer att få återverkningar längre fram. Det är så samhällen byggs. Här och nu.

Det behövs granskande krafter, och det behövs verktyg att tänka med för att se och förstå. Det behövs ansvarstagande och handling. Goda intentioner, som till exempel önskan att börja blogga som jag bar på under lite mer än ett års tid, är meningslösa. Hur goda intentionerna än är går de inte att bygga något av. Bara det man faktiskt gör är värt något. Därför bloggar jag. För att det är en handling och den leder i all fall inte bort från målet. Man kan så klart tycka att det är meningslöst att blogga, att det inte leder till någon förändring. Men jag gör det jag kan och är utbildad till. Jag ställer mina kompetenser till allmänhetens förfogande. Det är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för det jag fått och som gjort det möjligt för mig att studera.

Det är gratis att studera i Sverige. Det är lätt att glömma det., och det är ingen självklarhet att det skall vara så. Men det är så det är. Och jag är otroligt tacksam för att jag fick chansen att studera. Att betala tillbaka är ingen uppoffring. Jag gör det jag kan också för att det ökar chansen till att det jag gör skall få någon betydelse. Samma gäller för andra. Alla är vi olika. Tillsammans bygger vi samhället. Summan av våra kollektiva kompetenser är förutsättningen som vi har att jobba med.

Vart är vi på väg, och vad kan vi uppnå? Det vet ingen. Det går inte att veta. Den som säger sig veta ljuger. Vi hamnar där vi hamnar för att vi gör det vi gör, som kollektiv betraktat. Det är den enda samhälleligt kulturella lag som finns. Allt annat är arbiträrt. Jag vill med Flyktlinjer visa på det. Vill öka förståelsen för detta fundamentala faktum, rörande kultur. Kultur är inte, den blir till, i handling. Ökat engagemang ökar möjligheterna till förändring, men det säger inget om förändringen leder till gott eller till ont. Det är kulturvetarens dilemma. Ingen kan veta. Vi kan bara veta att vi alla som lever här på jorden är ömsesidigt beroende av varandra. Och att vi får den värld vi förtjänar.

Förstår vi det, då tror jag att chanserna ökar betydligt att förändringsprocessen leder i en positivt, långsiktigt hållbar utveckling. Det är min vision. Det är den tro som håller Flyktlinjer vid liv, tillsammans med kommentarer från läsarna. Tack för att ni finns!

Med förhoppningar om att inspirationen skall hålla sig vid liv även under nästa år. Längre än så sträcker inte min planeringshorisont. Vill leva här, och nu. Tillsammans!