Tintins virtuella realitet, och dess konsekvenser

Skrev igår om den starka och tydliga tendens i samtiden, som går ut på att människor i allt högre grad och allt oftare, ibland utan att tänka på det anpassar sig efter modeller och tekniska system. Skrev om faran jag ser med uppgivandet av människans förmåga till agens. För en sådan förmåga har människan, även om den är begränsad och alltid relaterad till den kontext där människor interagerar, med varandra och med omgivningens såväl materiella som immateriella aspekter.

På kvällen var jag sedan och såg filmen Tinitin och Enhörningens hemlighet. En bra film som fungerade förvånansvärt väl. Den väckte nostalgiska minnen från tider som flytt. Barndomens bilder av den osannolika hjältens äventyr antog på bioduken ny form. Såg filmen i 3D vilket förstärkte känslan och upplevelsen. Tintin och Haddock talade och rörde sig. Miljöerna och karaktärerna fick med hjälp av tekniken liv.

Detta fick mig att tänka vidare på det jag skrev igår. För det slog mig att Tintin inte visade människor, alla bilder är datoranimerade. Det behövs alltså inga skådespelare. Och det är bara tekniken, datorernas kraftfullhet och fantasin hos dem som skapar filmen som sätter gränserna för vad som går att skildra på bio idag. Och med tanke på hur fort utvecklingen går kan man ana att vi står inför en filmisk revolution. OM bara publiken fortsätter att strömma till biograferna och pengar tillförs processen så kommer denna typ av film att snabbt förändra mediet som sådant, och därigenom även vår bild av verkligheten.

Vad kommer att hända med skådespelare? Kommer de att reduceras till röstgivare, som på radions tid? Hur länge kommer denna yrkeskår att behövas? Tänker på talsyntesens utveckling ... Hur som helst blir skådespelarna allt med bundna, inte bara av manus, utan även av bilderna som skall ljudsättas. Deras roll reduceras och underordnas mediets härigenom. Är filmstjärnans tid förbi? Det kan bli så, men vad som händer i framtiden vet ingen.

Fascinerande är det hur som helst, att se vad som är möjligt att skapa i en dator. Än så länge är det i väldigt hög grad animationer som relaterar till en levd värd som iscensätts på duken, men det är hypotetiskt möjligt att släppa på den begränsningen. Då ligger fältet fritt för fantasin. Med tillräckligt kraftfulla datorer kommer allt fler av de begränsningar som finns idag att undanröjas. Och mänskliga skådespelare är ett sådant hinder. Det Tintin kan utföra är omöjligt för en kropp av kött och blod. Han kräver dessutom ingen lön, utom möjligen upphovsrättsliga kostnader. Av eftertexterna att döma kommer det emellertid fortfarande att krävas filmarbetare, med det arbetet förändras så klart när alla bilder skapas i datorer.

Som sagt, en spännande utveckling, som får mig att tänka på en avhandling jag läste för många år sedan nu. Den ligger på nätet, är filmvetenskaplig, och den handlar om Deleuzes teorier om film och om hur dessa kan användas för att förstå det som sker. Den rekommenderas varmt, både för att den ger nya perspektiv på detta med film, och för att den är en bra introduktion till Deleuze. Dess författare kunde nog inte ana hur snabbt förändringen skulle komma, och vad som redan nu är möjligt att göra, när han skrev följande:

Videospelets ‘värld’ är en total simulering och dess berättelse är programmerbar. Differenser viks in i berättelsen som determinanter: ett val i enskild spelsituation påverkar mängden av val i kommande spelsituationer. Videospelets berättelse kan inte längre iscensättas som beständig framför ett objektiv därför att den varierar från gång till annan: den är varken beständig eller upprepbar, däremot repeterbar. Berättelsen är inte beständiggjord, konserverad av det som en gång ägde rum inför ett kameraobjektiv – berättelsen behöver överhuvudtaget inte iscensättas och ljussättas för att bli registrerad av kamerans optik – utan berättelsen består av inprogrammerade möjligheter att bearbeta det ljus som lyses upp på ‘monitor/ display’. Videospelets berättelse äger rum inom ett referensfält som är determinerat av det programmerade och rörelserna är inte hejdade till en beständighet för att upprepas, utan rörelserna kan manipuleras inom programmets referensfält utifrån repetitioner som skapar ständiga differenser.

Med detta sagt drar jag nu till Göteborg, till Universitetet. Skall idag agera back-up för betygsnämnden som skall bedöma Signe Bremers avhandling: Kroppslinjer, som jag utan att avslöja för mycket också varmt kan rekommendera.