Så plötsligt kom då dagen när året av längtan bort och förtvivlat sökande efter något var till ända. Dagen då jag för sista gången väcktes av väckarklockan, halv två på natten. Och för sista gången gick ner och satte mig bakom ratten på den bil som fungerat som ett andra hem för mig de senaste månaderna. Jag körde äntligen för sista gången den sista en och en halv mil långa resan mot Hisingen och Vårväderstorget.
Dagen innan hade jag och Magnus packat den gröna Passaten, min gamla trotjänare, full med tält, sovsäckar, kläder och vin. För när jag var klar i bageriet skulle han komma och hämta mig. Vi skulle åka till Roskildefestivalen, för första gången. Det såg jag verkligen fram emot, men nu tänkte jag mest på att jag äntligen var på väg mot friheten. Det skulle bli så himla skönt att äntligen slippa all skit jag tvingat mig själv till. Bara en sista natt kvar, sedan kunde livet börja.
Till min stora glädje flöt allt på bättre än jag hade kunnat hoppas. Samarbetet mellan mig och Johan var bättre än någonsin och alla moment hakade i varandra som ett väloljat kugghjul. Och halvvägs in i arbetsdagens sysslor kunde vi unna oss en riktigt lång rast i morgonsolen på lastkajen på baksidan. Vi talade om livet och om framtiden. Johan skulle fortsätta baka på Ribjers, åtminstone sommaren ut och sedan kanske söka ett annat bagerijobb. Han var inte bitter på tillvaron även om jag tyckte det var tragiskt att se honom. Han såg inte direkt uppgiven ut men han såg inte heller ut att trivas med livet. Vad ska det bli av dig, tänkte jag tyst för mig själv men intalade mig strax att jag inte kunde lägga mina värderingar på hans liv. Han sa ju att han var nöjd och trivdes, och han kunde inte för sitt liv fatta varför jag skulle sluta. Han var fast i bageritillvaron, det var med den han identifierade sig och jag tror inte någonting skulle kunna få honom att ändra sig. Han hade helt enkelt förlikat sig med att vara bagare och kunde inte förmå sig att ge livet något högre mål. När jag tänkte mig in i hans situation, fick jag rysningar. Men vem var jag att döma? Jag försökte nöja mig med att vara glad att jag slapp baka och jobba med degar. Ännu kunde jag emellertid inte riktigt känna av den hett efterlängtade friheten. Fortfarande kändes allt som vanligt. Oron över att detta kanske var en dröm gnagde inom mig. Jag väntade mig nästan att någon skulle komma och väcka mig och säga att jag var sen till jobbet, att jag inte alls skulle sluta. Att äntligen vara framme vid den sista dagen i bagerivärlden kändes overkligt.
Efter rasten gick vi in och fortsatte med vetedegen som låg på bordet och jäste. När den var klar var det bara Wienerdegen kvar och sedan skulle en epok i mitt liv vara till ända. Det gick runt i huvudet på mig. Tänk om jag inte kommer in på skolan till hösten, vad ska jag göra då? Hur ska jag klara studierna, med mina tidigare erfarenheter från skolan? Skit i det, försökte jag intala mig. Det ordnar sig. Allt ordnar sig nu.
När vi var klara och jag kom ut ur kylen efter att ha ställt in wienerdegen blev jag överraskad av Johan och butikspersonalen som ville önska mig lycka till genom att överlämna ett litet paket. Det var en flaska Whisky, som var just den spritsort som jag alltid brukade säga till alla att jag inte kunde med. Det trodde jag Johan visste. Men jag sa inget. Hur skulle jag kunna göra det när jag fick den som present?
Sedan drack vi ett uppsluppet avskedskaffe innan butiken öppnade och denna gång var det inga dystra miner eller tankar som uppfyllde mig. Därtill hade jag mått allt för dåligt, allt för länge. Sluta var ju vad jag ville. Visst var det tråkigt att behöva lämna Johan, men för övrigt var det inte mycket jag skulle komma att sakna. Äntligen skulle jag slippa gå upp mitt i natten, slippa slita ut mig i en trist och mentalt understimulerad miljö. Även om jag inte visste vad som väntade mig var jag i den stunden euforiskt lycklig. Men i ensamheten nere i omklädningsrummet, där jag så många gånger denna vår suttit och förbannat mitt liv, kom det ändå över mig ett stygn av vemod. Den trygghet det innebar att gå till ett jobb skulle definitivt försvinna när jag gick ut genom dörren och den skulle ersättas av något annat, oklart vad. Jag visste heller inte hur jag skulle komma att reagera på friheten och den kravlöshet som nu under resten av sommaren låg framför mig. Skulle jag vara tillbaka i bageriet till hösten, eller vad skulle hända? Jag försökte slå bort tankarna på det. Nu skulle det festas. Roskilde och musik var vad jag behövde, intalade jag mig.
"Hejdå då Johan”, sa jag när jag kom upp i bageriet igen. ”Hoppas att du får en bra sommar.” ”Ta det nu lugnt i Danmark. Man har ju hör hur det går till där, och du drick inte upp all whisky i kväll”, hälsade han tillbaka på sitt avundsvärt sorglösa sätt som återigen fyllde mig med vemod. För om man lever som han gör då kommer man obönhörligen att allt för sent inse hur det står till. Risken är att man alldeles för sent, när det inte går att vända om längre, inser att man kommit för nära kanten. Då finns det ingen annat att göra än att passivt acceptera faktum och glida med utför. Det gjorde inte jag, och det är jag oändligt tacksam för.
Jag gick ut på lastbryggan där solen strålade och bländade mig. Det var obeskrivligt skönt ute. Det märktes att det skulle bli en fin dag. Ännu fanns lite nattkyla kvar i luften. Klockan var snart tio och Magnus var på väg. Vi hade inte beställt någon färja i Helsingborg. Hoppades på tur. Det fick bli som det blev. Vägen är målet, hade vi sagt till varandra.
Är jag fri nu, tänkte jag när jag stod där och väntade i solen. Uppnår jag något genom att lämna bageriet? Är det verkligen där problemet ligger, eller är detta bara en flykt från mig själv? Ställd inför faktumet att jag nu verkligen var på väg ut från gemenskapen i bagerivärlden kunde jag inte bestämma mig för hur jag kände inför mitt beslut. Nu när det äntligen var allvar och jag stod där med bagerivärlden och den delen av livet, bokstavligen bakom ryggen blev jag plötsligt osäker. Jag hade föreställt mig att det var med sprakande euforisk glädje jag skulle studsa ut från den bagerivärld jag upplevt som ett fängelse så länge. Istället var det med en gnagande oro jag stod där på lastbryggan och väntade.
När jag såg den gröna Passaten, med sina välbekanta rostfläckar, dyka upp under spårvagnsbron längre upp på gatan kände jag mig tvungen att visa mig så glad och lättad som jag sagt att jag skulle bli när jag äntligen slutat. Jag sprang emot bilen och viftade med flaskan och försökte se hysteriskt glad ut. Men inombords kände jag mig mest tom. En viss glädje kom dock över mig när jag berättade för Magnus hur skönt det var att äntligen komma bort, men bismaken av vankelmod kunde jag inte bli av med. Att sluta var ju faktiskt bara ett första steg och det ledde rakt ut i det okända.
När vi packat in mina saker och jag övertagit ratten tutade jag hysteriskt till mina före detta kollegor. Johan och de andra hade kommit ut på bryggan och vinkade. Jag gasade upp bilen och vi rullade iväg mot äventyret i Danmark och resten av den första riktigt lediga sommaren för mig på fem år. En stor börda lyftes från mitt hjärta när bageriet försvann i backspegeln, men den lämnade samtidigt en obehaglig känsla av ovisshet kvar.
Resan hade tagit fart, men ännu återstod många mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar