Deleuzes och Guattaris tankar om refrängen, satt i arbete för att förstå kultur, med Springsteens River som exempel

Jobbar hemma idag. Mår inget vidare. Förkyld, med en hals som pockar på ständig uppmärksamhet och som stör tankeverksamheten. Har därför inga höga ambitioner. Men så är det ju. Skrivandet är inget som går att beställa fram. Man får ta vara på de stunder man får, och göra det bästa av dem. Resten av tiden får användas till förberedelser. Och den typen av uppgifter finns det i överflöd. Jag skall nog få ihop mina timmar idag med, även om det inte blev som jag tänkte mig.

Nåväl. Har tänkt ganska länge på den här bloggposten. Och idag är det dags att ta tag i den. Utgångspunkten är en av platåerna i A Thousand Plateaus, "Of the refrain", av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Jag gillar det kapitlet i boken. Det har hjälpt mig mycket i arbetet med att formulera en förståelse för kultur i betydelsen något som uppstår i mellanrummen mellan aktörerna (både materiella och immateriella aspekter av verkligheten, allt som kan göra skillnad) som bygger upp helheten. Min förståelse av begreppet kultur går ut på att uppmärksamma hela det sammanhang som världen byggs av, blir till inom. Och allt som spelar någon roll måste beaktas. Inget kan sägas vara betydelsefullt eller meningslöst, på förhand. Sådana uttalanden kan bara fällas efter att skeendet, utfallet av processen har analyserats. Men inte ens då kan man säga säkert att just det berodde på detta. Alla undersökningar om kultur måste därför innehålla ett moment av öppenhet. Kultur är inget, det är en ständigt upprepad skillnad. Kultur är förändring. Det skall jag försöka illustrera med en analys av Bruce Springsteens låt, The River.

Först några fler ord om texten och om dess bärande tankar. Viktigt att förstå är att skillnad för Deleuze och Guattari inte är något relationellt, något som bara kan upptäckas i jämförelse. Skillnad för Deleuze (vilket är ämnet för hans avhandling Difference and Repetition) är något i kraft av sig själv. Skillnad, menar Deleuze och Guattari, är det som upprepas när kultur blir till. Världen och kultur blir till i en ständigt pågående process där skillnad repeteras. Skillnaden är med andra ord ett slags kulturens konstant. Och det jag skall försöka illustrera här är att även det som är identiskt kan på samma gång vara helt annorlunda, vilket kan visas med hjälp av just en refräng. En refräng är den samma genom hela låten, men genom att det som kommer innan och det som kommer efter, verserna, är olika kommer refrängens innebörd att skilja sig åt. Det tycker jag att The River är ett utmärkt exempel på.

Vad säger Deleuze och Guattari om refrängen? De säger ganska mycket och det går inte att sammanfatta, vilket är viktigt att förstå om man vill arbeta med deras texter. Det är utgångspunkter för vidare arbete, och platåerna får sitt värde först när man som läsare själv arbetar med dem och avlockar dem betydelse. Skall man läsa Deleuze och Guattari måste man vara beredd på att inte hitta några givna svar, men väl en hel massa uppslag att arbeta vidare med på egen hand. Jag kan därför inte resa några andra anspråk än att detta är min läsning och förståelse av begreppet refräng. Det finns eller går i alla fall att göra andra läsningar. Och det är just vad som tilltalar mig, att boken inte tvingar sig på mig, den inspirerar mig istället att tänka själv. Vad som helst kan inte sägas i namn av Deleuze och Guattari, men spannet av möjligt läsningar är ganska brett. Därför kan boken i sig läsas och förstås som ett slags refräng. Varje gång jag slår upp den hittar jag nya betydelser beroende på vilket humör jag har och vad som händer runtomkring mig och i världen. Det finns passager som är mindre öppna för tolkning än andra, och jag tänkte citera en av dessa, bara för att ge läsaren en känsla för hur det kan låta, och för att illustrera det som sagts ovan.

So just what is a refrain? Glass harmonica: the refrain is a prism, a crystal of space-time. It acts upon that which surrounds it, sound or light, extracting from it various vibrations, or decompositions, projections, or transformations. The refrain also has a catalytic funktion: not only to increase the speed of the exchanges and reactions in that which surrounds it, but also to assure indirect interactions between elements devoid of so-called natural affinity, and thereby to form organized masses. The refrain is therefore of crystal or protein type. 

Okej, då har det blivit dags att titta närmare på Springsteens låt. Låt mig bara säga att refränger finns överallt, inte bara i musiken. Samma fenomen går att iaktta på andra ställen och i andra sammanhang också. Detta är inte ett försök att bestämma innebörden i The River, analysen handlar inte om vad den betyder, egentligen. Vad jag vill illustrera är hur en refräng som objektivt sett är exakt den samma kan laddas med olika innebörder genom att relateras till olika sammanhang. Meningen bestäms med andra ord inte på en denotativ nivå, utan på en konnotativt föränderlig nivå. Detta blir också en illustration till varför jag finner kultur vara ett så fascinerande och viktigt studieobjekt. Kultur finns överallt. Kultur påverkar alla, alltid. Därför blir analysen som nu följer en angelägenhet inte bara för Springsteenfans, utan för alla. Analysen utgår från The River, men den handlar i överförd bemärkelse om vår gemensamma verklighet. Vad som presenteras är ett verktyg att tänka med, inte en bestämning av innebörd.

Låten börjar med att beskriva huvudpersonen, den plats han vuxit upp på och vilka värderingar som finns och verkar där. Hans flickvän introduceras också. Det är tonårstid, och de längtar ut. Har drömmar och vill leva fria.

I come from down in the valley where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done 

Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green

Det är så jag förstår dessa rader. Och refrängen som följer på dem förstärker den känslan.

Wed go down to the river
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride

Han och Mary är kära. De drömmer om ett liv där allt är annorlunda, och den drömmen är fortfarande vid liv vid utgången av refrängen. Känslan av frihet och öppna möjligheter finns kvar. Men så händer något.

Then I got mary pregnant and man that was all she wrote
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

Mary blir gravid, och där de bor, i det kulturella sammanhang där de växer upp, där måste man gifta sig. Man måste foga sig efter normen, börja jobba, bli vuxen. Känslan av instängdhet kryper sig på. När refrängen, som är den samma, dyker upp igen är allt förändrat. Dess innebörd är en helt annan, även om det fortfarande finns ett inslag av längtan och upproriskhet kvar. 

That night we went down to the river
And into the river wed dive
On down to the river we did ride

En sista kväll i frihet. Nere vid floden kommer samhällets krav och kulturen normerande kraft inte åt de unga tu. Sedan dundrar vardagen in. Han får ett jobb, men det är lågkonjunktur. Livet rullar på. Drömmarna bleknar, förflyktigas. För att överleva agerar han som om han inte mindes hur det var en gång, och Mary agerar som om hon inte bryr sig. Minnen, av flydda, sorglösa dagar, hemsöker berättaren och lägger sordin på hopplösheten som redan fanns där innan..

I got a job working construction for the johnstown company
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember, mary acts like she don't care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me

Bottenlös förtvivlan är vad jag läser in här, men också en önskan om att det skulle kunna vara annorlunda. En önskan som får honom att söka sig ut, bort till den plats som är förknippat med fina minnen. Bort från kulturens krav och påtvingade konformitet. Floden är emellertid uttorkad, men platsen finns kvar.

Down to the river though I know the river is dry
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride

Han tar henne med sig till den enda plats där de kan leva ett fullt liv. Även om flodens lopp har avstannat finns kraften i dess rörelse kvar. Tillsammans kan de hämta kraft från minnen av de drömmar som aldrig fick förverkligas. Livet blev inte som det var tänkt, inte som de drömde att det skulle bli. När vi lämnar dem kan de inte längre dyka ner i floden. De kan inte längre flyta med strömmen, bort. Nu har flödet upphört. Den vägen är stängd. Men minnet och längtan finns kvar.

The River tar sig innanför huden, i alla fall på mig. Berättelsens kraft träffar mig varje gång, rakt i magen. Och även om, eller kanske just därför att, det är i princip samma refräng som upprepas genom låten så förstärks känslan som förmedlas. Även om texten är den samma är den helt ny när den dyker upp nästa gång.

Det är sätt att tänka kring och se på samhället. Refränger finns överallt. Dagens lunch/frukost, till exempel, som det är dags för mig att inta nu, den är oftast den samma, men den är också helt ny varje dag. Förstår man detta. Om denna tanke och detta perspektiv skulle kunna spridas, då ökar förståelsen i världen för vad det innebär att vara människa. Det är min fasta övertygelse.

Ingen kommer undan kulturen. Därför är det bättre att försöka förstå den. Oavsett hur vi ställer oss till den så kommer den att påverka oss, på gott och på ont.