En värld utan subjekt är en långsiktigt hållbar värld

Men vad säger du! En värld utan subjekt, är inte det en kallt instrumentell värld? Förstår den typen av invändningar. Men jag vill hävda att det är precis tvärt om. En värld av subjekt, den värld vi lever i här och nu, det är en kall, instrumentellt beräknande värld utan plats för spontanitet, överraskning eller glädje. En värld utan tid till eftertanke och odlande av kritisk medvetenhet. Det är en värld som i full fart går mot sin potentiella undergång. Dyrkandet av subjektet och tron på att det går att förstå världen och alla de aktörer som befolkar den, in i minsta detalj, det är en farlig tro. Och den tron sprider sig som ett virus över världen, i en allt snabbare takt.

Jag vill som bekant se en annan värld. En värld där det finns plats för spontanitet, där det finns utrymme för lek, och tid för eftertanke. En värld som inte tar sig själv på så stort allvar. En värld som inte utgår från Matters of fact, utan från Matters of consern. Jag vill leva i, och verkar därför för, en värld där så många som möjligt får plats och där allas kompetenser ses som resurser. Det är min vision, och allt jag skriver skall läsas och förstås i ljuset av den visionen. Jag tror att en sådan värld är möjlig att realisera utan att några radikala omvälvningar. Det krävs ingen revolution för att den världen skall bli till. Den världen finns här redan, som en virtuell möjlighet för oss att gripa tag i. Och med ett lite annorlunda tänkande hos majoriteten, i kombination med ett annorlunda (men inte radikalt annorlunda) handlingsmönster, kommer den världen att bli en realitet. Det är inte svårt, egentligen. Tillräckligt många måste bara vilja ändra sitt tänkande lite och agera lite annorlunda, och sedan behövs bara lite tålamod.

Subjektets tidsålder sammanfaller med vetenskapens och det moderna samhällets framväxt och är en produkt av det samhället och av den vetenskapen, inte dess ursprung. Mycket talar idag för att vi kommit till vägs ände av det sökande som inleddes i och under upplysningen. Skall vi kunna se längre ut i världsrymden, eller förstå de svängande strängar som sägs vara livets och världens minsta beståndsdelar, krävs enorma resurser. Fler och större resurser än vad som är möjligt att frambringa på jorden (den enda plats i universum där det är möjligt för människor att leva ett liv som känns igen som just mänskligt). Världens största partikelaccelerator finns i Cern, i Schweiz. Den är gigantisk och imponerande. Liksom det teleskop som lagts i omloppsbana (eller är det bara något man planerar?) runt solen. Dessa båda artefakter kan sägas vara ett slags monument över upplysningen och tanken är att verktygen skall ge mänskligheten svaren på frågan om livet och allt.

Vad händer om dessa verktyg visar sig indikera att det finns något bortom även de horisonter som de är konstruerade för att undersöka? Hur mycket av jordens resurser är det rimligt att lägga på att få svar på frågan om livet, universum, allt? Vill vi veta? Och om vi vill det, till vad skall vi använda kunskapen? Löser den problemen med svälten i världen, till exempel? Blir utslagningen i arbetslivet mindre? Jag tror inte det. Jag tror tvärt om att själva sökandet efter svaren på livets yttersta frågor är kontraproduktivt. Det sökandet leder mänskligheten i riktning bort från det goda samhället, bort från den värld som jag drömmer om och tror är bra och möjlig att skapa.

Viljan att veta och övertygelsen om att världen, livet och allt går att kontrollera och förstå, in i minsta detalj är farlig. Den leder inte till något gott. Den leder till utbrändhet, till hybris och till kaos. Viljan att veta leder mänskligheten bort från sig själv och riskerar att förgöra livet på jorden, eftersom den inte tar några andra hänsyn än sitt eget fortsatta sökande.

Det paradoxala är att sökandet efter kunskap är en process som startades i och genom skapandet av den humanistiska vetenskapen, människovetenskapen. Sökandet efter svaret på människans gåta är alltså delvis problemets orsak. Därför behövs en ny vetenskap, inte bara men också, om människan. En ny humanism och en ny naturvetenskap. En humanism och en vetenskap som inte är fixerad vid svaret. Vad vi behöver är en öppet sökande vetenskap som präglas av ödmjukhet inför och erkännande av världens oöverblickbarhet. En vetenskap som är mer intresserad av det den inte vet, än det den vet. En vetenskap som upplöser problem, istället för att lösa dem. En vetenskap i människans tjänst som aldrig glömmer vad som är det viktigaste, att främja liv på jorden och att undersöka förutsättningarna för ett gott liv för alla.

En sådan vetenskap och en sådan värld är möjlig att skapa, med små medel. Det handlar bara om att stanna upp lite. Just nu är världen (exempel på det och på olika mer eller mindre problematiska sätt att tänka kring lösningen av problemen finns här, här och här) och utbildningsväsendet inne i en kris (tänker på nedskärningarna och omfördelningarna som görs i det tysta just nu, men som tydligt ligger i farans riktning). Vad vore väl bättre än att se krisen som ett tillfälle till eftertanke. En uppmaning till att öka medvetenheten om att världen är en komplex process som inte går att styra mot något bestämt mål.

Vad som behövs för att den värld jag har i åtanke skall kunna realiseras är att fler än idag skiftar fokus, från världens detaljer till dess yta. Från orsaken till att det är som det är, till effekterna av världens blivande. Och att man accepterar att världen är en komplex process som inte går att styra. Det är ett litet steg att ta för oss som individer, men det skulle innebära ett stort steg för mänskligheten. Den värld som skulle realiseras framför våra ögon om tillräckligt många tog det steget skulle vara sig väldigt lik vår nuvarande värld. Men den världen skulle ge upphov till helt andra effekter än den värld vi lever i nu.

Allt för länge har vi färdats mot framtiden med fokus på det som komma skall. Det är dags att vända blicken mot det som blev istället, mot effekterna. Bara så kan vi skapa en långsiktigt hållbar värld. Fokus kan inte vara på det vi måste göra för att nå målet. Fokus måste vara på effekterna av det vi faktisk gör. Bara så kan man skapa en förståelse för handlingarnas konsekvenser. Med fokus på framtiden är det logiskt att låna, men med fokus på lånandets effekter blir det uppenbart att det inte är långsiktigt hållbart.

Låt mig avsluta denna bloggpost med att påpeka att jag är medveten om att jag i det ovan sagda inte överallt är helt igenom logisk. Jag vet att det finns luckor i resonemanget, och otydligheter i det sagda. Men jag ser det inte som ett problem. Målet för mig är aldrig att vara helt igenom rationell. Dels för att jag är övertygad om att det är omöjligt att vara det, dels för att det är just tron på rationaliteten som försatt oss i den kris vi just nu genomlever. Alla människor styrs av känslor mer än av logik. Det är ett faktum, inte något problem. Det är utgångspunkten, det vi har att anpassa oss efter. Därför, käre läsare, om du finner luckor, inkonsekvenser eller felaktigheter här på Flyktlinjer. Påpeka det. Låt oss samtala om problemen. Tillsammans kommer man alltid längre än på egen hand.

Låt oss upptäcka världen i dess fulla komplexitet, tillsammans. Låt oss lyssna mer än vi talar. Bara så kan vi bygga en värld för alla som är långsiktigt hållbar.