Varifrån kommer de värden som styr ekonomin?

"Man är inte mer än människa!", det är ett ganska vanligt uttryck. Fundera lite på vad det står för, vilken världsbild som ryms i de orden. Inte mer än människa, är det inte att dissa sig själv. Hur kan man säga så, vad är det som möjliggör ett sådant uttalande, en sådan tankebild? Och vad får det för konsekvenser? Om dessa frågor tänkte jag skriva några rader. Det är viktiga frågor, för det handlar om livet här och nu. Och om makten över vardagen.

Det som får mig att börja skissa på bloggposten är ledaren i dagens SvD, med titeln: "Skuldkrisen är värdenas kris." Den handlar om människans roll i ekonomin. Och den rimmar illa med tanken och och den utbredda tron på, att man inte är mer än människa. Krisen i ekonomin visar tvärt om att det är just det faktum att vi är människor som satt oss i den situation där vi är. Och det är bara människor som kan ta oss ur den. Då duger det inte att dissa sig själv på det sättet, varken som individ eller som kollektiv. Linder skriver i Ledaren:

Ta bostadsmarknaden i USA. För inte så länge sedan var det självklart att låntagare skulle göra en rejäl kontantinsats, att man skulle ha en stabil kredithistoria och att man skulle amortera. Ett efter ett föll kraven bort. Principer, som präglats av självdisciplin och långsiktigt ansvarstagande, förmådde inte hävda sig mot nya normer, enligt vilka det är rättighet att få låna och en urmodig tanke att behöva spara innan man konsumerar. En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.

Människor är det som agerar i enlighet med tankar om vad som är rätt och riktigt, och handlingarna ger upphov till de konsekvenser vi ser idag. Varken mer eller mindre. Människan väljer själv vilka normer och värden hon skall leva efter, och genom fria val får vi de ledare vi som kollektiv förtjänar. Om detta skriver Linder vidare:

Samma sak i politiken. Uppriktighet hade blivit en bristvara och det uppstod ett osunt samspel mellan valda som gav orimliga löften och väljare som inte synade orimligheten. Värderingar som att rätta mun efter matsäck och vara försiktig med gemensamma medel tunnades ut. I många länder pågår nu plågsam tillnyktring. I Sveriges fall slog denna till redan i och med 1990-talskrisen, och idag har vi stor fördel av att tidigt ha tagit till oss erfarenheterna. Frågan om stadga i de offentliga finanserna har åter blivit moraliskt laddad och det manar till efterföljd. Fler värden som är ”kopplade till ekonomisk skötsamhet” behöver stärkas.

Att inte vara mer än människa kan ses som ett problem för mänskligheten, eller också som en förutsättning för mänskligt liv. Vilket av dessa alternativ man väljer får konsekvenser. Det är det viktigaste valet vi människor gör i livet. Det är ett val som ständigt pågår. Det görs, kollektiv, varje dag, varje stund. Här och nu, ständigt. Genom att leva våra liv i enlighet med antingen en tro på att människan är ett problem, eller med övertygelsen om att hon är själva förutsättningen för livet, skapas samhället och vardagen.

Tror man att människan är ett problem, ja då måste hon ändra sig för att allt ska bli bra. Då är det hon som måste anpassa sig. Förr i tiden fanns svaret på frågan om vilken mall hon skulle leva i enlighet med och anpassa sig efter hos Gud, kyrkan och bibeln. Gud hade skapat människan till sin avbild, men en kopia är som bekant aldrig perfekt. Människan var med andra ord en misslyckad kopia av sin skapare. Idag är det få som ser på saken med de glasögonen. De flesta är istället överens om att gud skapades av människan, som behövde ett ideal att sträva efter. Idag har det idealet ersatts av maskiner, med vilka människan interagerar. Och människan kommer i jämförelse med maskinen alltid att dra det kortare stråt. Maskinen gör det den är satt att göra, oftast. Och den misslyckas sällan. Människan har att anpassa sig. Om hon vill och väljer att inordna sig. Det är alltså ett val, ett kollektivt val som utförs av människan.

Att det är ett val, och att det är människor som styr världen. Det visar en annan artikel i SvD, av Andreas Cervenka (som tyvärr, än så länge, bara finns i pappersutgåvan), om elitens löner som skenar. Kontentan i artikeln är att ledarnas löner skenar därför att de i början av 1990-talet började jämföra varandras löner. Återigen ett exempel på att det är människor och deras tankar, deras kultur, som driver förändring. Bara i en värld där man inte ser människan som en förutsättning för samhället kan man tillåta sådana groteska skillnader mellan individer som ledarna för stora bolag, och deras aktieägare uppenbarligen ser som självklara. Min fråga är: Hur är det möjligt att en man (för det är huvudsakligen män det handlar om) kan vara värd mer än 51 gånger så mycket som en annan? Det var skillnaden mellan en VD-lön och en LO-lön 2007. Vad motiverar att en VD skall/kan tjäna 870 miljoner kronor, vilket är vad världens bäst betalda VD drar in? Det finns ingen som kan motivera det. Argumentationen utgår från en modell som ligger utanför människornas värld, en ekonomisk modell. Och de arma människorna, både ledarna och resten är bara viljelösa offer för ekonomins ideala sifferuniversum.

Cervenka visar emellertid att människan har makt, men att hon väljer att inte utnyttja den. Alla medborgare är på ett eller annat sätt aktieägare, och det är aktieägarna som har makten. Därför får vi de ledare vi förtjänar, och de får den lön vi ytterst anser dem värda.

Som sagt, allt handlar om värden. Om kultur. Världen styrs av mänsklig interaktion, av tankar och berättelser, av det människor håller för sant och det man tror på, kollektivt. Människan är inte ett problem. Maskiner och modeller är inte lösningen. Människan är alltings mått, som Protagoras sa för länge sedan. Människan varken kan eller ska anpassa sig efter maskiner eller orimliga idealbilder, hon skall och kan bara utgöra alltings mått. Det är modellerna och tekniken som skall anpassa sig efter människan, inte tvärt om. Bara så kan människan inse att hon ytterst har makten. Bara så kan människan förstå sin roll i världens blivande och det ansvar hon har för att det blir som det blir.

Sensmoral: Vetenskaperna om människan som kulturvarelse är otroligt viktiga för mänskligheten. Vi varken kan eller får avskaffa dem. Idag ses humaniora som akademins problembarn. Men det är ett val vi människor gör, ett resultat av kulturen inom samhället och akademin. Vetenskapen om kultur är vetenskapen om de lagar som reglerar mänskligt liv. Vill vi förstå ekonomi, teknik och ytterst människan då kan vi inte låta ekonomer, tekniker och biologer/medicinare bestämma inom akademin. Vetenskapen om kultur är en lika viktig aktör. Först när förhållandet mellan vetenskaperna balanserats kan ett nytt och mer hållbart samhälle börja byggas. Ett samhälle som utgår från människan, där redskapen och modellerna anpassats efter människan och inte tvärt om.

Detta skriver jag med stöd i kunskap som finns inom humaniora. Den kunskapen är hotad, för att många vill ha det så. Kulturvetenskap står på människans sida. Vems sida står du på?