Provocerande är det bara om man tror att det går att äta kakan, samtidigt som man har den i tryggt förvar. Världen är inget smörgåsbord från vilket man kan välja och vraka, ta det man vill ha och låta det man inte gillar ligga kvar. Världen är en cocktail som måste sväljas i sin helhet, på gott och på ont. Dags att inse det! Varaktig förändring kommer inte ur politiskt korrekt kritik av ytterlighetsfenomen av det rådande, det leder uppmärksamheten snarare bort från problemets kärna.
Tron på subjektets roll, på ledarens saliggörande förmåga, är det ingen som kritiserar. Bara det ledarna gör som sticker i ögonen. Där finns problemets kärna. Det är denna tro som leder till att företag ger cheferna groteska löner, den övertygelsen som gör det möjligt för företagsledningar att konstruera bonusprogram och köpa lägenheter. Det är inte enskilda ledares fel. Det är inte ens fel, bara en olycklig effekt av rådande diskurs.
Hyllandet av subjektet och tron på dess förmåga har kritiserats inom humaniora och samhällsvetenskap sedan sextiotalet. Därför kommer avslöjandena om excesserna i samhällets ledande skikt inte som någon förvåning för mig. Jag är mer förvånad över bristen på insikt från befolkningen. Och känner oro inför konstaterandet att mitt ämne alltid är det man vill dra ner på, av skäl som ligger i samma linje som bonusprogram och avskedanden av arbetarna i förtagets bas. Kulturvetenskap är det enda ämnet i den akademiska världen som odlar förmågan till sannt kritiskt tänkande, vilket behövs för att se den stora bilden.
Kulturvetenskap handlar om att se samband, hur allt hänger ihop. Kulturvetenskap handlar om att förstå världen, hur den hänger ihop och vilka konsekvenser dess organisering ger upphov till. Och det jag ser när jag betraktar den med de analytiska verktyg jag förfogar över är att klyftan växer mellan fattiga och rika. Det vet alla, är skadligt för samhället. Alla vet det, även de som åtnjuter fördelarna av systemet. Alla vet att det inte är hållbart i längden att organisera samhällen på detta sätt. Det är inte en partipoltisk åsikt dom går att vifta bort i termer av ideologi.
Insikten finns i tidningen Bussines Insider där följande står att läsa,
It's worth noting that the US has been in a similar situation before: At the end of the "Roaring '20s," just before the start of the Great Depression. (See some of the charts above).Dags att se sambanden. Dags att ageta i enlighet med de kunskaper vi ha. Dags att göra någonting. Dags för samhällets breda lager att agera. För Nordeas ledning eller andra företagsledningar kommer inte att agera. De tjänar på att rådande klimat fortsätter vara just rådande, oavsett hur hållbart det är i längden. De som individer riskerar inget, deras ekonomi är redan tryggad för decenier.
It took the country 15-20 years to pull out of that slump and fix the imbalances. But by the mid-1950s, employment, corporate profits, wages, and inequality had all returned to more normal levels. And the country enjoyed a couple of decades of relatively well-balanced prosperity. But now, everything's out of whack again.
Importantly, the inequality that has developed in the economy over the past couple of decades is not just a moral issue. It's a practical one. It is, as sociologists might say, "de-stabilizing." It leads directly to the sort of social unrest that we're seeing right now.
Dags att ta dös på subjeket. Hög tid att se sammanhangens betydelse, och multitudens kraft. Diskurser går inte att styra mot ett mål, men de går att förändra. Om tillräckligt många verkligen vill, och agerar i enlighet med den viljan. Var vi hamnar vet ingen, men så länge vi inte är nöjda med rådande situation måste vi agera. Bara så kan varaktig förändring uppnås. Klaga inte på cheferna och samhällets toppar, de är bara hjälplösa rön för vinden.
Om vi vill det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar