Den akademiska världen håller på att förändras i grunden. Processen har pågått länge, men nu slår den igenom på allvar. Akademin är inte längre en plats där man tänker fritt och högt. Akademin är en plats där man producerar kunskap efter på förhand uppgjorda planer som kan kontrolleras och följas upp. Akademin har blivt som resten av samhället. För att få forska med hjälp av statliga medel måste man redan när man söker medel veta vad ska komma fram till, metoden och processen måste också beskrivas in i minsta detalj. Följer man inte reglerna kommer resultatet av arbetet inte att godkännas som kunskap.
Så ser den akademiska kulturen ut idag. Som i resten av samhället. Det är vad man har att förhålla sig till om man vill vara och verka där, akademins kulturella regler. Under 20 år har jag levt och verkat där, i akademin. När jag började studera var det en värld med få måsten och nästan ingen uppföljning av arbetet. Sökandet efter kunskap var friare, man litade på akademikerna. Samtidigt var det en ganska ineffektiv och väldigt auktoritetsstyrd värld. En del var helt klart bättre, annat var sämre.
Att drömma sig tillbaka tjänar inget till. Vi lever idag, här och nu. Och det var inte bättre förr. Bara annorlunda, på gott och ont. Men en viktig skillnad mellan nu och då vill jag peka på och det är att det var omsorg om kunskapen som stod i fokus då, och idag är det ekonomin. Kontroverser handlade om innehållets logiska uppbyggnad eller om underlagets trovärdighet och tolkningarnas relevans. Det var vad som diskuterades och ansågs viktigt. Då.
Idag har kulturen inom akademin kommit att förändras. Idag talar man ekonomi. Cheferna som leder verksamheten sysslar uteslutande med budgetfrågor, inte med kunskap. Kunskap är sekundärt. Kunskap förutsätts idag vara vad det akademiska systemet genererar. Därför räknar man erhållna forskningsmedel, publiceringar och titlar. Nobelpris. Det är logiskt. Inom dagens akademiska kultur har kunskap kommit att bli ett slags grädde på moset. Klokskap och intellektuella samtal finns det inte tid för.
Jag hade kunnat leva med det. Hade kunnat acceptera detta, om det inte vore så att forskningen om kultur blivit lidande av utvecklingen och rådande kunskapsklimat. För det är en konsekvens av de beslut som tagits under senare år, att humaniora fått stryka på foten. Inte av kunskapsmässiga skäl, utan av ekonomiska. Kulturvetenskap passar inte in i mallen, producerar inte tillräckligt mätbara resultat och drar inte in tillräckligt med forskningsmedel. Jag tvingas inse att jag varit naiv som trott att kunskap räcker som mål för min verksamhet. Men det är inte så det ser ut längre. Idag måste alla som vill forska anpassa sig efter rådande normer, annars försvinner man. Inte av illivilja, utan som en konsekvens av rådande kultur.
Och där finns den paradox som jag vill uppmärksamma. Alla tycker att kultur, humaniora och samhällsvetenskap är viktigt. Alla vet att kunskap om kultur är viktigt för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Ingen vill egentligen dra ner på resurserna till kulturvetenskap, eller kan åtminstone inte argumentera hem den åsikten. Ändå blir det så. Som kulturvetare, med 20 års erfarenhet av att studera kulturella processer, kommer just det inte som någon överraskning. Det är så kultur fungerar. Den är inte logisk, den är paradoxal.
Just därför behövs det forskning om kultur. För att öka förståelsen för varför det ofta blir som det blir även om ingen vill att det ska bli så. Kultur följer sin egen logik, och den går inte att styra. Kulturens riktning kan möjligen påverkas, men resultatet av processen kan aldrig regleras i detalj. Därför går det heller inte att planera forskningen om kultur på samma sätt som naturvetenskaplig forskning. Och när jag som kulturvetare studerar hur det går till inom naturvetenskapen ser jag att samma gäller även för naturvetenskapen. Viktiga och banbrytande resultat nås aldrig genom noga planerade insatser, det är alltid ett resultat av slumpen.
Forskning om kultur passar inte in i mallen eftersom mallen inte passar kulturens logik. Att tvinga in kulturforsningen i en modell som utformats för helt andra syften och förutsättningar låter sig inte göras med mindre än att kulturforskningen självdör. Men kulturen dör aldrig, den finns, verkar och ger upphov till konsekvenser, överallt. Paradoxalt nog. Detta vet alla som har bara ett litet hum om hur kultur fungerar. Dags att sprida det budskapet till allmänhtene och till ansvariga politiker.
Kulturforsningen behövs för att mänskligheten skall kunna undvika att hamna i samma fälla som man gjorde i Tyskland under mellankrigstiden, eller på andra platser där regelföljande blivit norm. Regelföljande är bra och fungerar ett tag, och det framstår därför som en framkomlig väg. Först när det är försent inser man att kartan har förväxlats med verkligheten och att man tappat bort sig. Då blir det dyrt att rätta till misstagen som begicks långt bakåt i tiden.
Där är vi inte ännu, men vi är på god väg. Kulturforskningen är på väg att bortrationaliseras. Skälet till detta är att ämnet inte producerar den kunskap som var beställd. Kulturvetarna kommer inte fram till det man lovat. Men om det är den definition på god forskning vi vill ha inom akademin, att verkksamheten skall producera kunskap som är känd på förhand, då är vi ute på ett sluttande plan. Kunskap om kultur kan man bara få om man är beredd på att lyssna på och acceptera det man inte vill höra.
Utfallet av kulturella processer följer inte logikens lagar, det är en konsekvens av handlingar. Kultur bryr sig föga om vad vi tror om den, hur vi tänker eller vad vi säger. Kultur är resultatet av människors interaktion med världen, i världen. Forskning om kultur måste därför vara fri att följa sitt studieobjekt, inte en på förhand uppgjord plan. Detta må se ut som ett problem, men bara om det betraktas utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Och att ta död på budbäraren, kulturvetenskapen, utplånar inte problemet.
Ingen kommer undan kulturen! Det är ett faktum vi kan välja att arbeta med, eller igorera. Hur vi gör är inte upp till mig, men vi kommer alla att få leva med konsekvenserna av våra kollektiva beslut och handlingar. Tänk på det. (Kulturvetenskaplig) forskning visar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar