Jag går ut i den ljumma kvällen. Inga mygg, skönt. Den bedövande och svårförklarligt dånande tystnaden griper tag i mig och fyller mig med kraft, så fort jag kommer ut. Solen står fortfarande högt på himlen. Jag går längs Tjulån, bort mot hembygdsgården. Och där står den. Skylten som symboliserar målet för min resa, ”Här slutar allmän väg.”
Längre bort än så här kommer jag alltså inte. Det är dags att vända åter. Dags att börja leva på nytt, ett annat liv. Ett liv byggt på grunden av det gamla, men där det jobbiga rensats ut och där gjorda erfarenheter används konstruktivt. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att börja leva på än Ammarnäs, en fin dag i början av juni, efter snön och innan myggen. Varje andetag fyller mig med kraft och tillförsikt.
Framme vid hembygdsgården tittar jag på utställningen över byns historia och får lära mig att huset uppfördes 1901, ett år efter min mormor föddes, och att det fungerat som boningshus, postkontor, skola, frisersalong, polisstation, telestation, läkarmottagning och möteslokal. Jag läser om Nils Johansson som runt 1826 kom hit efter att han köpt ett hemman, med en liten stuga som mätte fyra gånger fyra meter. Stugan var så liten att Nils och hans hustru Magdalena och de tre barnen var tvungna att flytta ut smörkärnan och annat skrymmande för att kunna bädda ut sängarna. Inte konstigt med tanke på att det med hemmanet följde en födorätt till några äldre samer som på detta sätt garanterades husrum och mat till döddagar.
För att få ytterligare perspektiv på tillvarons knapphet måste man lägga märke till att det inte fanns någon odlad mark här när de anlände. Men med Nils började den epok av odlar- och nybyggaranda som fortfarande råder här uppe. Nils var en flitig man, för när han överlät kronobygget till sina söner 1849 fanns där två mangårdsbyggnader med ladugårdar och foderlador till båda dessa. Dessutom fanns där tre förådsbodar, en smedja, bastu för torkning av korn, två sommarladugårdar och tjugofem ängslador. Men å andra sidan så fanns det ju inte så mycket mer att göra här, långt från stadens lockelser.
Nils hade två söner. Johan, eller Jonken som han kallades, läser jag, blev stamfader för släkten Grundström och den andre sonen, Anders blev stamfader för släkten Strömgren. Dessa släkter har tydligen allt sedan dess bott här i relativt fredlig samverkan med samerna, för ännu idag heter de flesta antingen Strömgren eller Grundström. Men det visar sig även finnas en släkt Forsvall också, som tydligen kom hitflyttandes 1871, samt en släkt Bergvall som flyttade till Ammarnäs 1883.
Telefonen kom till byn 1919, och ström fick man 1923 när några av byns män byggde ett mindre kraftverk, som snabbt blev för litet. Men från 1943 har man haft tillgång till elektricitet på ett sätt som åtminstone liknar det mina föräldrar varit vana vid. ”Senare tids barn har kanske svårt att förstå hur mycket möda gångna generationer haft för att klara livet”, läser jag på en skylt och kan bara instämma.
Ammarnäs ligger lång från allt. Frågan är om jag skulle kunna leva här, där morgontidningen kommer först på tidig eftermiddag, och där man i hög grad lever på självhushållning. Men det är onekligen en lisa för själen att vara här en tid, åtminstone så länge som man slipper myggen. Och det verkar som jag kommit till byn vid precis rätt tidpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar