Samarbeta är lätt att säga. Väldigt lätt, men svårt att göra (titta bara på Euron och EU). Ändå är det vad alla gör, hela tiden och överallt. Samarbetar. Ingen människa klarar sig särskilt länge i ensam avskildhet. Människa är en sammansatt enhet. Bara biologi gör ingen människa. Språket, som här används som medium för utbyte av tankar, är en viktig förutsättning för att någon skall kännas igen som människa. Samma gäller för en hel massa verktyg som människor, över hela jorden, behöver för att klara vardagen och sin fortsatta överlevnad. Utan samarbete inget samhälle, ingen kultur. Utan andra inget jag.
Människan i lika hög grad som mänskligheten förutsätter samarbete. Ändå är det så himla svårt. Ständigt och överallt saboteras eller förhindras samarbeten. Så fort människor kommer samman startar kampen om makt och inflytande (exempel finns överallt: Här och här, tillexempel). Gruppen blir till ett slags arena för jaget. Överallt är det så. Egon anser sig vara omgivna av egon som alla kämpar för att synas och påverka övriga. Alla vill vara ledare, på övrigas bekostnad. Min ide är alltid bättre än din, eftersom den är just min. Mer eller mindre gäller detta för alla, oavsett. Det verkar vara en konsekvens av evolutionen. Denna asymetri verkar vara en förutsättning för kultur, men också för förändring liksom för mänskligheten.
Samtidigt vet alla vilken kraft som ligger och vilar under den antagonistiska ytan, i och genom samarbete. Samarbete är en oändlig resurs, likt solen. När som helst kan man dra nytta av denna resurs, om man bara kan enas (vilket alltså är svårt). Och det var ju det. Samarbete förutsätter enhet, eller i alla fall att man drar åt samma håll. Samarbete är en utmaning, samtidigt som det är något djupt mänskligt. Betänk att människa är en solitär egenskap som uppstår i grupp.
Alla vet att samarbete är vad som avkrävs oss för vår gemensamma överlevnad. Samtidigt och oundvikligen är antagonism och kontroverser en förutsättning för kultur. Utan meningsskiljaktigheter stagnerar samhället, stelnar i sina former och dör. Rörelse och förändring är nödvändigt för kultur, och kultur är nödvändigt för människan.
Så ser det ut. Det är förutsättningen för allt annat. Förstår man det har man kommit en lång väg mot en fördjupad förståelse för hur man skall kunna skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Förstår man att samarbete är svårt, och vilka utmaningar man står inför, då förstår man vad som krävs för att lyckas. Först och främst måste man förstå att konsensus är en utopi, att det är ett icke önskvärt mål. Dissensus är i grunden bra. Oenighet och vaksamhet på vad olika tankar leder till, bevakandet av varandra, och det faktum att alla gör vad de kan för att sprida sin tanke om ett gott liv. Det är positivt. Samförstånd är enligt samma logik något i grunden dåligt, för det främjar egenskaper som inte leder mänskligheten framåt.
Där någonstans befinner jag mig i tänkandet. Och här tror jag mig ha funnit nyckeln till långsiktighet. Mänskligheten behöver samarbeta, men skall inte komma överens. Det är ett olyckligt missförstånd detta att konsensus är det högsta goda. Samarbete är istället det man borde idealisera. Och samarbeten kan som jag försökt visa ovan inte ha som mål att man skall komma överens, att man skall vara eniga. Tricket är att få så många som möjligt att ihärdigt jobba på i processen, efter eget huvud. Och det kan man göra i trygg förvissning om att det leder till något gott. Ju fler som är oense tillsammans, desto bättre för alla.
Kan den insikten spridas öppnar sig ett helt nytt fält för samverkan och styrning av både organisationer, samhällen och mänskligheten. Genom att överge målet om konsensus, till förmån för enighet om att oenighet är positivt för alla, kan man äntligen börja titta på vilka förutsättningar som krävs för mänsklighetens, samhällets eller organisationens långsiktiga överlevnad. Och sedan är det bara att köra. Vad man gör är inte det viktiga, att man gör är det centrala, ju fler desto bättre.
Det är något väsensskilt från hur det ser ut idag när man hyllar konsensus och sedan ägnar all sin tid och kraft på att få övriga att tänka som man själv. Konsensus anses vara bra, så länge som andra håller med mig. Men i själva verket är oenighet bättre, om vi bara förstår att vi är ömsesidigt beroende av varandra. En värld som strävar efter konsensus är en värld fylld av diskussioner, vilket är som upplagt för hänsynslös maktkamp. Att få rätt är i det klimatet bättre än att faktiskt ha rätt. Rätt får man i en diskussion genom att krossa motstånd på olika sätt. Att ha rätt är istället något som bestäms av yttre faktorer, och det går bara att bedöma graden av rättfärdighet i relation till konsekvenser av handlingar. Inget är rätt per definition, bara i relation.
Hur ska man göra då för att kunna samarbeta på ett förvalta bra och konstruktivt sätt? Man bör samtala mycket mer. Samtal kan aldrig vinnas. Samtal är meningslösa och slutar vara samtal när och om man är fullkomligt överens. Samtal balanserar människans inneboende önskan om att få sin vilja igenom, med hennes behov av samverkan. Samtal kan föras på alla nivåer, mellan individer, inom organisationer, för att leda samhällen och bygga en värld där alla insett att de är ömsesidigt beroende av varandra för allas gemensamma överlevnad.
Låt oss komma överens om att vi inte måste vara överens. Låt oss samtala, om innebörden i begreppen långsiktig hållbarhet, ett gott liv, kultur, människa. Låt oss samtala om livet och hur vi når kunskap om allt som är viktigt i världen, nu och sedan. Låt oss försöka. Enkelt är det på inget sätt, men nödvändigt. Och det är inte svårare än de utmaningar som vi ändå måste ta tag i för att klara oss här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar