När jag vandrar tillbaka genom byn verkar den först alldeles tom, men efter en stund märker jag att jag inte är ensam. Folket här är hemma hos varandra och sitter på uteplatser och njuter av vårsommarkvällen, man gör det bara på ett mycket stillsammare sätt än vad jag är van vid. Vid dammen mitt i byn badar barnen och deras röster hörs vida omkring. Att gå hem och lägga sig verkar jag vara ensam om, men så bor jag heller inte här året om. Och de har ju ingen aning om vad jag ska göra imorgon.
Naturligtvis kan jag inte somna fast jag är utmattad, därtill är det alldeles för varmt och ljust och rösterna från nybyggare och samer som vaknat upp från vinterns ide gör mig nyfiken. Länge, länge ligger jag och lyssnar på sorlet från natten där ute som inte är någon natt.
Det känns som jag inte kan sova men rätt som det är befinner jag mig i Kortedala någonstans i skogen bakom huset. Jag liksom svävar några meter över marken. Plötsligt ser jag mig själv. Planlöst vandrande runt. Jag ser ut att tyngas av något, grubblar uppenbart på ett svårlösligt problem. Det är tidig vår och solen kan inte bestämma sig för om den ska lysa upp landskapet eller gömma sig bakom molnen. Omväxlande hänger regnet alldeles över huvudet och översköljs skogen av solljus. Marken är blöt och fuktig och här och var ligger snö i små drivor. Fåglarna har inte anlänt ännu. Det är ganska tyst i skogen. Jag ser dock inte ut att vara särskilt intresserad av skogens ljud. När jag kommer till en klippa, sätter jag mig på den, högt ovanför staden som just då badar i solsken. Jag ser inte glad ut, utan tyngs av något. När solen ännu en gång går i moln, reser jag mig upp och klättrar försiktigt ner för den branta bergssidan. Tar mig ner till vattendraget långt där nere under klippan. Väl där stannar jag och skådar länge ner i vattnet. Jag ser ut som om jag söker efter något. Förmodligen hittar jag det inte i vattnet, för efter en stund fortsätter jag min vandring. Följer vattnet nedströms, mot dess utlopp i Göta älv. Det är stenigt och svårt att ta sig fram, men jag kämpar på. Plötsligt stannar jag till och letar innanför jackan. Drar fram en liten bandspelare och nu syns det tydligt att jag hela tiden haft lurar i öronen. Jag vänder på bandet, sätter igång bandspelaren och stoppar in den i innerfickan igen, väntar en liten stund och fortsätter sedan mot vattendragets utlopp i älven. Vattnet rinner under vägen som leder till staden och under bron balanserar jag på en smal remsa med sprängsten. Längre ner för vattendraget är det jobbigare att gå och jag får kliva över kullfallna trädstammar. Jag halkar i leran, mer än en gång. När jag äntligen kommer fram till utloppet, smutsig och riven i ansiktet, blir jag stående länge, stilla. Även det jag som svävar ovanför marken uppfylls av den majestätiska naturscen som utspelar sig framför oss. Den stora älvens vatten rinner sakta och värdigt förbi på sin väg mot stadens hamninlopp, där flödet i samma värdiga stil sakta förenar sig med havet. Ännu en gång sätter jag mig ner på en sten och följer vattnet med blicken. Här sitter jag sedan länge. Flera gånger vänder jag bandet i spelaren. När solen börjar söka sig ner mot horisonten och skuggorna blir långa, reser jag mig upp och vandrar samma väg tillbaka. Denna gång går det lite snabbare. Mitt utseende är märkbart förändrat när jag kommer upp på vägen och bron. Jag ser inte direkt glad ut, mer lättad, som om jag äntligen kommit fram till ett beslut. Istället för att ta samma väg tillbaka, genom skogen, går jag den stora bilvägen, Burmabacken, upp. Stegen är beslutsamma och även om backen är brant forceras den i rask takt utan att jag behöver stanna en enda gång. Efter krönet viker jag till höger vid brandstationen och in på en liten stig, genom skogsdungen till villaområdet bakom huset. När jag kommer in bland villorna möter jag ett förälskat par som också är ute och går. Det ser inte ut som om jag lägger märke till paret. Min blick är riktad rakt fram, som om den är fokuserad på en punkt flera kilometer bort. Snart kommer jag ut ur villaområdet och in bland de lite högre husen på Söndagsgatan. Väl framme vid Östra Midvinersgatan tar jag av till vänster och går upp för trapporna. Utanför dörren blir jag stående en stund i den skymmande kvällen. Gräver i byxfickan. Tar upp en nyckel och tittar eftertänksamt på den. Sedan sätter jag nyckeln i låset och försvinner in i lägenheten. Hur mycket jag än vill återse mitt gamla hem så kan jag inte ta mig in genom dörrarna. Det gör mig frustrerad. Men efter en kort stund kommer jag ut igen, med rena kläder, utan bandspelare. Jag småspringer ivrigt ner mot gatan på husets baksida och stannar framför en bil som någon jag inte vet vem har kört fram. Återigen blir jag stående en kort stund. Efter ett djupt andetag, öppnar jag dörren, kliver in, sätter mig. Bilen startar och far iväg.
Då vaknar jag mycket förvirrad. Hur ska jag tolka drömmen? Ingen aning, men nu har jag en intervju att göra och minnet av nattens upplevelser bleknar snabbt. Detta är min sista dag i Ammarnäs. Idag börjar återresan och med den ett nytt liv. Spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar