Läser i dagens DN om ekobrottsligheten i samband med konkurser och fiffel med lönegarantin. Och vi har ju tidigare läst om andra exempel där pengar hanterats på otillbörligt sätt (Läs: Bonusar, försäkringsbedrägeri eller vårdskandaler). Den gemensamma nämnaren för alla dessa fall är att man utnyttjat gällande regelverk. Reglerna är det som tänjts på, brutits mot eller fifflats med. Slutsatsen man bör dra, och det jag tänkte reflektera över, är om det är mer, eller mindre regler som är lösningen. Behöver vi fler poliser, bättre övervakningsinstrument, eller andra, kanske färre, regler. Synen på möjligheterna till styrning av samhället är vad jag ytterst är intresserad av.
Tendensen i samhället idag drar mot fler regler, och mer övervakning. Det ena är en konsekvens av det andra, och konsekvensen är att den byråkratiska systemet ökar i storlek och komplexitet. Det är en gammal sanning att byråkratier ofta tenderar att driva sin egen utveckling, att de ofta växer organiskt och av egen kraft när de väl satts i verket. Det som inleddes i största samförstånd och med vällovligt syfte förvandlas med tiden ofta till en koloss med egna krav. Det händer något på vägen, och plötsligt har det som var bra och nyttigt förvandlats till en kravmaskin som kostar mer än den smakar. Problemlösningar ger inte sällan upphov till fler problem än dem de konstruerades för att lösa.
Igår på konferensen om Salutogenes talades det om livslångt lärande som en faktor för upprätthållande av hälsa, och om deltagande i arbetslivet som en annan. Tänkte då på hur det ser ut i samhället idag, där organiseringen av högre utbildning har som mål att på så kort tid som möjligt få ut så unga människor som som möjligt i ett så långt arbetsliv som möjligt. Och den som av någon anledning blir arbetslös, eller sjuk, förtidspensionerad, han eller hon tvingas underkasta sig en rigorös disciplinering av vardagen. Allt för att stadsfinanserna skall kunna uppvisa en budget i balans. Och det krävs så klart en rad kontrollinstanser och mekanismer för att detta skall fungera. Alla behöver ledas, och för detta krävs chefer. Chefer kräver som bekant löneförmåner, bonusar och hög lön.
För den som väljer att betrakta samhället lite från sidan, och som dessutom är intresserad av komplexa samband och konsekvenser, snarare än goda intentioner, blir det uppenbart att samhället som vi ser växa fram inför våra ögon inte är hållbart.
Fler system innebär fler problem. Varför inte prova en annan väg? En väg som för det första litar på människornas vilja att leva rätt och riktigt. En väg som för det andra lär av dem som färdas längs den. En väg med färre regler. Det går att organisera ett samhälle på oändligt många olika sätt. Det är bara fantasin som sätter gränserna. Därför kan man undra över varför man inte använder den kunskap som finns, i arbetet med att utforma systemen som alla har att rätta sig efter. Den samlade kunskapen om människan, som biologisk, psykologisk, kulturell och kognitiv varelse borde användas aktivt i planeringsarbetet. Som det är nu används bara selektiva delar av forskningen, som dessutom tagits ur sitt sammanhang, för att hitta stöd för att göra det som redan var bestämt på förhand. Och allmänheten är för upptagen med att granska politikens praktik.
Ser man på samhället med sådana glasögon ser man omgående en röd tråd: pengar, jakten på pengar och fifflande med ekonomiska system. Det är själva fundamentet som dagens samhällsorganisation vilar på. Och det leder inte till ökad hälsa och mindre problem, tvärt om får vi mindre frihet och mer övervakning. Ett annat system borde med andra ord vara välkommet, för alla. Både för medborgare och för ansvariga.
Tänk om man kunde införa ett system som reglerar sig själv. Ett system där man får fiffla, och där den som fifflat tillräckligt bra premieras med livslång trygghet? Ett system som ständigt modifieras för att stänga vägarna för fiffel, istället för att göra tvärt om, planera för det bästa och sedan skapa system för att möta det värsta, i efterhand. Med en annan syn på vad en människa är och kontextens betydelse, med ett mer nätverksorienterad förståelse för samhället och aktörerna som bygger det, skulle ovanstående (högst skissartade och ofärdiga) modell kunna realiseras med små medel, och en hel massa resurser skulle därigenom kunna frigöras. Det skulle vara ett system som premierar kreatvitet och som ständigt lär sig och förbättras tillsammans med dem det initierats för att tjäna. Ett system som alltid ligger i tiden och är anpassat efter rådande förhållanden. Och framförallt ett system som ligger före dem som vill utnyttja det, och som dessutom lär sig av dem som utsätter det för prövning.
Ett sådant samhällsorganisatoriskt tänkande är möjligt. Kunskaperna som behövs för att utforma det finns, insikten om det ohållbara med nuvarande system är utbredd, och allt fler mår allt sämre av att vi gör som vi gör. Vad väntar vi på? Vad har vi att förlora? Jo, det skall jag försöka förklara avslutningsvis.
Vad väntar vi på? Vi väntar på att tron på upphovsrätten skall upplösas, och på att synen på kreativitet skall förändras. Vi väntar på att insikten om det ohållbara i att strida om vem som har den bästa idén skall sjukna in i det kollektiva medvetandet. Vi väntar på att synen på vad makt är och hur den regleras och upprätthålls i relationer skall sprida sig i samhället.
Vad har vi att förlora? Inget, utom möjligen lite prestige. Om vi inte har erövrat en privilegierad position inom nuvarande system vill säga. Om vi inte har fått styrelsen att gå med på att underteckna det senaste bonusavtalet. Alla som inte befinner sig i den absoluta toppen i samhället har allt att vinna på införandet av mer självorganiserande system för transferering av pengar i samhället.
Om vi vill kan vi börja omorganiseringen redan idag. Vart vi landar och hur resultatet blir, det bestäms av vad vi gör. Det bestäms inte vad experterna tror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar