Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen VIII

På bänken uppe på toppen av backen, i kvällssolen som känns som allt annat än någon kvällssol, blickandes ut över det vidunderliga landskapet, vandrar tankarna tillbaka till det förflutna. Nu, efter att ha gått igenom alla minnen, när de sorterats och när jag gjort upp med och stuvat undan vissa, förgyllt och ramat in andra, känner jag en ro sprida sig i kroppen. En ro jag inte riktigt känner igen, men som jag snabbt inser att jag kommer att kunna vänja mig vid. Det jobbiga känns inte lika jobbigt nu längre efter att minnena bearbetats på riktigt, en gång för alla. 

Tänker på Krister som jag stött på från och till efter uppgörelsen kring körkortet. Jag kan nog inte riktigt förlåta honom för det, men vad fan. Inte kan jag gå runt och vara arg på honom heller. Han visade ju bara vem han är, och jag har därför inget förlorat. Vi kan snacka med varandra och kolla vad som händer i våra liv. Något annat känns inte intressant. Skönt att jag fattade mod och gjorde upp. När jag tänker på det så var det mitt livs första riktiga uppgörelse. Och det måste ju sägas vara något positivt. Han lärde mig att säga ifrån, och gud så skönt det var, eller är kanske man ska tillägga. Fast det är svårt. Jag tycker ju i grunden om människor och vill dem väl. Att vara missunnsam mår man bara dåligt av själv, och med min start i livet, med mina erfarenheter från skolan vore det naturligtvis bra töntigt att bli likadan själv. Det vore ju att ge idioterna rätt. Jag står över det, koncentrerar mig på mitt jobb och mina barn istället. 

Det får mig också att tänka på Love. Han gick igenom Komvux samtidigt som jag, fortsatte till universitetet och har nu ett arbete som matchar utbildningen. Det trodde jag inte var möjligt. Att våra livsresor skulle förbli parallella ända fram till dags dato. Det är jag tacksam över, oändligt tacksam. Ingen av oss har kvar de flickvänner som föste oss samman, men vi är fortfarande vänner. Skönt! Patrik, herre gud, honom har jag också glömt bort. Men också han finns ju kvar. Vi ses inte speciellt ofta, men vår kontakt är av mer andlig karaktär. Ingen av vännerna känner mig nog så väl som han. Patrik fanns med och stöttade mig genom de hårda åren. Utan honom hade jag inte suttit här, det är jag övertygad om. Får inte glömma att skriva ett vykort och hälsa. Det börjar bli dags att ses för att snacka om gamla minnen igen över några öl, utifrån ett medelåldersperspektiv. Jag känner mig redo att berätta för honom hur jag egentligen ser på min tid i skolan. Hur tänker han, vad minns han? Hur ser han på sin skolgång? Vi gick ju i samma klass ändå. Fast vi har nog aldrig riktigt tala om det. Kanske känner han som jag? Eller också är jag känsligare än honom. 

Jag kanske inte alls ska klaga? Tänk om det är så att jag i jämförelse med många andra inte alls hade det svårt. Det kan vara så. Men det förändrar ingenting. Mina upplevelser är just mina. Där har jag tolkningsföreträde. Och jag har aldrig gått ut med eller försökt få uppmärksamhet på grund av dem. Jag har burit dem inom mig alla dessa år och nu när de äntligen släppts upp till ytan har det faktiskt förlorat lite av sin udd och riviga kantighet. Det gör inte ont längre att tänka på minnena av svek, oförrätt och utsatthet. Och de individer som gjorde mig illa har alla i princip försvunnit ut ur mitt liv. Jag minns dem inte. När jag någon enstaka gång har stött på någon av dem så har jag antingen känt att jag lever ett bättre liv än dem och att jag mår bättre, eller också har de överraskat mig positivt. Förlåta och glömma har jag inga problem med. De har ju på sätt och vis ”hjälpt” mig att bli den jag är idag. Någon annan skulle jag inte vilja vara, så varför klaga.

Eller ja, ibland kan jag fundera på Sofia och min reaktion på mötet med henne och på mitt sätt att agera. Det hade jag kanske löst på ett smidigare sätt om det hänt idag, eller om jag mött henne med andra erfarenheter i bagaget. Fast även det är ju som det är och jag hade inte mött henne om jag inte var den jag är, på gott och ont. Genom bekantas bekanta har jag hört att det gått bra för henne. Hon har fyra barn och bor i Stockholm. Göteborg var för litet och obetydligt för henne. Det slår mig nu att det inte är sant att jag inte sett henne sedan vi skiljdes åt utanför Folkets Hus, där för 100 år sedan, i en annan värld. Det stämmer inte, för en dag när jag satt hemma i lägenheten hörde jag plötsligt en bekant röst från TVn. Hjärtat höll på att stanna. Sofia! Hur var det möjligt? Det visade sig då att hon arbetade på TV, med ett program om föräldraskap. Hon var sig inte riktigt lik där i rutan, men lika fullt kom alla känslorna på en och samma gång och sköljde över mig, i våg efter våg. Där var hon, och skakade återigen om mig. Känslor jag trodde var bearbetade och undanstuvade kom tillbaka och fick mitt hjärta att slå fortare. Jag blev sittande i soffan en lång stund efteråt. 

Fan vet om det inte var i samband med den oväntade känslostormen som jag bestämde mig för att relationen med Karin var en återvändsgränd, att det var den kvällen min tro på oss falnade. Men kärleken dog inte för det? Varför? Varför gjorde den inte det? Det har jag funderat på så länge nu. Det enda svar jag kan komma på är att jag var rädd för att lämnas. Hellre leva i en relation som inte fungerar än att bli lämnad. Så tänkte jag då. Kan inte tro annat än att det är en konsekvens av upplevelserna av svek i den tidiga barndomen och erfarenheterna från grundskolan. 

Och samma sak kan naturligtvis förklara reaktionerna på intresset som visades för mig, från både Elin, Sofia och Karin. Alla tre representerade det högsta goda, det ouppnåeligt gudomliga. Elin var det svårt att skaka sig fri från. Hennes sätt att tala, hennes världsvana och bländande värme och intellekt, det var nog faktiskt det som mer än något annat fick mig att våga ta steget in på universitetet. Hon öppnade dörren. Och väl där inne korsades mitt spår av Sofia. Men när jag mötte henne var jag inte beredd, det insåg jag ju, och det räddade mig förmodligen från ett ännu värre öde. Visst är det jobbigt att aldrig få veta hur det hade kunnat bli om allt hade sett annorlunda ut, men samtidigt fick jag ju lära känna henne och hon finns ju med mig djupt där inne i hjärtats innersta rum, på något sätt. 

Naturligtvis påverkade de båda mötena med ouppnåeliga kvinnor min reaktion på Karins intresse för mig. Omedvetet förväntade jag mig att få uppleva allt det jag inte fick vara med om tillsammans med Elin och Sofia. Äntligen skulle alla önskningar om ett förhållande som byggts upp infrias. Naturligtvis kunde hon inte leva upp till det. Hur skulle hon kunna? Träffar jag någonsin någon igen då känner jag åtminstone att nu är jag redo. Jag vet att jag inte kommer att gå på samma nit en gång till. Därtill har jag allt för noga tittat ner i mitt innersta djup och av detta lärt mig hur jag fungerar och varför. Nästa gång jag träffar någon då står jag rustad. Alltid något. Det var det kanske inte värt trots allt, men nu gäller det att hitta det positiva. Vad annat kan man göra? 

Tänker på Varberg. Konstigt hur associationerna går när tanken får flyga fritt utan stress, vilket den verkligen kan göra här i den ljumma kvällssolen, långt bort från alla krav och måsten. I Varberg var det som jag fick ett slags revansch. Att inte bara svälja polisens uppenbara felbehandling, utan att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att få upprättelse, det stärkte mig, i alla fall på sikt. Vetskapen om det fyller mig med ro. 

Andra minnesbilder flimrar förbi för min inre syn. Osorterade bilder av mindre betydelsefulla upplevelser, händelser och erfarenheter dyker upp. Det tolkar jag som ett tecken på att jag börjar bli färdig, och om jag ska orka slutföra mitt uppdrag här så måste jag nog gå och lägga mig snart, även om det känns galet med tanke på var solen står på himlen.