Framme i Lycksele lyser solen från en klarblå himmel. Våren är här ännu lite mindre utvecklad än i Umeå och jag börjar bli orolig för hur det kommer att vara längre in i landet. Vill inte mer vinter! Busschauffören visar mig vilken buss jag ska byta till och berättar när den avgår mot Ammarnäs.
En stund senare, inne på stationen där jag väntar, kommer en kvinna från bussen fram till mig. Hon frågar vem jag ska hälsa på i Ammarnäs. Det visar sig att hon själv är uppvuxen där. När jag säger att jag ska göra intervjuer och att jag aldrig varit där förut sätter hon sig vid mitt bord och berättar om de två släkterna Grundström och Strömgren, som alla verkar heta där uppe. Om de inte är samer vill säga. Hon talar en lång stund om striderna mellan samerna och de bofasta, som pågått i flera hundra år.
Den kvinnan representerar för mig sinnebilden av det Norrland som fortfarande fanns när jag först kom till Umeå, för inte så många år sedan trots allt. Ett Umeå som nu för alltid är borta. Det första jag lade märke till när jag gick genom Umeå centrum, den där allra förstå gången, i hopplös jakt på ett morgonöppet café, var att det fanns ett Domus vid torget. Och så länge det fanns kvar fanns också mycket av det gamla Umeå kvar, men när Domus försvann, försvann även den sista spillran av det gamla. Ofta störde jag mig visserligen på det, men jag måste nog ändå erkänna att det hade en viss charm. Detta att man tog sig tid att stanna och tala länge med varandra om och när man mötte någon på staden. Det kunde emellertid vara fruktansvärt störande när jag hade bråttom och skulle fixa något. De släpigt uttalade orden, ”Men tjenare … Vad gör du på stan, Evald?”, som följdes av en noggrann redogörelse för vad som hänt sen sist, utan en tanke på tiden som rinner iväg. Sådana stopp i flödet inträffar sällan i Göteborg, men det hände ständigt i Umeå. Åtminstone då, i början av min tid där.
Då var det som att resa i tiden lite varje gång jag kom upp. Men redan efter några år hade även Umeå smittats av storstadshetsen, och då stod det inte på förrän McDonalds knackade på dörren. Trots protester i början överlevde kedjan sitt andra försök, nu när tiden väl var mogen. Det var då, tänker jag mig, som Umeå förlorade det uns av charm som trots allt ibland fick mig att till och med längta dit. När staden väl tagit steget in i postmoderniteten då blev den bara ännu en stad vid randen av civilisationen, hopplöst avlägsen och perifer.
Där, i Lycksele fick jag uppleva lite av det där igen, i samtalet med den okända kvinnan. Hon skulle inte till Ammarnäs själv nu, vilket var tur för jag ville för allt smör i Småland inte ha något pratsjukt sällskap på bussen. Här på stationen blev samtalet dock ett välkommet avbrott i min introverta resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar