Vi ser den överallt, eller i alla fall dess verkan. Viljan till makt, som är en stark kraft. Viljan till makt är inte en personlig egenskap, det är en immanent kraft frikopplad från enskilda subjekt. Viljan till makt lever sitt eget liv och enrollerar aktörer som villigt låter sig uppfyllas av dess förförande lockelse. Det är en farlig makt, just för att den är så potent och för att den är osynlig. Det krävs ett tränat öga för att se den. Men när man väl lärt sig se, då ser man den överallt.
Alla har stött på dem, alla har någon gång råkat ut för dem. Människorna som fångats av viljan till makt. Människorna som gjort sig till redskap för maktens kraft. När man tvingas samarbeta med dem är det lätt att känna sig utsatt, underlägsen och tillrättavisad. Allt som de säger får genomslag och deras vilja blir lag och realiseras. Men det är inte den som tänker fritt och högt som är underordnad. Det är inte den som inte vill ge upp sin autonomi bara för att makten så önskar det är fel på. Problemet ligger hos dem som fångats av viljan till makt och som gjort sig till dess slav. Problemet är att det är så enkelt att falla för frestelsen att bli ett verktyg för makten, och så svårt att se igenom den glittrande fasaden. Men det måste vi, om vi vill bygga ett hållbart samhälle. Alla vi som lärt oss se viljan till makt har ett ansvar att hjälpa andra att också se, inte för att bli erkända och få respekt utan för att det är viktigt för mänsklighetens långsiktiga överlevnad.
Den som är i makten, som gjort dess vilja till sin, han eller hon känner sig överlägsen och har därför förlorat förmågan att se viljan till makt som verkar inom dem. Han eller hon ser tvärt om "sin" vilja och "sina" önskningar realiseras överallt, och det i sin tur underblåser processen ytterligare. Människorna som lever och verkar i makten blir fartblinda. Den som blivit ett redskap för makten tror sig om att vara bättre än andra, för det är ju det verkar, på ytan. Han eller hon anser sig ofta vara mer värd. Och den som tror sig vara mer värd än andra tar sig friheter. Och inte så sällan känner de förakt för dem som inte rättar in sig i ledet. Mest föraktad blir den som inte ger dem den beundran maktens verktyg anser sig förtjäna. Processen lever med andra ord sitt eget liv, för det är få som vill vara föraktade.
Makten bryr sig emellertid inte om vem som utför handlingarna som stärker makten. Makten är därför en nyckfull kraft, och bara så länge den som lierat sig med makten agerar i maktens intresse kommer föreningen att skänka honom/henne lycka och framgång. Det är vad man får trösta sig med i vardagen, när man tvingas interagera med dem, dessa maktens kvinnor och män. När man utsätts för deras föraktande inställning är det lätt att förtrösta, att ge upp och att ge dem rätt. Lätt att falla in i ledet och själv agera i enlighet med viljan till makt. Men det vore att ge upp sig själv, att sälja sin själ. Sluta tro på det man tror och kämpar för. Att inordna sig vore göra sig själv till ett redskap för makten. Bättre då att låta tiden ha sin gång. Förr eller senare kommer de att falla. Och ju senare, desto hårdare faller de. För det är maktens män och kvinnnor som är offren, inte vi som tänker fritt.
Överallt finns den och pockar på uppmärksamhet. Viljan till makt. Den har bara ett enda syfte och det är att förmera sig själv, att överleva, växa och att sprida sig. Visst går kraften, eller potentialen till makt, att användas i vällovliga syften, men det är som sagt en bedräglig bundsförvant, ett farligt verktyg som lätt kan vändas emot en. Rätt som det är har man förlorat sig och blivit ett hjälplöst offer för makten, och då är man slav under dess vilja och man tvingas följa maktens agenda. Det är skadligt både för den enskilde och för samhället.
Ett exempel på viljan till makt är alla dessa system som dyker upp överallt och som man tvingas följa om man vill komma någon vart. System för bedömning, meriteringskriterier och styrningsmodeller och inte minst alla dessa utvärderingar och uppföljningar. Alla har kommit i kontakt med dessa system, och har därför stött på människorna som lyckats inom systemet och som därför hyllar det och gör vad de kan för att sprida det till allt fler områden. Till vilken nytta, för vem? För spridandet av viljan till makt, inget annat.
Inom akademin kan man göra karriär. Det är ett uttryck för viljan till makt. Karriär kanske någon invänder, det är väl ett tecken på duglighet och individuell kompetens? Det är väl ett resultat av idogt arbete i sanningens tjänst? Men, nej. Så är det inte, tyvärr! Karriär är ett självändamål, ett uttryck för viljan till makt. Det är inte ett objektivt tecken på kompetens. För att göra karriär krävs att man underordnar sig manualen, slutar tänka själv och bara agerar enligt systemets önskningar. Det är systemet (viljan till makt) som bestämmer vad man ska göra, och man belönas för sin lojalitet med makten genom att erhålla vetenskapliga insignier, genom att tillåtas göra karriär. Det är så systemet överlever. Men är det hållbart? Leder det verkligen till ett gott samhälle?
Framgång inom akademin kan man nå på tre sätt. För det första genom att publicera sig i internationella referee-granskade tidskrifter. För det andra genom att dra in forskningsmedel. Och för det tredje genom att ta på sig administrativa uppgifter.
De två första sätten är de mest ansedda, och båda kräver att man tänker i enlighet med manualen. Man blir inte publicerad och man får inga forskningsmedel om man inte följer reglerna, om man inte citerar rätt eller gör det som förväntas. För att bli publicerad krävs att man skriver enligt den mall som alla tidskrifter har. Och för att erhålla forskningsmedel måste man på förhand veta vad man ska komma fram till. Rättning i ledet är vad som krävs, annars stoppas man. För att göra karriär får man inte tänka själv, man måste knäcka koden och följa manualen. Man måste agera i enlighet med makten. Ingen, hur meriterad man än är, får ett öppet mandat att forska. Ingen får chansen att först bedriva forskning och sedan bli bedömd, allt granskas noga av systemt innan det offentliggörs. Forskningemedel delas bara ut till dem som agerar i enlighet med viljan till makt, och bara den som kommer fram till rätt saker blir publicerad. Vill man tänka fritt får man blogga.
Den som misslyckas med publiceringarna eller som inte får forskningsmedel kan göra administrativ karriär inom akademin. Det är en nyckelposition för makten, för här kanaliseras medel och här bestämms villkoren för dem som arbetar. Systemadministratöerna kan välja att arbeta för ett öppet system där man tillåter fria tankar, eller ett stängt. Och som tilldelningen av medel till högskolorna ser ut idag premieras det senare och det förra motarbetas. Viljan till makt finns som sagt överallt, och den påverkar även forskningen.
Frågan jag ställer mig är detta en önskvärd utveckling? Är det så här vi vill ha det? Skall forskningens primära uppgift vara att låta forskare göra karriär, eller ska forskningens mål vara att hjälpa människor att leva ett gott liv inom ramen för ett hållbart samhälle? Som det ser ut och är organiserat idag är akademin på väg att bli ett rent verktyg för viljan till makt.
Jag är uppriktigt orolig för utvecklingen, inte bara inom akademin. Titta här, här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar