Långsamhet, långsiktighet, hållbarhet

Problemet med kapitalismen är att den lovar lycka och måluppfyllelse för alla, men att den, liksom många andra samhällssystem, bara fokuserar på möjligheterna, målen och framgångarna. Ingen tvekan om att kapitalismen varit en framgång, men den har en baksida som blir allt tydligare och allt mer akut. Kapitalismen är amoralisk; det vill säga den är inte omoralisk, den saknar moral och inriktar sig på en enda sak: förmering av kapital. Det är ett obalanserat samhällssystem som är sin egen största fiende. Ju mer kapitalismen växer och sprider sig, ju större vinster den genererar, desto mer destruktiv blir den. Eftersom den saknar moral lever den på maktobalanser och klyftor samt vänder människor mot varandra. Och när effektiviteten i systemet drivits så långt det går fortsätter den processen. Kapitalisen har bara en riktning: framåt. Vad som händer med människorna som lever i det kapitalistiska systemet bryr sig kapitalismen som sådan inte om, och det varken kan eller ska SYSTEMET göra; det är som sagt amoraliskt. Det är heller egentligen inget problem. Människor har en fri vilja och analytisk förmåga. Människor kan ta ansvar och agera annorlunda, kan ta hand om varandra och utgöra den där balanserande mekanismen inom det kapitalistiska systemet; som det så väl behöver för att inte störta samman under sin egen tyngd.

Problemet är att hastigheten drivits upp inom systemet. Kraven på allt större vinster allt snabbare utsätter allt och alla för enorma påfrestningar. Problemet är inte det kapitalistiska systemet i sig, utan den underliggande logik som styr systemet. Jakten på pengar förblindar och driver på utvecklingen. Rovdriften växlas upp när djur och natur allt mer inkorporeras i systemet. Regnskogar skövlas hänsynslöst, haven smutsas ner och utsläppen av koldioxid ökar. Djur betraktas av systemet som råvaror vilka bearbetas i fabriker som blir allt större och större. Allt fler vet allt mindre om vad djuren utsätts för under sina allt kortare liv i kapitalismens tjänst där dess enda värde är ekonomiskt. Kapitalismen leder till tunnelseende, vilket blir en fördel för systemet eftersom människans perceptionsförmåga är begränsad. Vi människor ser baksidorna och inser problemen, men allt förändras idag så snabbt att överblicken går förlorad och rapporterna om misär och lidande trubbar av oss; vi är förblindade av kapitalismens framgångar och är fullt upptagna med att bevaka våra egna positioner i konkurrensen som vi tvingats in i. Alla är medvetna om problemen och inser hur ohållbart det är att fortsätta, men gör det ändå. Vi sitter fast i ett slags fångarnas dilemma. För att uppnå förändring måste alla hoppa av eller göra motstånd. Tillsammans behöver vi dra i nödbromsen, men om jag agerar etiskt korrekt och tar ansvar och andra inte gör det blir jag en förlorare som kan utnyttjas och ingen förändring uppnås, oavsett hur nödvändig förändringen är.

Kapitalismen har ingen broms, bara en turboladdad motor och ett gasreglage. Det är både systemet och människornas samt livets på jorden och klimatets stora dilemma. För att uppnå hållbarhet har vi människor ett ansvar att kollektivt utgöra den där bromsen, om inte för miljöns eller djurens skull så för vår egen, eller i alla fall våra barns. Vi behöver bjuda motstånd mot den ökande hastigheten och accelerationen som växer närmast exponentiellt. Hållbarheten som allt och alla är beroende av kräver av oss att vi tänker långsiktigt. Det kapitalistiska systemet och dess framgångsrika företrädare kommer inte att göra det; bara vi kan bjuda motstånd och i vardagen leva, tänka och agera långsammare.

Kapitalismen lever sitt eget liv, och det är som sagt en framgångssaga, men utan kritisk medvetenhet och aktivt motstånd mot systemets negativa konsekvenser kommer kapitalismen att krossas under sin egen tyngd och dess inneboende spänningar. Det är ingen politisk åsikt, det är ett faktum som vi måste inse och hantera. Kanske är det redan försent, men hur det är med den saken vet ingen av oss.