Alla har inte samma möjligheter

Ökande klyftor mellan de rikaste och fattigaste i ett samhälle är ett problem för alla, för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Klyftor skapar spänningar och det finns en gräns för hur stora de kan bli innan samhället slits isär. Det är ingen åsikt, forskningen är inte bara tydlig på den punkten, det är dessutom enkelt att illustrera med ett trivialt exempel.

Föreställ dig fyra människor: En har en miljon på banken, en annan har 100000 en tredje har 10000 och den siste har ingenting. Alla har ett jobb och tjänar ungefär lika mycket, men av olika anledningar skiljer sig storleken på respektive individs sparkapital åt. I vardagen och på ytan ser alla ut att leva med ungefär samma förutsättningar. Tänk dig sedan att alla drabbas av samma oförutsedda kostnad på 10000 kronor. Plötsligt blir det uppenbart att det finns fundamentala skillnader mellan de fyra. Den som har en miljon på banken betalar summan och tänker inte mer på saken. För den som har 100000 svider det lite, men utgiften får inga direkta återverkningar på livet och tryggheten i tillvaron. Den som har 10000 kronor på banken har plötsligt inget sparkapital alls och hens liv förändras radikalt; inte på ytan men sårbarheten och osäkerheten ökar och det får konsekvenser. Kanske får hen sömnproblem, presterar sämre på jobbet och utsätts därmed för stress som riskerar leda till sjukdom. Den som inte har några pengar på banken tvingas låna, kanske till ockerränta; det beror på hur snabbt pengarna måste fram och hur desperat hen är. I utgångsläget såg allt på ytan ut att vara jämlikt, men en plötslig händelse kan i ett slag blottlägga skillnaderna. Drar man sedan ut konsekvenserna över tid är det lätt att se hur ojämlikhet har en tendens att accelerera.

Jag har medvetet avstått från att diskutera rättvisa och äganderätt. Och det har jag gjort eftersom ingen vet om den som har en miljon på banken har ärvt den summan ärvt den okänd släkting eller om hen har jobbat extra och gnetat under många år. Ingen vet heller om den som saknar sparkapital är en slarver som lever ur hand i mun, eller har utsatts för bedrägeri, sjukdom eller något annat. Poängen är att ingen vet något om varför andra är fattiga eller rika. I den politiska retoriken idag, som jag med detta inlägg försöker problematisera, låter det från högerhåll som om alla som är rika har blivit det av eget hårt och mödosamt arbete och att alla som är framgångsrika är det uteslutande av egen kraft. Det låter vidare som att alla fattiga, sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. Trots att vi vet att så inte är fallet väljer många att först välja ideologi, och sedan leta exempel som ger stöd åt åsikten och konstruera en logisk förklaring som rättfärdigar ståndpunkten. "Vad fan får jag för pengarna", är själva sinnebilden för denna ignoranta inställning till samhället. Och förslagen som går ut på att höginkomsttagare ska uppmuntras arbeta mer, medan anställda som sliter i dåligt betalda arbeten ska tvingas anstränga sig mer för att inte få sänkt lön, eller för att, som man säger: det ska "löna" sig att arbeta, visar hur lite man förstår och bryr sig om verkligheten ute i samhället.

Ingen väljer att bli sjuk och alla rika är det inte på grund av eget hårt arbete. En egenskap förenar dock mänskligheten, och det är känslan för och behovet av rättvisa. Den romerska rätten, som ersatte naturrätten (där klanen hävdade traditionella sedvänjor och löste tvister med våld, tror jag det handlade om), brukar sägas vara ett av mänsklighetens mest värdefulla immateriella världsarv och en förutsättning för ett modernt samhälle. Politiker som står både till höger och till vänster i politiken talar om rättvisa, men det finns ingen universell standard att mäta sina argument mot. Lagen har som mål att skipa rättvisa, men det fungerar sällan så i praktiken; ofta får man nöja sig med ett avslut. Fast målet är ändå att upprätthålla rättvisa samt att alla ska vara lika inför lagen. Högern menar att det är rättvist att individen själv får förvalta sitt pund och ta ansvar för sin egen lycka och trygghet, att det blir bäst för alla om politikerna sänker skatten och lägger sig i, som man säger (vilket är en värdering, inte ett objektivt påstående), så lite som möjligt. Vänstern tolkar rättvisa som att alla verkligen ska få samma chans och menar att det är statens (det vill säga våra demokratiskt valda politiker, i enlighet med gällande lagar) uppgift att utjämna uppkomna skillnader.

Där står vi, och på söndag är det val. Fundera på hur du tänker och kommer fram till vad du ska rösta på, samt vad det är du röstar för. Är det för rätten att slippa dela med dig, eller är det för att vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi människor tenderar att tro att vi är rationella och objektiva, men det har visat sig att den som har en miljon på banken ser olika på detta med rättvisa än den som är satt i skuld. Under de åtta åren innan innevarande, kaosartade och utifrån ett realpolitiskt perspektiv hopplösa mandatperiod fördes en högerpolitik där skatten sänktes och politikernas makt och möjligheter att förändra samhället försvagades. Konsekvenserna av det har nuvarande regering kämpat med och den regering som tar vid får fortsätta det arbetet. Man kan tycka vad man vill om både höger- och vänsterpolitiken, men detta är vad några forskare kommit fram till (se DN-Debatt), i en undersökning om vem och varför människor väljer att rösta på SD, som skyller alla problem på invandrare och som menar att det är rättvist att värdera etniska svenskar (vad det nu är) högre än människor som kommer utifrån.

Hur kan vi förstå dessa resultat? Varför har de människor som drabbats ekonomiskt sökt sig just till SD som politiker och väljare, snarare än till andra partier – särskilt partier till vänster? Vi kan se flera samverkande förklaringar.

1. En är att de som fått betydligt sämre ekonomiska villkor alltmer förlorat sin tillit till det politiska etablissemanget, där (S) och (V) ingår. De söker sig därför till ett parti som bygger stora delar av sin politik just på kritik av etablerade partier. (Denna förklaring har stöd i SOM-institutets intervjudata, som visar att bristen på tillit till politiska partier och institutioner ökat mer för outsiders än för insiders just sedan 2006, liksom stödet för SD.)

2. En annan förklaring kan vara social identifikation: de som fått det relativt sämre identifierar sig starkare med den egna gruppen och lägger skulden på det sociologer kallar outgroups, som etablerade politiker och invandrare. Då blir ett parti som lovar omfördelning från utlandsfödda till Sverigefödda, och samtidigt kritiserar etablerade partier, mer attraktivt.

3. En tredje förklaring till SD:s valframgångar kan vara att väljarna i utsatta grupper uppfattar SD:s kandidater som mer trovärdiga än de från andra partier, inklusive (S) och (V), eftersom de förra i högre grad representerar deras egen grupp – SD:s kandidater blir ”medborgarkandidater”, för att låna en beteckning från politisk ekonomi.

Det verkar finnas fog för att hävda att framgångarna för SD är en konsekvens av högerpolitiken. Vi såg för övrigt ett liknande mönster under 1990-talet, efter skattesänkningarna och avregleringarna under 1980-talet. När klyftorna växer ökar desperationen hos de sämst ställda, oavsett varför man hamnat i det prekära läge man befinner sig i. Och känner man att läget är så hopplöst och skillnaderna så stora att det inte spelar någon roll vad man gör är det enkelt att förstå varför man väljer SD, särskilt om man när en fientlighet mot främlingar eller inte bryr sig om fakta. Det är också enkelt att förstå hur den som är rik och känner motvilja mot invandrare kan tänka sig att rösta på SD, de får både sänkt skatt och stopp för invandringsstopp. SD har hittat, eller jag tror snarare man har snubblat över, sitt framgångsrecept. Politiken är dock fullkomligt ohållbar och därför förödande för demokratin och det samhälle vi alla vant oss vid att ta för givet. Klyftorna kommer att öka om högern och SD får eller tar makten.

När jag valde vilket parti jag skulle rösta på utgick jag från klimatet, kunskapen och kärleken till medmänniskorna. Jag vill leva i ett samhälle där man strävar efter jämställdhet och jämlikhet, för det är mer hållbart än det klansamhälle som hotar att växa fram om man tar lätt på ökande klyftor mellan människor.