Olika sätt att se på utvärdering av utbildning

Förr utvärderade jag alltid alla kurser jag var inne på. Utan att någon krävde det av mig la jag mycket tid på att lyssna in och reflektera över vad som fungerat och vad som behövde förändras. Jag har aldrig kört exakt samma föreläsning två gånger, mina manus och PowerPoints förändras hela tiden i ljuset av erfarenheter och läsefrukter som jag samlar på mig och genom utbyte av tankar i vardagen med kollegor i olika sammanhang. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull och jag blev slutligen lärare för att jag ville lära, och det har inte förändrats genom åren. Det är för kunskapens skull och för möjligheten att utvecklas som jag forskar och läser böcker inom ett brett spektrum av ämnen, absolut inte bara mitt eget. Det finns och har aldrig funnits någon strategi bakom sökandet efter kunskap, det ena har ända sedan jag började på högskolan 1991 gett det andra och det har och är fortfarande varit drivkraften bakom min bildningsresa. Målet är att aldrig komma fram, att bara fortsätta på den inslagna vägen så länge det går. För mig har kunskapen ett egenvärde och ju mer jag lär mig desto större blir insikten om hur lite jag vet och förståelsen för var gränsen mellan det vetbara och det som inte går att nå (säker) kunskap om växer.

Idag utvärderar jag så klart fortfarande kurserna jag är inne i, men skillnaden från förr är att jag nu gör det för att jag måste och i enlighet med mallar och kriterier som andra bestämt. Därför hinner och orkar jag inte utvärdera kurserna med fokus på kunskapen och pedagogiken. Dagens standardiserade sätt att utvärdera kurser handlar om RESULTATET, det mätbara utfallet av kursen. Det som utvärderas är varken hur väl mina insatser och intentioner fungerar eller hur framgångsrikt studenternas eget arbete är; bara det som går att mäta, jämföra och skapa fina diagram över. Jag ger systemet vad systemet kräver av mig. Samtidigt växer frustrationen över att tvingas utföra sysslor som inte leder till någon utveckling eller förbättring av kurserna eller förutsättningarna för lärande. Jag har ingen nytta av utvärderingsresultatet och graferna, det är varken för min eller studenternas skull som jag tvingas administrera insamlingen av sådan data; det är för att kvalitetsansansvariga ska kunna kommunicera resultat uppåt i organisationen och utåt till samhället för att visa att skattemedlen som samhället lägger på utbildning används effektivt. Det är frustrerande att tvingas vara del av detta spel för gallerierna eftersom det inte leder till bättre kunskaper, vilket sägs vara målet med utvärderingarna. Jag har vigt mitt liv för kunskapen och vill inget hellre än att högskolan ska vara en kunskapens högborg, men dagens system tvingar mig lägga allt mer tid på meningslösa uppgifter som ibland är kontraproduktiva. Det tär på mig och leder till stress. Att kunna och vilja, men inte få fokusera på KUNSKAPEN och att tvingas arbeta med meningslös dokumentation av värdelösa data, känns ovärdigt. Jag är docent och jag har studerat sex år på grundnivå, jag har skrivit en avhandling och meriterat mig till docent, vilket jag blev för 10 år sedan och därefter har jag fortsatt utvecklas som forskare och lärare; ändå känner jag mig inte litad på, och det är en känsla som växer med åren paradoxalt nog. Ju bredare och djupare kunskaper jag utvecklar och ju mer erfarenhet jag skaffar mig, desto MINDRE ansvar för kursernas innehåll och utformning får jag ta. Hur effektivt är det egentligen, och vad tjänar skattebetalarna på det?

Förut handlade mina utvärderingar om att förbättra kursens innehåll och öka dess intellektuella kvalitet och kunskapsvärde. Idag handlar utvärderingarna om att ge systemet de jämförbara siffror som utvärderingsystemet kräver, och när det är gjort finns varken tid eller ork att göra särskilt mycket mer för att ändra undervisningen, kursens innehåll eller något annat. Så länge studenterna inte protesterar kör man på och riskerar att det går slentrian i arbetet. Ingen tjänar i det korta loppet på att värna verklig kunskapskvalitet i nuvarande utbildningssystem, det är ett faktum. Kunskapskvalitet uppfattas därför lätt som en onödig kostnad, men det gör den bara för att man inte jämför den kostnaden med alternativkostnaden för att INTE satsa på verklig kunskapskvalitet.

Filosofen Friedrich Nietzsche konstaterade att Gud är död, att all makt kommer underifrån och uppstår mellan, är relationell. Och postmodernisterna som arbetade i hans efterföljd menar att det inte finns någon absolut sanning, vilket inte är ett påstående som är gripet ur luften, det ligger massor av intellektuellt arbete bakom den tanken. Eftersom allt är komplext, föränderligt och ofta motsägelsefullt kommer kunskapskvaliteten att utarmas om vi inte kollektivt inser faran och gör något åt saken. Ekonomiseringen av skolan tar fokus från kunskapen. Det är den verkliga cynismen, inte Nietzsche och postmodernismen. Ekonomin är också död, skulle man kunna säga. Ekonomi är ett skapat värde, liksom Gud och sanningen. Kunskap handlar om vad som FUNGERAR, den är inte ett mätbart resultat. Förstår vi det, och kan vi hitta sammanhang och frigöra tid för samtal om detta är mycket vunnet. Bara så kan kunskapen räddas och bildningens värde återupprättas. Och det är vad Sverige behöver.

Yta och brist på eftertanke kan aldrig leda till bildning och verklig kunskapskvalitet. Fast i ett strikt ekonomifokuserat skolsystem premieras ENDAST det som går att mäta, kontrollera och jämföra, och det är inte kunskap och bildning. Kartan håller allt mer på att ta över och verkligheten förutsätts kunna anpassa sig efter föreställningen om världens bästa skola. Vad förlorar vi på att sätta kunskapen i centrum och skapa en skola som uteslutande handlar om lärande (inte om resultat)? I värsta fall reformeras skolan i onödan, men så länge kunskapen är i centrum har jag svårt att se några problem med det. Skolan behöver frigöras från den ökande tyngden av det ok den nu dignar under. 

Man får vad man betalar för, det är en gammal sanning som gäller fortfarande. Ekonomiseringens effekter går lika lite att styra över som kunskapen och den verkliga utbildningskvaliteten. Därför riskerar ekonomiseringen att bli ett slags gökunge som hotar att äta bildningen och kunskapen ur det akademiska boet. Det är allvarligt och på allvar. Kunskapen är ett värde som måste värnas för att överleva, den måste lockas fram. Det går inte att kontrollera vad någon annan vet, och försöken att styra utbildning mot på förhand bestämda mål bygger på antagandet att politiker och ansvariga vet mer om verksamheten än forskarna och lektorerna som vigt sina liv är kunskapen. Den tanken är ovärdig och orimlig i en verklig kunskapsnation. Världens bästa skola går att tala om, men den kommer aldrig att realiseras innan frågan om kunskapens verkliga kvalitet tas på fullaste allvar.

Bildning är samhällets fulländning, om vi väljer att se på kunskap på det sättet, om vi förstå att inte blanda samman kunskap med fakta och information. Och därför är bildning skolans och den högre utbildningens uppgift, inte effektiv produktion av resultat.