Jag är en av dem som Björklund gör sig till talesperson för när han säger att gymnasieskolan inte ska vara högskoleförberedande för alla. Han säger att alla inte är lämpade för studier på högskolan, vilket jag finner oerhört cyniskt. Han och många andra i högern idealiserar individuella framgångar men föraktar KUNSKAPEN och kraften som alla människor har att LÄRA. Det är min smala lycka att skolpolitikerna och lärarna jag mötte i grundskolan på 1970-talet inte hade den synen på människor. Ingen förstod mig, men de lämnade mig i alla fall i fred, jag fick ta ansvar för min egen skolgång och betygen jag fick definierade mig bara delvis som människa, men, och det var AVGÖRANDE, det fanns generösa möjligheter att ta igen det jag missade eftersom jag inte var redo och skolan inte var anpassad efter min personlighet (det är så jag ser på dyslexi och ADHD, som som diagnoser och hinder, utan som förutsättningar; det är den jag är, inte något jag lider av, i alla fall inte efter att jag lärt mig förstå mig själv och hur jag fungerar och vad jag behöver). Då var målstyrningen av skolan inte uppfunnen, men det fanns en läroplan som skulle följas, och det var avsaknaden av frihet och uppstyrningen jag hade problem med, inte kunskaperna och lärandet.
På KomVux fick jag läsa mer på mina egna villkor, där och när det passade mig. Jag märkte till exempel att jag har lättare att koncentrera mig på kvällen, så därför valde jag kvällskurser hellre än kurser som gick på dagen (även om jag läste sådana också). När jag kunde planera min tid märkte jag vilken enorm skillnad det var. Grundskolans bottenlösa leda byttes mot KomVux-lektionernas lust och glädje över nyvunna kunskaper. På KomVux fick jag ta eget ansvar och kunde studera där och när jag önskade och det passade mig. Jag kunde ta vara på bageriårens uppövade förmåga att komma upp ur sängen tidigt och märkte att om jag satt på café fann jag ro att läsa. Och som jag läste under de där två åren, inte bara kurslitteratur utan allt. Det var som att få livet tillbaka och det fanns så enormt mycket att ta igen. Faktum är att jag fortfarande lever på kraften jag fick på KomVux, och idag är jag docent. Om jag inte bryts ner av alla negativa effekterna som New Public Managements fokus på målstyrning, kvalitetssäkring och effektivisering för med sig vet ingen, allra minst jag själv, vad jag skulle kunna åstadkomma inom forskningen och i utbildningssystemet.
Utan KomVux hade jag inte varit den eller där jag är idag; därför råder ingen tvekan om att jag har ALLT att tacka KomVux för, vilket jag skrivit om många gånger här och upprepar i andra sammanhang. Det är omöjligt att bygga en kunskapsnation genom att tvinga tonåringar att välja väg för livet. Pengarna man sparar, om man nu sparar några pengar, på att effektivisera skolan är INGENTING i jämförelse med vad samhället kan tjäna på att erbjuda lärarna och eleverna friheten att följa sin egen väg. Synen på utbildning som en kostnad som ska hållas på ett absolut minimum för att möjliggöra skattesänkningar är KORKAD och leder till (eller är en effekt av) samhällets fördumning. Utbildning är en investering, en möjlighet. Bara genom att ge kan man få; kärlek, kunskap, tillit, solidaritet och lycka, allt som är viktigt men svårt. Den som har pengar kan köpa sig personlig framgång, men den som fått möjlighet att få en andra chans på KomVux är tacksam och kommer under resten av sitt yrkesverksamma liv att bidra till samhällets långsiktiga förvaltning och demokratins försvar.
Avslutar denna bloggpost med ett utdrag ur den roman jag skrivit, vilken aldrig hade blivit skriven om jag inte gått på KomVux. Den blev inte antagen på något förlag, men det var heller inte därför jag skrev den; utan för att förstå mig själv. Den är självbiografisk och handlar om minnen av åren i grundskolan samt uppbrottet från bageriet och vägen fram till universitetet. Det är många år sedan nu som jag skrev texten och jag rodnar när jag läser, men idag har jag ett grundmurad självkänsla och har inga problem att bjuda på det.
När hösten kom började jag på Komvux. Det blev en nyttig prövning. Jag sov inte på hela natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, än en gång spelar just den spårvagnshållplatsen en viktig roll i mitt liv. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande ålder. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och de kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola, men väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt som jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan. Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort.
Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne, Rastafarireligionen. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället och det gick lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper då tycker jag det är jättejobbigt.
Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Vad jag kände när jag ställde mig upp inför klassen där på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet så förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Det har jag dock lärt mig, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga står så går det oftast bra att hantera sin nervositet, har jag insett och dessutom lär man sig ganska snart inom universitetsvärlden att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre, samt att det nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken och då har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. Fast det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart var ännu då på Komvux ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Men jag klarade det.
Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.
Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.
Senare på hösten sa en av killarna i gruppen, inför en fördjupningsuppgift i svenska, att han skulle skriva den på maskin. Han skulle tvinga sig till det även om han inte hittade tangenterna, sa han. ”Om det så ska ta hela natten”. Det kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag då tyst för mig själv. Det är alldeles för jobbigt. Ämnet maskinskrivning fick mig att tänka på terminerna med ekonomitillval på högstadiet. En timme i veckan hade vi maskinskrivning. Jag och Patrik ägnade oss då åt ”seriösa” tävlingar i vem som kunde framställa den längsta räkneapparatsremsan. Vi brukade landa någonstans i trakterna av fem meter genom att trycka upprepade gånger på enterknappen. Andra viktiga uppgifter vi ägnade oss åt var att måla skorna med tippex, samtala om musik, drömma om vad vi skulle göra efter skolan och annat som inte hade med kunskap och inlärning att göra. En av de sista gångerna sa fröken till oss att vi väl inte hade lärt oss någonting. Men då ”bevisade” vi att vi visst kunde hitta bokstäverna genom att sätta oss vid en maskin och knattra på. Efteråt gick vi rusiga hem från skolan uppfyllda av bubblande skratt. ”Fattaru, hon tittade aldrig på myllret av bokstäver!”, sa vi om och om igen till varandra. Vi kände oss som kungar och tyckte vi var smarta som överlistat överheten. I själva verket var vi väl totalt genomskådade för länge sedan, och redan klassade som hopplösa fall. Vi fick hållas. Jag förtjänade helt klart min första och enda etta, vilket också kan sägas vara en erfarenhet. Konstigt bara, att tänka på det nu. Ekonomilektionerna var de enda där jag uteslutande befann mig bland vänner. Där fanns inga plågoandar. Det var en av orsakerna till att jag valde det framför teknik. Och så använde jag tiden till att bara strula bort alla chanser att lära mig nyttiga saker. Antar att det var enda chansen för att mig att göra uppror. Priset för det var emellertid högt. Förvisning på fem år till bagerihelvetet. Men betygen från högstadiet säger naturligtvis inget om mina kvaliteter. Jag provade faktiskt på alla betygsgraderna. Etta i ekonomi, tvåor i massor av ämnen och ungefär lika många treor, beroende på hur intresserad jag var. Fyra i teckning och femma i engelska. Allmän engelska visserligen, men ändå. Läxor vägrade jag att läsa. Det blev istället till en sport att se vad jag kunde få på proven utan att läsa hemma. Korkat kan jag väl tycka idag, men eftersom jag tilldelats den roll jag hade i skolan så blev det mitt sätt att överleva. Har alltid varit intresserad av världen runt omkring mig, av kunskap och jag har också vetat djupt där inne, att intelligensen kan det inte vara något fel på. Men jag har samtidigt alltid haft ett högst kluvet förhållande till måsten, krav och konventioner. Naturligtvis eftersom jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör för att inte vara till lags, skötsam och pliktuppfyllande. Resultatet blir då, antar jag, lätt självförakt. Och när man sedan försöker hantera sin situation tvingas man uppfinna svar på massa irrelevanta frågor. Men gör man bara det tillräckligt bra, då finns det oanade möjligheter, så länge som man förmår hålla tankebollarna i luften under kontroll. Det tar på krafterna, och fan vet om det varit värt mödan.
För mig handlade högstadiet i väldigt hög grad om att överleva från en dag till en annan. Min enda riktiga vän i klassen var Patrik. Och vi hängde ihop från ettan till nian. Tillsammans flöt vi båda två genom skolan utan att lägga ner någon möda på meningslösa läxförhör och prov som ändå bara konstruerats för att bevisa för alla vilka nollor de redan visste att vi var. Konsekvensen av allt detta blev att jag lite betraktade alltihopa från ovan. Där satt de andra och slet sitt hår på proven. De läste dagar i sträck och som lön för mödan fick de en trea eller fyra. Vilket slöseri med tid tänkte jag samtidigt som blickarna från dem som var en del av gemenskapen brände ytterligare hål på mitt redan dåliga självförtroende. Jag tänkte inte lägga ner någon tid på att lära mig meningslösheter som man ändå glömde strax efter. Men Förortsidyllen handlade det om korvstoppning och skolan jag gick på var verkligen en drivbänk för ambitiösa medelmåttor. Den som inte kunde fylla ut den kostymen förpassades till avbytarbänken, eller i mitt fall petades ur laget, och till oss knöts inga som helst förhoppningar. Grundskolan som jag tvingades igenom på 1970-talet, i Förortsidyllen, var marknadens plantskola. Där fostrades följsamma individer som kunde dansa efter mammons pipa. Den som stred hårt och tog hjälp av föräldrarnas kapital, socialt såväl som ekonomiskt, han eller hon har kunnat se fram emot ledande positioner inom systemet och de som lyckades sämre har fått finna sig i att spela andrefiol. Bra betyg innebar en säker trygg plats i ekorrhjulet, ett sämre betyg en något mindre säker plats och den som inte ansågs platsa i laget, ens som avbytare, den ignorerades och lämnades åt sitt öde. Jag klarade mig genom att hålla andan. Likt en som inte vill ha lungcancer drog jag inga halsbloss på skolvärldens cigarett. Jag puffade inte ens. Fick inte göra det. Länge trodde jag verkligen att jag var värdelös. Att de hade rätt och jag hade fel. Visst kunde jag bjuda på att vara den som representerade LGS (lägsta godtagbara standard), tänkte jag. Men det räckte tydligen inte för vissa att bara känna glädje över att deras betyg var bättre än mina. Det räckte tydligen inte att deras resultat i idrott var bättre. Och det räckte inte att deras föräldrar tjänade mer än mina. De behövde dessutom uppenbarligen någon att kliva på och jag passade tydligen som handen i handsken för sådana syften. Ständigt när jag rörde mig i skolan hade jag blickarna på mig. Alla ”visste” att jag var en förlorare och lät mig tydligt veta det. Antingen genom att av ”barmhärtighet” lämna mig ifred, så att de slapp förknippas med mig. Ensamheten jag kände bland ”klasskamraterna” bär jag fortfarande med mig. Men samtidigt, det kunde varit värre. Man måste jämföra, som Ingemar säger i Mitt liv som hund, jag blev inte misshandlad. Tvärt om slapp jag därifrån fortfarande med livsgnistan i behåll och jag knäcktes inte av deras agerande. Utanförskap kan även generera energi har jag märkt. Och att slå ut underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, då får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av ”skolkamraterna”. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem i ett sammanhang där jag trivdes, för då gick jag på gymnasiet. Men väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade mig i sin makt. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom dock den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan Larry”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska DU göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.
På komvux, när jag äntligen läste på mina egna villkor, så läste jag verkligen för min egen skull. Inte för någon annans. Detta var mitt projekt och jag ville göra det på mitt sätt. Och då kom ju också resultaten. Snacka om lättnad. Efter provet i psykologi fick jag upp ångan och kunde äntligen börja bygga ett fundament att finna stöd i och att kunna svinga mig ut i det okända från, och jag gjorde det nu äntligen från grunden. Den riktiga revanschen fick jag i svenska, där jag verkligen upptäckte hur kul det kan vara att studera. Jag skrev om Pär Lagerkvists bok Dvärgen och kände att min värld växte. Samtidigt upptäckte jag livet. Det riktiga livet. Jag gjorde det med hjälp av världslitteraturen som nu låg framför mina fötter. Jag kastade mig över allt jag kunde komma åt, utan urskiljning. Det var Camus, Kafka, Sjöwall/Wahlöö, Lundell – mycket Lundell var det ett tag – Kerouac, Burroughs och en hel del science-fiction, högt och lågt i en salig blandning. Hela tiden på komvux läste jag nästan hysteriskt ikapp mig på skönlitteraturen. Men jag tycktes aldrig komma i kapp. Ju mer jag läste desto tydligare insåg jag hur mycket som jag inte läst. Kurslitteraturen ägnade jag bara precis så mycket tid som krävdes för att få bra betyg och det fick jag utan problem nu när jag läste med motivation. Proven ägnades några dagar av koncentrerad inläsning, och sedan åter till skönlitteraturen. Allt kändes så enkelt och jag trivdes verkligen med alla ämnen jag läste, med undantag möjligen för mattematiken där jag bara fick en visserligen ”stark”, men ändock bara en, trea. Under de två åren på komvux fick jag bevisat för mig, att det jag hoppats så innerligt på genom hela grundskolan visade sig vara sant. Jag var inte värdelös. Det var då jag bestämde mig för att inte sluta läsa innan jag nått gränsen för min förmåga.
Bara en enda sak störde mig på komvux, och det var att studiekamraterna aldrig ville tala om det vi lärde oss, på rasterna. Det var andra ämnen som behandlades då och den som försökte ta upp något som rörde lektioner, litteratur eller kunskap möttes med tystnad. Speciellt två killar fick mig att inse att alla som utbildade sig inte gjorde det med samma glöd, intresse och upptäckarglädje som jag. Killarna jobbade extra vid sidan av studierna, som ABAB-vakter, och de lärde mig att det finns tre kategorier av människor: bus, Svensson och så poliser och väktare. De läste på komvux för att höja sina betyg och deras mål var söka sig till polishögskolan. På rasterna talade de gärna om sin fascination för vapen och förde långa beundrande, längtansfulla samtal om främlingslegionen, men aldrig om något som vi lärde oss på lektionerna. Jag försökte därför så gott det gick att undvika deras sällskap, men det var inte så lätt för de ville verkligen sprida sitt evangelium.
Rädslan för andra människor, för att ta ställning och för att ge sig in i diskussioner gav sakta, sakta, sakta med sig. Det var befriande men fick emellertid inte bara positiva konsekvenser. Efter att jag klarat kursen i religion med bra betyg fick jag en släng av hybris, vilket gjorde att jag en dag släppte in två killar från Jehovas i lägenheten. Jag gav mig in i diskussionen med liv och lust. Äntligen skulle jag få användning för den nyvunna kunskapen och det i sin tur hoppades jag skulle kunna hjälpa mig att öka på självkänslan. Jag var verkligen övertygad om att jag skulle kunna sätta dem på pottkanten med initierade frågor. Men det visade sig att de var väl förberedda på precis alla invändningar. Killen som stod bredvid och som inte sa ett dyft kunde alltid, på uppmaning av ledaren, bläddra fram ett bibelcitat som skulle punktera mina argument. Efter att tag stod jag där, avklädd intellektuellt in på bara kroppen. Vittnena trodde verkligen att de i mig hade funnit en ny potentiell medlem, men jag hade inga sådana planer alls. Istället ljög jag om att jag skulle iväg för att bli av med dem. De var emellertid sluga, för de frågade när de kunde komma tillbaka. ”Kom på måndag, då är jag hemma”, sa jag. Och det fick jag bittert ångra. För jag hade dem springande hos oss i Kortedala i flera år. Tina ville de aldrig tala med. Det var mig de ansåg sig ha på kroken. När hon öppnade dörren och sa att jag inte var hemma, vilket bara i undantagsfall överensstämde med sanningen, så frågade de när de kunde återkomma. Och även om jag lyckades hålla mig undan så gav de inte upp. Faktiskt, samma dag som vi flyttade kom de och knackade på dörren. Då hade jag ju den ultimata ursäkten för att slippa tala med dem, trodde jag. Där och då lärde jag mig vikten av att vara tydlig, att säga rakt, ärligt och omgående, vad man menar och tänker till folk. För det sista jag hörde mig själv säga till dem innan de gick var att jag såg fram emot ett besök av deras kollegor. Som tur var såg jag aldrig till dem, och idag har jag lärt mig läxan och vet att man aldrig ska ge dem så mycket som en antydan om att man är intresserad. Om de ska fatta måste man stänga dörren redan innan de presenterat sig färdigt. Deras frälsning, lärde jag mig, handlar egentligen inte om att sprida budskapet till människor, i alla fall inte om att få med sig dem de talar med.
Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor så är det vissa händelser och människor som jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är nog den enda som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter, tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolan på fyrtiotalet. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen på P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, så kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Men det hjälpte nu inte mycket för han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike, var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmers historia. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen. ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur. Just den våren då jag läste samhällskunskap utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar.
Två år går fort. Speciellt om man lever i en sorglös och lycklig tillvaro där nya saker lärs in och upptäckter görs. Under vårterminen sista året på komvux lämnade jag med viss vånda in ansökningshandlingarna till universitetet. Var jag verkligen redo? Det blev inte lärarlinjen, men det visste jag ju redan innan. Kulturvetarlinjen lär dock intressant. Jag hade emellertid inte en aning om vad det var för en linje, med det lät lockande. Ingen matematik, det tyckte jag lät bra och så fick det bli. Fast tänk om jag inte kommer in, slog det mig när ansökan väl var inlämnad. Vad gör jag då? För att gardera mig hämtade jag kurskatalogen över enstaka kurser också. Herre gud vad många ämnen det fanns, tänkte jag på balkongen i eftermiddagssolen i Kortedala. Ämnen som jag aldrig ens hört talas om. Vad skulle jag välja? Psykologi var det första jag fastnade för. Tjugo poäng psykologi på A-nivå, skrev jag på raden för förstahandsval. Andrahandsalternativet blev, Idé- och lärdomshistoria, vilket verkade roligt och intressant. Men fortfarande fanns det en chans att jag inte skulle komma in. Jag kände att jag var tvungen att helgardera mig med en kurs som hade platsgaranti. Där fanns det inte lika mycket att välja på, men etnologi, folklivsforskning hittade jag något som hette. Och där kunde jag komma in, om jag nu inte skulle komma in någon annanstans. Etnologi fick bli mitt tredjehandsalternativ. Ansökan till enstaka kurser lämnade jag in i början av maj 1991.
Fast nu tittar de lite konstigt på mig bakom disken i busscentralens café. Kanske dags att röra på sig? Det gäller att veta när ens tid är ute och det är dags att gå. Det har jag lärt mig genom åren av studier, på just caféer, i Göteborg. Min känsla för vart man ska gå vid vilken tid och hur länge man kan sitta på varje ställe innan man bör dra vidare, den har under åren utvecklats till fulländning. I början på komvux gick jag mest på café för att jag kunde och för att det kändes högtidligt, lite som om jag var ledig, vilket jag ju faktiskt var. Ledig från bageriet. Det var så det kändes, för jag hade ingen aning om ifall det var tillfälligt eller om jag skulle återkallas till tjänstgöring på heltid som bagare igen. Väldigt länge studerade jag utan något riktigt mål i sikte, bara med en tanke i huvudet: måste bort från bageriet och det liv jag levde, den jag var. Nu 241 högskolepoäng [alltså inte hp, som man räknar idag och som bygger på att man får 1.5 poäng per veckas heltidsstudie. Vi fick en poäng] och en doktorsavhandling senare inser jag att jag troligtvis aldrig kommer att behöva ställa mig i ett bageri igen. Som lektor på högskolan har jag nått den dröm jag aldrig någonsin vågade uttala, ens för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar