En kunskapsintensiv högskola

Sitter på ett tåg och utanför fönstret passerar det halländska landskapet revy. Det är helg. Tänker, som så ofta, på mitt arbete. Som lärare är jag aldrig ledig, jag tar bara paus ibland. Arbetar man med kunskap måste man dels vara i arbete, dels få distans till arbetet. Kunskapen utvecklas i mellanrummen. Växlingarna är viktigare än vad som händer i arbetet och på fritiden. Lärande är en dynamisk och ömsesidig process. Vi får den kunskap vi förtjänar och det lärande vi skapar förutsättningar för. Det finns inga genvägar. Just därför är det lätt att bli dyster över utvecklingen. Jag vet att många av mina texter om skola och utbildning andas pessimism, men det blir så eftersom jag bryr mig så mycket. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och riktning; är mitt liv.

Detta är nu inte en dystopisk post. Denna text skriver jag för att jag av en slump fann en text som fyller mig med hopp. Det är professor Lars Strannegård på Handelshögskolan i Stockholm som skriver på DNs sida för kulturdebatt om ett brev som några studenter skrivit till Handelshögskolan, där man klagar på att man inte får tillräckligt med kunskaper om klimatfrågan och ekonomisk ojämlikhet. Hans svar och sätt att tänka, liksom studenternas krav, fyller mig med hopp. Han skriver till exempel (jag citerar inte hela inlägget, bara delarna som fångar dess andemening och det som gör mig glad):

Sedan ett antal år har vi ökat inslagen av konst och humaniora i miljön med syftet att göra Handelshögskolan än mer kunskapsintensiv. Vi vill inte berätta för våra studenter vad de skall tycka, utan stimulera dem till att tänka. Vi vill att de skall få djupa kunskaper inom våra kärnämnen och öka sin kritiska förmåga och sin kulturella förståelse. Målet är att de skall se världen ur många olika perspektiv, reflektera över sin egen roll i världen och höja sin medvetenhet om vem som styr deras attityder, preferenser och livsval.

Högskolan ska vara kunskapsintensiv och studierna måste vara självständiga, annars är det inte HÖGRE utbildning man bedriver. Innehållet på kurserna måste också ha bredd och djup. Förmågan att tänka kritiskt måste utvecklas på egen hand, den kan man inte undervisa om eller förmedla med hjälp av instruktioner. Kunskap och kompetens är aldrig isolerade företeelser. Mening uppstår alltid i och relaterar alltid till ett sammanhang. Kvaliteten i den högre utbildningen är ett resultat av samverkan mellan ledning, lärare och studenter. På högskolan förväntas man bedriva SJÄLVSTÄNDIGA studier och det innehåll som erbjuds måste man själv sätta sig in i och arbeta kritiskt med. Att vara och verka på högskolan som student handlar om att ta eget ansvar för sitt eget lärande och de kunskaper man väljer att fördjupa sig i. Det spelar ingen roll hur engagerade lärarna är eftersom studenterna alltid är fler och kulturen som skapas är ömsesidig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag mött några studenter som ställt den här typen av krav på mig som lärare; studenter som vill ha MER kunskap, FLER uppgifter och HÅRDARE krav. Det är ovanligt, men också väldigt hoppingivande.

När nu en grupp studenter i DN skriver att de vill ha mer av detta så är det en mycket tydlig signal till oss som försöker göra utbildningen så relevant som möjligt. Vi anser inte att vi på något sätt är färdiga eller att vi ens har nått ett delmål. Världen står inför nästintill oöverblickbara utmaningar och Handelshögskolan utbildar individer som ofta får beslutande positioner i samhället. Därför har vi ett ansvar att ständigt utveckla och förbättra våra utbildningar för att förbereda våra studenter att möta och förändra den värld de går ut.

När studenterna kräver mer och visar att de vill öka sitt engagemang väcks lusten att lära hos alla verkliga lärare. Jag har inget som helst intresse av att göra mindre, jag vill göra mer. Antingen gör jag på eget initiativ och med utgångspunkt i mina personliga intressen, eller också gör jag det på studenternas initiativ. Det senare är mer givande eftersom krävande studenter tvingar mig upp på tårna och hjälper mig inse var gränsen för mina kunskaper går. Det är där jag vill vara, vid gränsen. Det är när jag inser att jag har fel och när jag befinner mig i okänd terräng och inte riktigt vet som jag känner mig som mest levande. Jag vill utmanas och blir ledsen när jag tvingas hantera önskemål om mindre text och sänkta krav. Därför fyller Strannegårds text mig med tillförsikt och glädje.

Vår tids utmaningar sätter stora krav på hur vi skall bedriva utbildning. Vi på Handelshögskolan vill ta ansvar för vilken typ av värld som våra utexaminerade studenter är med och skapar. Därför behöver vi, precis som alla andra utbildningsinstitutioner, få ständig återkoppling om vi gör rätt eller inte. Så när jag söker efter det ord som bäst fångar vad jag vill säga till de fem studenterna är svaret enkelt. Ordet är tack.

Jag instämmer och säger också TACK, till både Strannegård och till alla studenter som ställer krav på sin utbildning, till alla som vill utmanas och leva upp till mer än bara minsta godtagbara standard. Tänker på bildning och letar bland posterna på bloggen. Det jag skrev 2011 om ämnet är lika aktuellt idag, och kanske (förhoppningsvis) håller saker och ting på att förändras i rätt riktning.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det är i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Användbarhetsaspekten har tyvärr underkommunicerats av bildningens förespråkare, om den inte har ignorerats helt. Det är frustrerande att se hur många försvarare av bildning som håller sig med en föraktfull inställning till dem som inte ser nyttan med bildning. Ännu värre är det att själva frågan om nyttan med bildning, av en del, anses handla om att sälja sin själ till djävulen. Men med en sådan inställning till det egna arbetet och de kompetenser man har gräver man sin egen grav. Varför skall samhället satsa medel på bildning om inte ens de som förvaltar bildningen kan tala om till vad den kan användas? Det går över mitt förstånd hur den som gör anspråk på att vara bildad kan hålla sig med en sådan inskränkt och världsfrånvänd inställning. Det är hög tid att kliva ner från elfenbenstornen, ta på sig arbetshandskarna och delta i byggande av samhället. Våra kompetenser behövs och är viktiga. Dags att visa det, i handling!

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av sammhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid vilar på, i det samhälle som vi lever och verkar i här och nu. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig. Tyvärr, den tiden är förbi. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning, om ni frågar mig. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss att försvara vår ställning och bevisa vår nytta.

Slutligen vem ska utveckla och förvalta bildningen? Ska bildning förmedlas i speciella kurspaket på universiteten, eller ska det spridas brett och genomsyra hela samhället? Svårt att uttala sig om detta. Frågan är komplex, och det ena förutsätter delvis det andra. Vem ska utbilda dem som ska sprida bildningen, till exempel? Är bildning ett ämne i eget namn, eller ett inslag i och en aspekt av kunskap? Tänk om det var det vi talade om, om det var sådana frågor som debatten om skolan och den högre utbildningen fokuserade på. Tänk om! Utan engagerade studenter som inser att de spelar i samma lag som sina lärare och som ställer höga krav och har ett eget intresse och personligt driv kan den högre utbildning aldrig bli högre. Låt oss aldrig glömma det.