Om den ömtåliga relationen mellan lyssnande och lärande

Kunskap växer fram och förvaltas mellan människor, den uppstår inte i någons huvud och sprids i samhället och vidare ut i världen därifrån. Det verkar kanske vara fallet, men är inte så. Kunskap är ett GEMENSAMT projekt och vetande är alltid delat. Utbildning och utveckling är kollektiva och föränderliga projekt. Därför kan talare inte sprida kunskap genom att trollbinda en publik och om detta är vad som förväntas av lärare kommer det oundvikligen att påverka lärandet och kunskapsutvecklingen negativt. TED-talks, som blivit något slags standard för alla föreläsningar är underhållning. Visst handlar det om kunskap, men fokus och uppmärksamheten riktas mer mot den som talar och mindre på vad som faktiskt sägs. På TED-talks lyssnar man för att bli förförd och informerad, inte för att lära och utveckla kunskap. Skillnaden är avgörande. Och uppmärksammas den inte finns en risk att undervisning på sikt förvandlas från att vara ett tillfälle för kunskapskommunikation och lärande till att reduceras till förströelse och underhållning.

Under åren som lärare på högskolan har jag märkt av en förändring i synen på föreläsaren. Förändringen går hand i hand med att ämnet pedagogik fått en allt högre status och särställning i akademin, vilket i sin tur går att härleda till en allt vanligare föreställning i samhället och politiken om att studier i och forskning inom pedagogikämnet handlar om att producera experter på lärande. Jakten på effektivitet och målstyrning samt försöken att säkra kvalitet har också förändrat tänkandet kring lärarens uppgift och roll i klassrummet. Det talas allt oftare om behovet av evidensbaserade metoder för överföring av kunskap, liksom det talas om att lärarna måste bli bättre. Och bättre betyder likna föreläsarna som håller TED-talks.

Lärarna ignoreras idag, eller betraktas som ett ovidkommande särintresse. Politiker lierar sig inte sällan med kända pedagoger, som ser sig själva och uppfattas av andra som ett slags maktfullkomliga gurus eller experter, och talar över huvudet om skolan och den högre utbildningen. Detta gör att lärarens unika kompetens ignoreras. Lärare är inte ledare, det har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Lärare skapar förutsättningar för elevers och studenters lärande, vilket blir allt svårare att göra när pedagogik uppfattas som en uppsättning evidensbaserade tekniker för överföring av fakta och det finns förväntningar på läraren att hen ska trollbinda elever och studenter för att få dem att lyssna och ta till sig kursens innehåll. Det svenska utbildningssystemet liknar allt mer ett löpande band där eleverna/studenterna betraktas som tomma behållare som förflyttas genom systemet och så effektivt som möjligt samt med hjälp av beprövade metoder fylls med standardiserat och kvalitetskontrollerat innehåll. Ju snabbare man kommer ut på andra sidan, desto bättre. När kunskap och kompetens på detta sätt flyttas från lärare -- som tidigare var auktoriteter i klassrummet och samhället och som åtnjöt respekt och var betrodda samt arbetade i frihet för att skapa kunskap och främja LÄRANDE (som är en individuell aktivitet, något man måste göra på egen hand och ta eget ansvar för) -- till skol- och utbildningssystemet gör det något med synen på lärande, som förvandlas till något annat och på lärare, som allt mer uppfattas som utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri.

Lärande är som sagt någon som bara individen kan ta ansvar för. Är det kunskap man söker finns det inga genvägar, det kräver hårt eget arbete. Elevens och studentens personliga ansvar för sitt eget lärare talas det allt mindre om. När resultaten uteblir är det läraren som kritiseras, och det fiktiva behovet av mer pedagogik och bättre undervisning, mer intressanta föreläsningar förstärks. Det här sättet att tänka kring och se på skola och utbildning är kontraproduktivt och går ut över lärandet och kunskapsutvecklingen, som alla trots allt är överens om är själva syftet med utbildningssystemet. LÄRARE är ett personlighetsdrag och ett hantverk. Lärare är sådana som lever för att lära och har egentligen inget med examen att göra. Därför är jag kritisk till införandet av lärarlegitimation och systemet med förstelärare samt vänder mig mot det nedsättande talet om obehöriga lärare. Jag har varit lärare sedan jag började studera, och jag älskar att undervisa eftersom jag får chans att arbeta med det jag brinner för; kunskapsutveckling och förutsättningar för lärande, tillsammans med studenter som kommer till högskolan för att lära. Att få vara med och skapa kunskap tillsammans med intresserade medmänniskor vill åt samma håll som en själv är ett privilegium. Tyvärr är det inte riktigt så min vardag som lärare på högskolan ser ut. Ibland känns det som om jag är den ende i klassrummet som är därför att lära. Allt fler studenter förväntar sig att bli underhållna och det har vuxit fram en olycklig föreställning om att pedagogik handlar om att förenkla och hjälpa studenterna att klara sina tentamina och uppsatser.

Studier på högskolan är och måste vara SJÄLVSTÄNDIGA, annars är det inte en HÖGRE utbildning man går. Kompetens att lyssna och vilja förstå är viktig, men svårt; därför ser jag det som skolans viktigaste uppgift. Som föreläsare på högskolan vägrar jag ägna mig åt publikfrieri, jag vill skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap tillsammans. Undervisning handlar inte om att överföra information eller fakta och ansvaret för lärandet måste ligga på studenterna. De två viktigaste nycklarna till lärande är, för det första att VILJA lära sig sig, för det andra förmågan att LYSSNA. Och så behövs det reflektion och utbyte av tankar, man måste kunna ta och även ge konstruktiv kritik. Utan elevers och studenters eget ansvar och vilja att lära kan ingen kunskap utvecklas. För att undervisningen ska kunna bli bra och lärarens kompetens ska kunna komma till sin rätt krävs elever och studenter som kan och vill lyssna och som respekterar både läraren och varandra i klassrummet. Vad är enklast, att lära elever att lyssna eller göra varje lärare till en professionell artist? Vad främjar elevens och studentens EGET lärande och samhällets generella kunskapsutveckling mest, att ersätta lärare med pedagogiska och kvalitetssäkrade metoder samt tekniker för att så effektivt som möjligt producera mätbara resultat eller att låta elever, studenter och medborgare ta eget ansvar för utvecklingen av den kunskap som behövs för att för egen del skaffa sig ett bra yrke och för det allmännas skull delta i arbetet med att förvalta samhället?

När ska vi sluta ge elever och studenter (samt även medborgarna i vårt land) vad de vill ha, och istället ge dem vad de behöver? När ska vi inse att kunskap är en komplext problem och en ömsesidig process? När ska LÄRARENS unika roll och kompetens tas till heder och uppskattas efter förtjänst? Kort sagt, när ska vi förstå allvaret och på riktigt ta tag i problemen vi gemensamt står inför och har att hantera tillsammans? När ska vi börja bygga en kunskapsskola värd namnet, där man skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling istället för att producera resultat?