Allt fler politiker talar allt oftare om sitt ansvar gentemot ”sina” väljare. Som om politik handlade om fotboll, om att hålla på ett eget lag som kämpar mot andra lag om makt och inflytande. Det anses viktigare att vinna och hålla vad man lovat SINA väljare än att faktiskt ta ansvar för demokratin och den långsiktiga förvaltningen av samhället som helhet. Politiken har förvandlats till en marknad där det är viktigare och viktigare att lyhört ligga i fas med väljarnas skiftande intressen och ofta inkompatibla önskningar (tänker på försöken att förena sänkt skatt med ökade offentliga utgifter, eller att bedriva en ansvarsfull klimatpolitik genom att motarbeta flygskatt). Vad hände med ideologi, med grundläggande värderingar och, framförallt, vad hände med den gemensamma omsorgen om HELA samhällets långsiktiga förvaltning? Både politikerna och väljarna bidrar till polariseringen i såväl riksdagen som samhället i stort.
Det har vuxit fram ett politiskt landskap där allt fler partier profilerar sig allt tydligare i allt färre frågor, och hela tiden poppar det upp nya enfrågepartier; till exempel för att stoppa Västlänken, eller bygget av en Muminpark, eller för att utvisa invandrare. Politikerna spelar med eftersom de tvingas till det, annars straffar väljarna dem genom att rösta på något annat i nästa val. Politiken används allt mer och allt tydligare som ett kortsiktigt verktyg för att uppnå allt mer specifika önskemål om allt smalare områden, och demokratin utsätts för allt hårdare påfrestningar.
När man talar om vinnare och förlorare i politiken, eller om framgångsrika valrörelser, underblåses föreställningar som hotar den sammanhållning och gemenskap som behöver växa fram mellan människor för att ett SAMHÄLLE ska kunna uppstå och förvaltas för allas trygghets skull. Och när det inte blir som man önskar skyller man på någon annan. Politiskt arbete handlar allt mer om image och varumärkesbyggande, och den här förändringsprocessen recenseras i realtid av mediernas experter, som analyserar partiernas utspel och strategier på samma sätt som fotbollskommentatorerna kommenterar allt som händer i och kring storlagen. I årets valrörelse hörde jag för första gången talas om att ett politiskt parti gjort en toppvärvning; det vad SD som rekryterat ett tungt namn från KD. Därmed stärks jag i uppfattningen om att politiken allt mer liknar fotbollsvärlden, vilken för övrigt har förändrats på liknande sätt. Förr i tiden (sic) höll man på sitt lokala fotbollslag, och man höll på det lag som familjen man växte upp i alltid hållit på. Man bytte inte lag och man höll på sitt lag i vått och torrt. Idag väljer man lag i mycket högre grad efter konjunktur, som styrs av tillgången på (olje)pengar. Många håller dessutom på det lag som ens favoritspelare spelar för och byter lojalitet mot laget med lojalitet med en viss spelare. Förr ansågs det som ett svek om en spelare bytte lag, i alla fall inom den egna ligan. Idag? Not so much. På samma sätt som fotboll är ett spel där fokus idag riktas allt mer mot hur många matcher man vinner och hur laget ligger till i tabellen, har politiken förändrats till att handla mer om opinionssiffror, debatter och väljarrörelser än om ideologi och långsiktigt hållbar samhällsförvaltning.
Politiken håller på att bli lika segregerad som samhället i övrigt, och därför tror jag allt mindre på politikens förmåga att hantera den typen av oerhört komplexa problem som måste hanteras för att samhället ska bli hållbart. Det är dock inte politikernas fel, det är ett kulturellt relaterat problem som alla har del i. Politikerna i en demokrati är som priserna på en marknad, deras handlingsutrymme styrs av tillgång och efterfrågan. Det parti som går till val på den politik man VERKLIGEN tror på utsätter sig för risken att förlora mandat, särskilt om politiken innebär högre skatter eller inskränkningar av friheten. Det spelar ingen som helt roll hur stort behovet av åtgärder är; eftersom det är väljarna som bestämmer vem som ska få makt kommer det alltid att finnas något parti som profiterar på önskningen om att äta kakan samtidigt som man har den kvar. Jag efterlyser samtal om demokratin och riktar fokus mot skolan. Där går det att göra förändringar. Om skolan inte fungerar och kan lägga en grund för en allmänt fördjupad förståelse för demokratins förutsättningar och vad som krävs av medborgarna för att den ska fungera, kommer det att få återverkningar på politiken som aldrig kan bli mer funktionell än vad väljarkåren som helhet tillåter den att bli.
Synen på politik och sympatierna med politiska partier bidrar till framväxten av ett hårt och kallt samhälle där man inte lyssnar på och talar med varandra om vilket samhälle man vill ha och vilka olika vägar det finns att bygga och förvalta det samhället; istället strider man för sitt parti och hejar på partiets företrädare samt kräver att man ska använda alla till buds stående medel för att driva igenom det egna partiets politik, utan hänsyn till demokratin och samhället i övrigt. Moralen far all världens väg och det handlar inte längre om hur det ser ut, vad som behövs och om det fungerar, utan om vad man kan göra och ge sken av. Årets valrörelse borde rent objektivt handla om klimatet, men den kom att utvecklas i en helt annan riktning. Högersidan och dess väljare drev opinion för och krävde att "sosseriet" skulle avvecklas, och vänstern försökte försvara den politik som förts under innevarande mandatperiod även om det parlamentariska läget varit sådant att det varit närmats hopplöst att regera. Och väljarna bekrigade varandra och hamnade i uppslitande diskussioner på sociala nätverk. Demokratin är allt för bräcklig för att tåla en sådan vårdslös behandling.
Ingen tjänar på rådande politiska utveckling som sliter isär och segregerar samhället och riktar fokus mot andra frågor och aspekter av politiken och samhällsförvaltningen än de frågor som behöver hanteras för att samhället ska kunna klara de stora utmaningar och hot som demokratin står inför och klimatförändringarna innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar