Mål och utvärdering eller tilltro och uppföljning?

Hur många Nya Karolinska, Södertunnlar eller andra ambitiösa byggprojekt som målsäkrats och upphandlats i konkurrens ska tillåtas överskrida budgeten med 100-tals miljoner innan vi inser vilket katastrofalt tankefel hela samhällsplaneringen bygger på? När ska vi inse att den som landar ett så pass stort projekt får ett oproportionerligt stort maktövertag gentemot beställaren, det allmänna som företräds av politiker som allt mer saknar makt. Samhället har ingen nytta av ett halvfärdigt sjukhus, så för att inte pengarna som redan satsats ska vara kastade i sjön tvingas man skjuta till mer medel, och mer medel, och i vissa fall ännu mer. Jag är ingen vän av konspirationsteorier men känslan av att det finns en systematik är svår att skaka av sig. Och oavsett hur det är med den saken har alldeles för många stora byggprojekt misslyckats med att hålla budget för att det ska kunna anses samhällsekonomiskt hållbart. Det behövs nya sätt att se på och förvalta samhällsekonomin.

Jämför upphandlingen av ett prestigebygge med andra typer av satsningar och mindre projekt. Där är det som om man kompenserar bristen på kontroll i storsatsningarna med en närmast brutal kontroll, även av det som är okontrollerbart. Följande projekt bedömer jag som omöjligt att genomföra idag, men det borde inte vara så; särskilt inte med tanke på hur det ser ut i förorterna. Tänk vilken skillnad en satsning på en miljon som delas ut till några människor i ett utsatt område, som de får använda efter eget huvud till vad de vill, skulle KUNNA göra. Fast så kan och får man inte tänka idag, det anses vara ett tecken på ansvarslöshet med offentliga medel. Men tänk vilken skillnad i bemötande det blir om man visar tilltro till och delar ut pengar för att man tror på människorna och att pengarna kan göra skillnad samt med enda kravet att mottagarna sedan ska redovisa vad pengarna gått till. Sådana projekt skulle kunna leda till oväntade resultat. Och blir det inte som man tänker sig kan det dels leda till något bra ändå, dels har man full kontroll över utgiften och behöver inte skjuta till mer medel. Betänk att prestigeprojekten I BÄSTA fall håller budget, och om allt går enligt planen får man det man beställt på utsatt tid. Trots att historien visat att prestigeprojekten regelmässigt leder till att planerna INTE hålls finns det alltid nya pengar till fler sådana projekt, medan projekt som verkligen går att ha ekonomisk koll på lika regelmässigt möts med misstänksamhet. Vi vet att kriminalitet kostar samhället enorma summor men med nuvarande regler går det inte att ge pengar till människor som vill lämna kriminaliteten förrän de har bevisat att de lever svenssonliv, vilket är nästintill omöjligt. 

Idag har vi försatt oss i en situation där den som presenterar den bästa PLANEN får uppdraget och pengarna. Och när arbetet väl satts igång finns inget annat att göra än att fullfölja investeringen för att inte pengarna som redan satsats ska gå förlorade. Detta vet så klart entreprenörerna och planerna anpassas efter rådande regler för upphandling, med alla risker som det medför. Jag har väldigt svårt att se hur detta sätt att tänka och agera kan kallas ansvarsfullt. Som samhället fungerar idag kan det bli så att den som vill skänka en gunga till en stadsdelsförvaltning kan få nobben eftersom det inte finns pengar budgeterade för underhållet av gåvan. Bara det som står i planen får genomföras och endast den som vinner upphandlingen får genomföra projekten, även om risken är överhängande att kostnaderna skenar. Om gatukontoret satsar på utökad plogning och sandning på vintern vet man att det kan leda till att antalet brutna lårbenshalsar sjunker; man vet bara inte hur mycket pengar samhället kan spara och därför går det inte att räkna på saken och skapa en plan. Dessutom har respektive avdelning eget budgetansvar och det finns inga incitament för gatukontoret att öka sina kostnader för att hjälpa sjukvården (och medborgarna) att sänka sina kostnader. Tanken bygger på det utbredda missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer.

Verkligheten är komplex och går inte att kontrollera; det spelar därför ingen roll hur bra PLANEN är, allt är avhängigt utförandet och sammanhanget där projektet genomförs. Samhället befolkas av MÄNNISKOR och människor har känslor och är inkompletta; det är förutsättningen, inte ett problem. Slutsatsen jag drar är det inte är fler ingenjörer som behövs, inte hårdare budgetdisciplin eller mer kontroller och tydligare mål. Det är inte information som saknas! Vad som behövs är TILLTRO och UPPFÖLJNING. Ge människor förtroende och ansvar, och låt dem genomföra sina drömmar först och be dem sedan motivera och förklara. Försvann pengarna till ingenting finns ingen anledning att fortsätta ge verksamheten stöd, men blir det bra kan man fortsätta ge bidrag. Det är ju EKONOMIN som ska kontrolleras, vilket är fullt möjligt att göra. Verkligheten och livet går dock inte att kontrollera, det handlar om dynamiska flöden man bara kan följa med och engagera sig i samt försöka påverka på marginalen. Bara så kan mångfald hanteras och samhället bli mer integrerat och långsiktigt hållbart.

Humaniora, vi behöver mer av bildning och humanvetenskaplig kompetens. Kunskap om människa och kultur ger oss inga lösningar, men med ökad förståelse för vilka problem vi står inför och vilka förutsättningar vi måste lära oss hantera ökar chansen att samhället blir bra och hållbart.