Utanförskap, och mellanrumskap

Vem har inte känt sig utanför? Samhörighet är en vital del av ens mänsklighet och därför är också hotet om ensamhet och utanförskap existentiellt. Upplevelsen av att vara utanför är en starkt destruktiv känsla, inte bara ett hot för den som råkar ut för känslornas effekter utan även för den som drabbas av känslan. Rädslan för att förlora sina vänner, för att uteslutas ur gemenskapen; hotet om marginalisering och känslan av obetydlighet mobiliserar enorma krafter och kan omforma hela samhällen. Inte bara invandare och flyktingar, alla, utan undantag, kan drabbas av rädsla och känslan för utanförskap. Därför måste den tas på största allvar.

Nätets sociala gemenskaper erbjuder snabb men högst tillfällig och väldig flyktig lindring. Det är ingen lösning, snarare är internet med alla sociala nätverk och möjligheter till förströelse och distraktion en del av problemet. Lägg därtill ökade krav på prestation i arbetslivet och konkurrensen på allt fler områden av livet som allt fler tvingas in i och måste finna strategier för att hantera. Till och med bostaden har blivit ett investeringsobjekt vars värde noteras på en marknad och följs i realtid. Nästan varje vecka ligger det reklam från mäklare i min brevlåda där det står att det finns hugade spekulanter på min lägenhet. Inte ens hemma finns tid och möjlighet att landa och bara vara eller umgås med vänner.

Jag kan och kommer aldrig någonsin ställa upp på Jimmie Åkessons analys av läget; det är INTE invandrarnas fel! Problemen i vårt land och i hela västvärlden, hoten som allt fler känner av och oroas allt mer över, kommer inifrån, dels från vår egen kropp, dels från känslan av växande avstånd mellan varandra som samhällets ökande klyftor leder till och som accentueras av den eviga bristen på tid och resurser. Att skylla ifrån sig eller söka syndabockar är enkelt och lätt att förstå, men det får aldrig uppfattas som en lösning på några problem, för då är vi alla förlorade.

Ett av sommarens starkaste minnen är Jason (Timbuktu) Diakités framförande av sin föreställning En droppe midnatt, som bygger på hans bok med samma namn. Minnet av hur han står i riksdagens lokaler och talar, efter att han fått pris för sitt engagemang mot rasism och främlingsfientlighet, är ett annat starkt minne. Båda minnena förstärker varandra och tillsammans med upplevelsen av den smutsiga valrörelsen och alla blandade känslor efter valnattens uttalanden om segrar och löften om förändring inser jag hur viktigt det är att ALLA former av utanförskap bekämpas. Det är inte bara invandrarna eller en så pass etablerad svensk artist som Timbuktu som känner rädsla i vårt land, även de 17 procent av befolkningen som ser SD som en lösning är rädda. Jason talade både till och för oss alla och hans ord är nästan mer aktuella idag än 2013 när han höll sitt tal.

Ni behöver inte vara toleranta mot mig.
Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver.
Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.

Jämför dessa ord med Jimmie Åkessons skamliga uttalande i slutdebatten, om att invandrare inte hör hemma här, om att de inte är svenskar. Av rädsla för det okända, av okunskap, ignorans och i jakten på en enkel lösning erbjuder SD en politik som riskerar att förvärra den redan utbredda känslan av utanförskap som alla känner; inte bara kloka och modiga Jason som verkligen har fått känna på utanförskapets förödande konsekvenser. SD sitter INTE inne med lösningen, de erbjuder istället en destruktiv drog för att lindra symptomen. Här, i följande ord, finns dock en lista på saker som behövs för att problemen ska kunna lösas och rädslan i samhället som helhet ska kunna mötas och minska.

Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.
Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.
Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.
Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.
Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.
Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Tanken på att villkora medborgarskap bygger på egoism och det är rädslan som talar. Kraven som Jason listar i sitt tal är inte orimliga. Han beskriver ett hållbart samhälle och pekar på nyckelåtgärder. Detta är vad Sverige behöver för att läka alla sår som vi tillskansat oss under senare år. Sänkta skatter ger vissa av oss, kanske de flesta, mer pengar i plånboken, men till priset av hårdare konkurrens, ökade krav på prestation, mindre tid att tänka och återhämta sig, mer kontroll och minskad frihet. Det sätt att tänka som varit vägledande i politiken och samhällsbyggandet på senare år har inte lett till växande klyftor och ökad rädsla. Alla, utan undantag, vill och har rätt att kräva det Jason kräver; inte bara invandare utan också infödda svenskar. Det han beskriver är ett stabilt fundament man kan bygga något varaktigt på.

I Slottskogen under Way Out West talade Jason om sin känsla av utanförskap, om hur det var att känna sig vit i Harlem och svart i Lund. Han talade om ett livslångt sökande efter tillhörighet och hur han brottats med sina dubbla lojaliteter och känslan av att inte höra hemma någonstans. Det han satte ord på är en känsla jag som klassresenär kan skriva under på och jag tror alla kan känna igen sig; det är en beskrivning av Sverige idag. Politikerna vill att ska lyssna på just dem, vill få oss att tro att just de sitter inne med lösningen; men faktum är att det bara leder till nya problem. Lösningen är inte någon åtgärd, någon innovation och absolut inte sänkta skatter. Lösningen på vårt segregerade samhälle kan bara växa fram mellan människor som litar på VARANDRA, som respekterar VARANDRA och som vill och kan arbeta TILLSAMMANS.

Jason talade om hur han kom till insikt och fann ro och relativ trygghet och liksom med allt som verkligen fungerar var det enkelt, men just därför så himla svårt. Under hela sitt liv, berättade han, hade han försökt se det som en fördel att vara hälften det ena och hälften det andra; fast när det gick upp för honom att det sättet att tänka innebar att han han aldrig blev hel och att hans värde som både det ena och det andra halverades övergav han den tanken, den strategin. Han bestämde sig för att bejaka och vara stolt över både sina vita rötter och sina svarta. Två halvor som inte riktigt kunde summeras till en helhet förvandlades till en förening med dubbel styrka. Och när han förlikat sig med och kommit till ro med sina dubbla lojaliteter kunde han lyfta blicken och se på både sig själv och sina medmänniskor med andra ögon.

Tack Jason Diakité för dina kloka ord och för att du hjälpte mig att se och få upp ögonen för mellanförskapet, som alla kan känna igen sig och förenas i. Jason kände sig utanför så länge han identifierade sig som antingen vit eller svart, men när han bestämde sig för att se det som att han var både vit och svart växte en känsla av mellanförskap fram istället. Och det fyller mig med hopp. Vi är alla människor och det är alltid mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Utanförskap är ett allvarligt problem, men det är inte ett problem som drabbar andra, det drabbar oss alla och enda sättet att råda bot på problemet är att vi börjar lyssna på varandra och börjar samtala om det mellanförskap som förenar oss. Människa blir man TILLSAMMANS med andra, medmänsklighet och tillit liksom trygghet och tillförsikt växer fram mellan.