Konstens ovärderliga kompetens

Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga, i samhället som helhet, att skapa samt utveckla och använda fantasi går mänskligheten under. Konst handlar om fantasi, om att tänka och göra det som ingen annan tidigare tänkt, om att tänja på ramarna och undersöka gränserna för det som går att föreställa sig. Konst handlar inte om att tänka utanför någon box (det är en pinsam floskel), utan om att tänka utan hänsyn tagen till boxar och konventioner och om att gestalta helt nya uttryck. Anledningen till att mänskligheten går under om denna förmåga utarmas är att om allt reducerats till siffror och kända fakta och om utvecklingen styrs mot förment realistiska och klart formulerade mål har tillvaron berövats sin vitalitet och livet upphört att vara levande. Att vara människa är att hantera det okända och utmana gränserna för tillvaron. Meningen med livet finns inte, den måste SKAPAS. Och det är en av konstens uppgifter.


Under valrörelsen talade SDs kulturpolitiska talesman om att partiet vill förbjuda alla konstnärliga uttryck som inte stämmer överens med partiets bild av Sverige och de värderingar SD menar är svenska. Om en sådan politik drivs igenom vore det förödande för samhällets vitalitet och långsiktiga hållbarhet. Kultur är förändring mer än något annat och alla försök att hindra eller styra förändringen i en speciell riktning som hittills genomförts i mänsklighetens historia har ändat i katastrof. Lika illa är det att driva en politik som går ut på att konsten inte ska få stöd av det allmänna, att utlämna den till marknadskrafterna. Konst är inte uppbygglig och heller ingen vara; utan något HELT annat. Det oroar mig att förståelsen för konstens roll i samhället utmanas och att så många bryr sig så lite om den. Exemplen på försök att förlöjliga konstnärer och konstnärliga utryck är oroväckande många och vore det inte så allvarligt skulle man kunna le åt dumheten.

Det som får mig att aktualisera dessa tankar, som tangerats många gånger här på bloggen, är helgens besök på Louisiana, Humlebaek, Danmark. Dit återvänder jag ständigt. Första gången jag var där var jag 10 år, och sedan har det blivit många, många besök. Bara byggnaderna är värt ett besök; oerhört inspirerande plats. Den aktuella utställningen handlade om månen. Nästa år är det 50 år sedan Armstrong tog sitt lilla steg, och mänskligheten sitt gigantiska kliv. Månlandningen var en triumf för vetenskapen och ingenjörskonsten.

Bilderna är tagna av den dräkt som Armstrong använde när han tog sina steg på månen. Insikten om att kläderna varit på månen fångar i alla fall min fantasi.

Handsken på bilden användes av Eugene Cernan som reste med Apollo 17, 1972, och han var den senaste människan som satt sin fot på månen. Idag vet jag inte hur man tänker och om det finns något intresse av att resa till månen, men dess förmåga att trigga fantasin är fortfarande stor, stark och högra grad levande.

Utställningen visar hur länge månen på olika sätt fångat människors fantasi och triggat kreativitet hos både forskare och konstnärer. Galilei och Johannes Kepler (vars texter och bilder visas på Louisiana) riktade sina blickar mot månen, vilket fick dem att inse att jorden inte var universums centrum. Månen har alltid funnits där och konstnärer har fascinerats av den, dess ljus och olika faser. Det är nästan omöjligt att inte börja fantisera när man ser månen. Kreativitet är dock inget som bara kommer av sig själv, det är en kompetens som kan utvecklas och som behövs för att samhället inte ska stagnera. Månresornas historia började till exempel inte med rymdkapplöpningen och Kennedys berömda ord från den 25e maj 1961, om att USA inom 10 år skulle placera en människa på månen. Den kreativa processen som kröntes av Apollo 11 påbörjades långt före det. Jules Verne skrev sin bok Resan till månen redan vid slutet av 1800-talet, och filmen med samma namn hade premiär 1902. Och så där är det med allt, det börjar sällan där och när man tror. Det finns åtminstone alltid en förhistoria.

Fantasin är en urkraft och den kan inte tyglas utan problem. Utarmas förmågan eller om den till och med fördöms eller utsätts för restriktioner går det ut över samhällets långsiktiga hållbarhet. Kreativitet är vitalitet och utan den finns inget liv. Tänk på det nästa gång du skrattar åt ett konstprojekt du inte förstår. Det är inte självklart att det är konstnären eller konstverket som är problematiskt, det kan mycket väl vara du som väljer att ställa dig på fel sida och senare kommer att skrattas åt. Förhoppningsvis blir det enklare att förstå konsten om man tänker så och om inser att det handlar mer om en kompetens än om enskilda uttrycks estetiska värde.

Konsten är en upptäcktsresa som ständigt rör sig i alla möjliga och omöjliga riktningar. Den dag konsten INTE utmanar gränser eller trotsar fantasin är den död, och förr eller senare kommer samhället och kultren som låter det bli så eller som tvingar fram den utvecklingen också att vara dött.