Ta ansvar!

Vaknar med en tanke i huvudet: nu efter valet utan vinnare handlar det inte längre om vem som vann och ska leda, eller vem som bär skuld. Ingen kan säga att någon måste avgå, för det finns ingenting annat än känslor att motivera det påståendet på. Nu handlar det, för allas och vårt samhälles långsiktiga överlevnad, om att ta ansvar. Politik är ingen tävling. Talet om att ”våra” väljare har givit oss mandat att göra si eller så är just den tanken, just den strategin, som riskerar att slita isär vårt land och underminera demokratin. Svenska folket har avgivit sin röst och budskapet är tydligt, över 80 procent av befolkningen tar avstånd från SD och deras rasistiska politik som handlar om att utse syndabockar. Svenska folket som riksdagen företräder vill bryta upp blockpolitiken och önskar att vårt land leds av ansvarskännande och ansvarstagande politiker.

Mina tankar går till klimatet, och till flyktingarna som lider i olika läger runtom i världen. Där har vi de verkliga förlorarna på den politik som förts. Vi behöver alla göra upp med egoismen, girigheten och bristande engagemang. Den onda cirkeln behöver brytas. Tänker på valresultatet igår, det första som presenterades; från valkretsen Hyppeln utanför Göteborg. Miljöpartiet fick 2 procent av rösterna därifrån. Det resultatet är en tragisk bild av ignorans och kortsiktighet eftersom öarna i skärgården kommer att ligga under vatten när havsytan stiger, vilket den kommer att göra om den globala uppvärmningen som just nu accelererar, som kanske redan passerat den tippingpoint som gör att förändringstakten ökar.

Fler behöver ta ansvar, och för att kunna göra det måste skolan bli en plats som handlar om kunskap och lärande igen, en plats där lärarna har makten över innehållet, där lärarna både kan och får ta ansvar för lärandet, vilket alltid bygger på eget ansvar. Klimatförnekelsen måste brytas och bildningen som mål för människors intellektuella utveckling behöver åter tas till heder. Nu är tiden förbi för debatter om detaljer, nu måste blicken lyftas och helheten och hållbarheten stå i fokus.

Ansvar är något man tar, inte något man anklagar någon annan för att inte ha tagit. För att kunna styra landet på ett ansvarsfullt sätt måste politikerna göra upp med näringslivets syn på ansvar. Där handlar det om att någon ska vara galjonsfigur i tider av framgång och fungera som syndabock när resultaten uteblir. Den som kan tänka sig att ikläda sig den rollen belönas rikligt, men får finna sig i att avsättas när det går dåligt. På det sättet skapas en kultur där ansvar handlar om att få betalt för att ta risker som man sedan tar "ansvar" för genom att avstå från mer pengar när man avgår, om man nu inte får ett fett avgångsvederlag och sedan får en ny ledande position i ett annat företag. Politiker som visar ansvar genom att avgå eller som kräver någon annans avgång tar inte ansvar, de lämpar bara över problemen på någon annan.

Idag handlar ansvar tyvärr om allt annat än att faktiskt ta ansvar. Och det mönstret måste brytas om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle och möta det överhängande klimathotet. Det är i skolan man fostras till medborgare och så länge eleverna inte lär sig att ta eget ansvar där kommer synen på och förmågan att faktiskt ta ansvar i samhället som helhet aldrig att kunna utvecklas. Undervisning handlar idag allt mer om att skylla på någon annan när det inte blir som man hoppades. Allt färre lyssnar och lär för kunskapens skull eller för livet, och lusten att lära håller på att kvävas. Därifrån är steget inte långt till kunskapsignorans och skuldbeläggande av invandrare. Likt ett gummiband står läraren där i mitten. Går det bra tar eleverna/studenterna åt sig äran och skolan och lärosätet (dess ledare) hyllas som föredömen. Och går det dåligt är det lärarens fel. När utbildning inte fungerar idag ska lärarna utbildas, kurserna utvärderas och högt meriterade lektorer sätts under förmyndarskap. Det är ovärdigt i en nation med anspråk på att vara en kunskapsnation.

Det ser ut som en gåta att allt färre vill bli lärare idag. Fast det är ingen gåta. Klart att det inte framstår som lockande att bli lärare under rådande omständigheter. Vem vill frivilligt utsätta sig för ett omöjligt uppdrag, och dessutom få en provocerande låg lön för mödan? Ingen som inte är idealist, och bara den som inte klarar av något annat. Det råder brist på lärare idag, skriande brist. Och bristen växer. Jag tror den bristen är ett resultat av samhällets förvridna syn på ansvar. Om fler förstår vad ansvar är och hur viktigt det är, och om fler verkligen tar ansvar, kan läraryrket snabbt öka i popularitet och den onda cirkeln kan brytas. Jag lever på hoppet och ser därför gårdagens valresultat som något av en framgång. I det läge som nu uppstått är det omöjligt att fortsätta som om inget hänt, en förändring är nödvändig.

Varför är det tabu att tala om elevers/studenters ansvar för sitt eget lärande, eller väljarnas ansvar för landet? Det är inte för skolans skull man lär, utan för sin egen skull och för Sveriges framtids skull. Och det är inte för att slippa ta ansvar eller låta någon annan göra det åt en man röstar. Kunskap och demokrati är två sidor av samma sak; det ena förutsätter det andra och ansvar är det kitt som håller den komplexa helheten samman. Samhället betalar för att ge ungdomar utbildning, skolan och den högre utbildningen är en långsiktig INVESTERING. Därför kan det aldrig vara rätt väg att gå att kontrollera och vingklippa lärare eller detaljstyra forskare och andra som visat sig dugliga och som ägnat sitt liv åt kunskap, lärande och utveckling. Ingen ska lämnas i sticket. Ingen behöver få skylla sig själv om det går dåligt. Det är inte det jag menar, jag menar bara att det inte fungerar som det är, och det som brister är ELEVERNAS och STUDENTERNAS kunskaper. Och fler kontroller, mindre ansvar och mer reglering har inte lett till någon förbättring. Skolan borde handla om att lära sig ta ansvar, i ordets verkliga betydelse.

Den som har ansvar och som tar det på rätt sätt deltar med blod svett och tårar i arbetet med att återställa ordningen eller reparera skadan. Hen flyr inte fältet, avsätts inte och kan heller inte skylla på någon annan. Vi bygger ett samhälle där allt färre tar ansvar och där den uppväxande generationen inte vet vad ansvar är, än mindre hur man ta ansvar. Det är grunden till övriga problem, orsaken till att kunskapsbasen som Sveriges goda rykte ute i världen vilade på utarmas i skrämmande fart. Bristen på kunskap och oförmågan att ta och förstå innebörden i begreppet ANSVAR, har banat väg för främlingsfientlighet och populism; därför är det skolan som behöver reformeras först, och sedan resten av samhället. Det arbetet kräver breda uppgörelser och hårt, ansvarsfullt arbete, inte bara av våra folkvalda politiker, utan av alla i samhället.

Jag säger det igen: Ansvar är något man tar för att man tycker det är viktigt. Ansvar är inget man kan få betalat för att ta. Och ingen kan ta ansvar för någon annan! Förstår vi det och bygger ett samhälle på sådan grund kanske vi kan hoppas på en ljusning. Några garantier finns dock inte, men en sak vet vi och det verkar svenska folket också faktiskt förstå: Det är inte invandrarnas fel!