lördag 8 september 2018

Sorgsna tankar inför valet. Vart är Sverige på väg?

Allt annat är satt på vänt. Imorgon är det valsöndag. En demokratisk högtidsdag. Folket säger sitt och justerar vägen för samhällets utveckling. Det är så det har varit, men denna känns det mer som ett ödesval. Jimmie Åkessons ord i debatten i TV igår ekar i huvudet; "Invandrarna hör inte hemma här. De är inte svenskar", sa han. Han hade alltså, trots allt ett svar på frågan om vad SD menar med essens. Detta rasistiska uttalande är illa nog, men det som skrämmer mig mer är hur högerdebattörerna skyndar till, försvarar och relativiserar uttalandet. Kan inte tänka på något annat. Kan det äntligen bli söndag, kan vi få resultatet. Än så länge är Sverige en demokrati och det är FOLKET som bestämmer. Jag tror på människan, och det gör jag fortfarande, trots oron över utfallet imorgon. Oavsett valresultat kommer jag att fortsätta tro på människan. Humanismen och medmänskligheten överger jag aldrig. Om folket väljer hatets väg och banar väg för rasism och underblåser främlingsfientligheten är det folkets val, då kommer det att ta tid och kosta pengar att återupprätta det anständiga samhälle som Sverige varit och i hög grad fortfarande är. Folkviljan måste respekteras. Det skrämmer mig att det är så, men alternativet skrämmer mig ännu mer.

Sverige håller på att slitas isär inifrån och oavsett vilket valresultat vi får kommer det ta lång tid att läka såren som vi svenskar under senare år, sedan SD flyttade fram sina positioner och främlingsrädslan slog sina klor i samhällskroppens vitala delar, tillskansar varandra. I meningsutbyten på sociala nätverk får jag stålsätta mig för att inte förlora tålamodet och skrika ut min frustration och sorg över att se hur gamla vänner radikaliseras. Jag står ut med personangrepp och idioti och försöker tålmodigt förklara hur jag tänker och vilka risker som samhället står inför om demokratin inte behandlas med respekt och om ödmjukhet och anständighet överges till förmån för stängda gränser och hårdare straff. Medmänskligheten kan jag i konsekvensens namn aldrig kompromissa med. Jag tror på människan, det är ett val jag gjort för att alternativet är värre. Så länge jag kan stå för det jag säger och det jag gör är allt gott och väl, mer än så kan jag inte göra. Demokrati, ansvar, tillit och kärlek till nästan kan aldrig tvingas fram. Historiens får utvisa vad som händer, och vill kunna se mina barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde.

Återvänder till en text jag skrev för några år sedan, som är lika brännande aktuell idag. Den texten bär jag med mig och jag finner tröst i tankarna, i väntan på valvakans nagelbitande resultat. Kan det äntligen bli måndag, det är oavsett hur det blir bättre att veta än att leva i ovisshet.

Den som säger att något inte går har alltid övertaget. Det mesta går att sabotera. Jag återkommer ofta till tanken att kultur inte går att styra eller kontrollera, men det är en sanning med modifikation. Den som så vill kan alltid sätta sig på tvären, kasta grus i maskineriet eller obstruera. Hindra utveckling går alltid, för det krävs handling för att driva en process i en speciell riktning, kollektiv handling. Och den som inte vill kan låta bli eller kan avstå från att prestera maximalt.

Det mångkulturella samhället är en sådan företeelse, idé eller dröm. Alla vill inte se den förverkligad. Idag finns till och med ett politiskt parti som skapats enkom för att mobilisera motstånd mot mångfald. Försvararna av det mångkulturella samhället -- alla vi som insett att mänskligheten är den helhet som alla är del av, vi som insett att nationsgränser är kulturella konstruktioner och att det inte finns några mänskliga raser, bara människor -- har ytterst lite att sätta emot. Förverkligandet av det mångkulturella samhället kräver aktiva insatser, förståelse, solidaritet och medmänsklighet.

Det som säger att det inte går, att mångkultur är omöjligt, värnar sig och sitt, gör sig själv till norm och räds allt som är annorlunda. Hen är också del av samma mänsklighet, men inte av samma gemenskap som jag. Vi må vara medborgare i samma land, men vi delar inte människosyn och våra respektive drömmar om framtiden är väsensskilda.

Vad är det ens, det mångkulturella, finns det dem som säger. Som om det handlade om ett val, som om det vore politisk propaganda. Det mångkulturella är synonymt med det mänskliga. Mångkultur är utgångsläget som vi har att hantera, inte en utopi där det råder evig lycka.

Mångkultur är möjligt om tillräckligt många vill. För det handlar om saker vi gör med och mot varandra. Går det inte är det ett tecken på bristande medmänsklighet i samhället. Det handlar om dig och mig, om vad vi gör, om vårt samhälle och om vad vi tillsammans är beredda att göra för att hantera situationen. Visar vi medmänsklighet, inte bara i ord utan även i handling, så går det. Lätt är det på inget sätt, men det är på inget sätt svårare än att få ihop det där berömda livspusslet. Ingen skulle avstå från att uppfostra sina barn för att det var svårt. Därför går det, om fler bara väljer att ändra inställning till frågan.

Drömmen om enkla lösningar och den naiva tron på att vetenskapen ska lösa alla problem är andra hinder, hinder som ligger djupt inbäddade i kulturen och som därför även finns inom oss alla. Komplexiteten övergår förnuftet och är ofattbar. Det handlar liksom ifråga om naturlagarna om förutsättningar för liv, inte om något man kan välja eller välja bort. Komplexiteten är som den är och den bryr sig föga om hur människorna ser på saken. Vi kan även här välja att försöka förstå, eller anklaga budbäraren och fortsätta drömma. Och här liksom i fallet med det mångkulturella samhället har den som inte vill ett försprång.

Dumheten vinner, om vi som vill se något annat och bättre förverkligas inte agerar och gör vad vi kan för att hindra dumheten. Dumheten är ingen väg fram, den är en återvändsgränd, vilket bevisats gång på gång genom historien. Där finns hopp, i den insikten. SD gör framsteg i opinionsundersökningarna och utövar inflytande över andra partier, men grunden för den politiken är dumhet. Förr eller senare faller den på eget grepp.

Medmänsklighet, allt handlar om medmänsklighet, om vad vi människor gör med (och mot) varandra. Ingen människa är en ö, vi alla alla dömda till ett liv tillsammans.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vackert om mångkultur. Tack för att du skriver, att du skriver långt och eftertänksamt, och med omtanke. Tar med mig hopp inför framtiden!

Eddy sa...

Tack själv! Dina ord värmer och inspirerar. Nu orkar jag ett tag till! Tillsammans når man längre än på egen hand.