Idag börjar terminen och läsåret. Som alltid är jag fylld av förväntan. Den dagen det inte känns så har jag lovat att mig själv att sluta som lärare. Vid varje terminsstart börjar vi om. Lärarens tidsuppfattning är cirkulär; fast inte inte på samma plats. Nytt år betyder nya studenter, nya utmaningar, nya chanser att lära sig mer. Jag blev lärare för kunskapens skull, för att jag inte bara vill lära utan även arbeta med lärande och vara med och utveckla ny kunskap. Därför vaknade jag tidigt i morse med en känsla av förväntan. Sedan jag kom tillbaka från semestern har jag varit inriktad på denna dagen, förberett mig; spelat in filmer, läst ny kurslitteratur, skrivit KursPM och satt mig in i alla möjligheterna som finns med den nya lärplattform vi från och med detta läsår ska använda. Känslan i kroppen är lite samma som känslan förr i tiden, när skolan började. Lärarlivet och dess faser och växlingar passar mig, för jag är en lärare, en som inte bara vill utan lever för lärandet.
Just detta år är det med blandade känslor jag tar mig an dagen. Kunskapen är hotad i vårt land. Forskningstalespersonen för populistiska och kunskapsrelativistiska SD, vars partiledare Jimmie "jag vet inte" Åkesson hävdar att det är känslan som räknas, (om det inte finns siffror som ger stöd åt partiets fördomar om utlänningar), säger att politikerna måste ställa hårdare krav på forskare. Genusvetenskap kommer inte att kunna räkna med stöd om SD får makten, och SMHI anser partiet sysslar med opinionsbildning. Ingen äger kunskapen och alla forskare och deras resultat står vidöppna för kritisk granskning. I ett kunskapssamhälle vinner alltid det bästa och mest välunderbyggda ARGUMENTET. Det är därför Åkesson säger att det är känslan som räknas varje gång någon påpekar att det går bra för Sverige. Det är enda sättet han kan få rätt; genom att säga det svärjevännerna vill höra; vännerna som ofta idealiserar Ryssland, drömmer om att flytta till Ungern eller som redan bor där och driver opinion därifrån. Väljare som sätter hatet mot alla som inte lever upp till den idealbild av ett Sverige som aldrig existerat före allt annat lever på ifrågasättandet av kunskap och sprider rykten om valfusk, trots att det saknas bevis för det. Jag ska inte fastna i det där, men det är allvar nu. På söndag är det val, och det är ett val som för mig handlar om kunskap, klimat och anständighet i politiken och vårt samhälle.
Vi behöver inte bara kunskap för att kunna bygga ett hållbart samhälle, vi behöver även en kritisk massa av ansvarstagande medborgare som förstår hur viktigt det är med källkritik och analys. Forskare är långt ifrån alltid överens, det ligger i sakens natur eftersom forskare sysslar med det som ännu inte konsoliderats till kunskap. Det är inte genom att lyssna till enskilda forskare man får kunskap, de kan bara presentera resultat. Kunskap får man när jag skaffat sig en samlad bild över det aktuella kunskapsläget; genom att väga samman den forskning som finns på området man är intresserad av. Man brukar till exempel säga att det enda läkarvetenskapen är överens om är att det inte finns några hälsovinster med rökning, allt annat är man mer eller mindre överens om. Och ny kunskap är alltid osäkrare än mer beprövad. Det räcker därför inte med fria forskare som tar ansvar för tydligheten och transparensen i presentationen av resultat, som får arbeta fritt i sökandet efter KUNSKAP; det krävs även medborgare som tar ansvar och lyssnar kritiskt på forskningen. Det är vad man lär sig på högskolan, och det är var grundskolan och gymnasiet förbereder en för. Utbildningssystemet som helhet lägger grunden för kunskapssamhället. Därför har jag som lärare världens bästa arbete och därför är det med förväntan i kroppen jag skriver detta.
Ambivalensen jag känner handlar om att den absolut vanligaste frågan jag får som lärare på högskolan är olika varianter på temat; hur lite måste jag göra för att få ett visst betyg eller en examina. Varje år drömmer jag om att den nya kullen studenter ska ställa frågor som handlar om (vägar till eller problem med) kunskap. Nästan alltid blir jag besviken. På varje fråga som verkligen handlar om kunskap går det tio som handlar om kurser, poäng, tentamen. På varje timme jag lägger på att tala om kunskap går det åt nästan lika mycket tid för att försvara mina beslut att underkänna svar på tenor som inte rör frågan där språket inte fungerar eller resonemanget saknar röd tråd och därför blir obegripligt. När jag underkänner studenter, och även om jag alltid vinnlägger mig om att förklara och motivera mitt beslut, blir jag (lite för) ofta avkrävd ytterligare förklaringar, eftersom allt fler studenter anser att de är bättre på att bedöma kvaliteten i arbetet än jag. Problemet är att dagens studenter fostrats i och anammat den syn på kunskap som New Public Management bygger på. De kommer till högskolan för att få poäng och examen och lägger inte ner mer tid äv vad som krävs för att uppnå det resultat man förväntar sig. Därför väljer man att förhandla om lärarens professionella bedömning hellre än att gå hem och plugga. När jag någon gång tipsar om en bok som jag i stunden, under föreläsningen, kommer att tänka på och som skulle kunna hjälpa kunskapsutvecklingen på traven, är det nästa alltid någon som räcker upp handen och vill förvissa sig om att man inte MÅSTE läsa boken jag tipsat om.
Här står vi, och det grumlar känslan av förväntan är orsaken till ambivalensen jag känner. Det tär på mig att inte kunna fokusera till 100 procent på kunskapen och lärandet. Särskilt som, eller kanske är det just därför, kunskapen är hotad och forskare ifrågasätts allt oftare i samhället idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar