Sanningen och språkets begränsningar

Avsaknaden av bevis är inte ett bevis på avsaknad, av vad det nu är man försöker förstå, det kan lika gärna (och gör det ofta) bero på språkets begränsningar. Det räcker med andra ord inte att bara sträva efter att finna belägg för det man vet; för att utveckla verklig, användbar kunskap om världen i och tillvaron i dess fulla komplexitet, krävs även att man inser och tar med i beräkningen att det finns mer i världen än vad man kan se och leda i bevis. Jag är inte troende; det är inte någon Gud jag tänker på. Kunskap handlar dock alltid om mer än det man vet och kan finna evidens för, det finns en hel massa man inte kan veta något om som skulle kunna kallas ett slags kunskapens mörka materia, som måste tas med i beräkningen för att kunskapen ska bli användbar. Åtminstone inom det humanistiskt/samhällsvetenskapliga fältet, där man forskar om det som är levande måste man närma sig frågorna man undersöker med ett öppet sinne och med förståelse för både det man vet och för gränsen mellan det vetbara och det man inte kan veta något om.

Språket är ett verktyg som passar dåligt för att beskriva fenomen, samband och komplexa tillstånd som ligger bortom det för enskilda människor fattbara. Bara för att man lever i ett samhälle och är del av en kultur betyder inte att man är expert och vet allt man behöver veta. Inte ens om man forskat om en avgränsad del eller aspekt av samhället eller kulturen vet man allt, det finns alltid ett mått av osäkerhet inbyggt i de resultat som presenteras. Språket är dessutom fyllt av regler och olika, föränderliga och kontextrelaterade konnotationer som påverkar hur det som sägs uppfattas. Språket är inte neutralt, det fyller tomrummet som det ovetbara utgör och slätar över dissonanserna och får komplexiteten att framstå som mindre komplex. Det faktum att man känner sig hemma i och behärskar ett språk betyder, dels inte att man förstår allt som sägs, dels inte att allt går att sätta ord på. Och ju mindre tid som finns för reflektion över språkets roll, karaktär och brister, ju mindre tid för lyssnade och inkännande samtal, desto lättare blir det att leva i villfarelsen om att kunskap uteslutande handlar om vad man vet och att forskare sitter inne med alla svar. Den där falska säkerheten utgör ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet.

Det behövs andra sätt att se på kunskap, utbildning och forskning. Skolans uppgift är inte att överföra fakta, utan att skapa förståelse för kunskapen och förutsättningarna för utveckling av vetande. Det handlar inte bara om vad man vet, utan minst lika mycket om vad man INTE vet och vad man inte KAN veta. Makt är bara kunskap i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde, och det har den bara om den värnas av ödmjuka människor som förstår hur svårt det är och som inser att tvärsäkerhet är en kunskapsvidrig attityd som bygger på förnekelse av tillvarons komplexitet och kulturens oöverblickbarhet. En kunskapsskola värd namnet lägger grunden för vidare utveckling längre fram på högre stadier och fokus måste ligga mer på kunskapens karaktär och på den nödvändiga ödmjukheten och samtalskompetens, än på fakta (som alltid är mer eller mindre preliminära). Utan förståelse för vetenskapens gränser och otillräcklighet, utan ödmjukhet och nyfikenhet går det aldrig att bli klok. Och ett samhälle som tar lätt på klokheten och satsar allt på information och entreprenöriella egenskaper riskerar att utvecklas till ett samhälle där det är känsla och makt som räknas, istället för kunskap och ödmjukhet. Den valrörelse vi just lämnat bakom oss och efterspelet som fortfarande pågår visar hur lite kunskapen betyder och är värd och hur mycket dagens politik och samhällsförvaltning handlar om strävan efter makt. Det oroar mig.

Det behövs en annan syn på språk, sanning och politik om ett kunskapssamhälle ska kunna växa fram. Och ett kunskapssamhälle är ett samhälle som vilar på ett fundament bestående av vetande, ödmjukhet och nyfikenhet. Ett samhälle som är kritiskt mot tvärsäkerhet, där man är skeptisk till experter som säger sig veta hur det är och som vill att man ska lyssna okritiskt på vad de har att säga. I ett kunskapssamhälle vet man att ingen ÄGER kunskapen och att ju mer makt man har desto mer ödmjuk måste man vara. Demokratin är bräcklig och tål inte att utsättas för de påfrestningar som dagens syn på kunskap och politik leder till. Första ledet i en sådan utveckling är att inse hur lite man vet och hur viktigt det är att vara ödmjuk inför verklighetens komplexitet och oöverblickbarhet. Ska vi kunna klara av att hantera det hot som klimatförändringarna utgör är det nödvändigt att börja där, i synen på kunskap och insikten om språkets begränsningar.