Drömmen om och efterfrågan på säkra svar och visshet gör något med synen på både kunskapen och kunskapsförmedlarna. Detta sätt att tänka och agera leder till att underblåsa föreställningen om att det dels finns säker kunskap, dels finns individer som äger denna kunskap. Båda föreställningarna är fel eller i alla fall djupt problematiska. Låt mig förklara. Jag bygger mitt resonemang på följande antaganden: Kunskap är inte samma sak som fakta, och det syns inte på utsidan vad någon vet eller hur pålitlig hen är. Kunskap bygger alltid på bedömning och analys.
När det växer fram en profession i samhället som anses veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap med makt över kunskapen, en elit som antas veta bättre. Och eftersom experterna har kvalat in i ett slags skrå och därigenom nått allmänt erkännande för sina kunskaper får de makt över kunskapen i samhället. Övertygelsen om att någon kan vara expert och att experter är bättre än andra leder till att man gör sig beroende av detta skrå. Om inte experterna kvalitetsgranskat och godkänt kunskapen anses den inte vara KUNSKAP. Detta leder i sin tur till att det växer fram en föreställning i samhället om att kunskap är något man kan äga, trots att det inte stämmer.
Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig växa fram eller vila på en sådan grund. Tvärtom är förställningen farlig eftersom den bygger på att man delegerar ansvaret för kunskapen till ett fåtal experter som avgör vad som är sant och vems ord man ska lita på. I ett verkligt kunskapssamhälle finns inga experter, bara kunskap, och inför kunskapen är alla lika. Mycket talar för att vi idag lever i och håller på att bygga ut ett EXPERTSAMHÄLLE, vilket är något annat.
Fixeringen vid betyg, examina, legitimationer och bibliometriska data av olika slag, liksom försöken att MÄTA kunskap och föreställningen om att konkurrens är kvalitetsdrivande samt övertygelsen om att utbildning och forskning kan effektiviseras och målstyras bygger på ett fundamentalt och djupt olyckligt misstag. Misstaget handlar om att man förväxlar kunskap med fakta och utgår från att det syns på utsidan vilka kunskaper och kompetenser som döljs på insidan.
Liksom demokratin är kunskapen ömtålig. Fakta går att kontrollera, liksom människor. Kunskap däremot kan ingen äga och dess värde står i direkt relation till användningen av den. Ingen kan veta säkert på förhand, bara i efterhand går det att jämföra utsagan med utfallet. Expertsamhället är ett slags spegelvänt samhälle, i relation till kunskapssamhället. Expertsamhället är ett samhälle där man först avgör vem som kan och sedan litar blint på hen, medan man i kunskapssamhället gör tvärtom. I ett kunskapssamhälle anses ingen äga kunskapen och alla är lika inför den. Där anses inget var bevisat och alla bidrar i arbetet med att försöka falsifiera det som hålls för sant.
Expertsamhällets syn på kunskap underblåser arrogans och maktfullkomlighet eftersom den som kvalat in i experternas skrå och upphöjts till guru kan säga nästan vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vi vet att makt korrumperar och experter har makt eftersom deras ord anses vara mer värda och deras upphöjda position i samhället gör att det kan kontrollera allmänhetens uppfattningar. I ett expertsamhälle får man makt och blir framgångsrik genom att upphöjas till expert och ingå i experternas skrå. Där handlar kunskap om yttre faktorer och bygger på VEM som säger vad, medan allt i kunskapssamhället handlar om VAD som sägs. Expertsamhället har inga inbyggda hinder mot utvecklingen av totalitarism eftersom allt handlar om makt och graden av inflytande.
Kunskapssamhället är demokratiskt och öppet; bara så kan kunskap värnas och utvecklas. Och kausaliteten är dubbelriktad eftersom det ena banar väg för det andra. Bara där och när KUNSKAPEN står i fokus och skolan och utbildningssystemet strävar efter bildning och bara där vägen fram är målet och ingen slår sig till ro med den kunskap man redan har, kan ett verkligt kunskapssamhälle växa fram. Där anses ingen vara expert eftersom det inte handlar om vilka resultat man uppnått eller vilka insignier man kan visa upp, utan om vad man faktiskt kan vilket dels måste kommuniceras dels granskas kritiskt av andra för att man ska kunna avgöra kunskapens användbarhet och värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar