Kunskapsklyftor, bristande tillit och andra hot som kommer inifrån

Hur bemöter man någon som bestämt hävdar att känslan är viktigare än kunskapen, en som bara lyssnar på forskare och forskningsresultat som ger personen ifråga stöd för sina övertygelser, en som avfärdar allt och alla som pekar på hens bristande logik och illa underbyggda argument? Hur hanterar man uttalanden som detta: Ja skiter i om det är fejk, det är förjävligt ändå? Det går så klart inte. Den som isolerat sig i en filterbubbla, som har bestämt sig för hur det är och bara hämtar information från kanaler där hens fördomar bekräftas, är onåbar. Jag kan förstå lockelsen i den känsla av oövervinnerlighet som går att förknippa med onåbarheten. Kunskapsresistens är den okunniges, den ointresserades och oengagerades revansch, och hen kan liera sig med egoisterna och de giriga och makthungriga; alla som bryr sig mer om sig själva och sin egen lycka och framgång kan förenas och bekräfta varandras fördomar. Jag tycker i grund och botten synd om dem, de vet eller bryr sig inte om att de leker med elden och att INGET gott och värdefullt går att finna på den väg de slagit in på. Jag tycker synd om dem eftersom de kräver respekt av mig och vill att jag ska lyssna på dem; trots att de luktar skit, lutar sig mot lögner och väljer att blunda för verkligheten. Likt fyllon som kissat ner sig tar de plats i det offentliga rummet och kräver bekräftelse, enligt logiken att vi är många som tänker och agerar så här; ni kan inte ignorera oss och vår vilja, det är censur. Inget kunde vara mer fel!

Det är ingen mänsklig rättighet att allt man säger och alla idéer man har ska tas på allvar. Demokratin kräver ömsesidig respekt för att fungera, och bara för att yttrandefriheten är grundlagsskyddad betyder inte att allas åsikter måste respekteras. Det är en sak att man får ha och kan uttrycka vilka åsikter man än önskar, och en helt annan att bli lyssnad på och tagen på allvar. Väljer man att leva i en bubbla av förnekelse och avfärda vetenskap, beprövad erfarenhet och kontrollerad information, vill eller orkar man inte ägna sig åt källkritik, om man på allvar menar att det är KÄNSLAN som räknas; ja, då får man stå sitt kast. Det är ett val man gör. Jag varken kan, vill eller tänker respektera någon som väljer bort eller ifrågasätter den kunskap som finns och som forskare enats om gäller tills vidare. Det gör mig ont att se vänner på FB närma sig eller aktivt försvara populism, så tvivel och sprida rykten och lögner. Jag kommer inte ta bort dem som vänner och avföljer och blockerar bara de som attackerar mig på Twitter. Jag vill inte leva i en filterbubbla, jag är öppen för att ändra åsikt; men bara i ljuset av ny och bättre kunskap. Inte för att någon missogyn, xenofob, kunskapsförnekare säger att det känns som jag har fel.

Jag har valt samtalets och kunskapens väg. Jag är en nyfiken lyssnare. Jag vill lära mig förstå: kultur, samhället, människor och kunskapens natur. Den enda ism jag anslutit mig till är humanismen, och bildning är vad jag strävar efter och det som ger mitt liv mening. Jag försvarar demokratin och värnar kunskapen, vilket är två aspekter av den hållbarhet som vi alla är beroende av. Det går att förneka klimatförändringarna och skratta hånfullt åt alla som bryr sig om och oroar sig för verkliga, det vill säga vetenskapligt underbyggda, risker och faror; men ingen kommer undan verkligheten. Verkliga faror kan, till skillnad från inbillade, komma ikapp en och bita en i svansen. Problemet är att den som lever i förnekelse och därmed leker med elden utsätter både sig själv och andra för fara. Kunskapsförnekelse är ett slags självskadebeteende som får konsekvenser för alla. Därför fokuserar jag så mycket på detta ämne och skriver den här typen av texter just nu. På söndag är det val, sedan får vi se vad som händer. Fram till dess vill jag göra vad jag kan för att påverka, sedan återgår jag till det långsiktiga arbetet med att utveckla kunskap och främja förståelse för det som är viktigt för alla; demokratin, klimatet, öppenheten, tilliten, medmänsklighet. Det vill säga kulturen som uppstår mellan oss människor och som rymmer oss alla och våra respektive tankar om den samt handlingarna som utförs inom den. Varken jag eller någon annan kulturforskare styr och kontrollerar kulturen, vi kan liksom alla andra bara följa med i processen. Kultur kan bara påverkas på marginalen, hur det sedan blir är upp till oss tillsammans att vara med och avgöra kollektivt genom handlingarna vi utför och tankarna vi tänker.

Skillnaden mellan klyftor och mellanrum återkommer jag ofta till här på bloggen; den är avgörande. Klyftor sliter isär och bryter upp relationer medan mellanrum för samman och skapar och upprätthåller relationer. Mellanrum integrerar människor och skapar förutsättningar för mångfald, utan att leda till att det utvecklas homogena, ohållbara monokulturer. Växande klyftor är ett allvarligt hot som kommer inifrån och det kan förklara en del av problemen som vi ser i samhället och som jag berört ovan. Läser om detta i en intressant debattartikel i DN idag, av forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne; som skriver att.

Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Finanskrisen skapade också ökad ekonomisk osäkerhet för vissa insiders. Risken att förlora jobbet ökade mycket mer för osäkra insiders, med yrken mest (över medianen) utsatta för automatisering och annan rationalisering. Från 2008 och framåt steg deras arbetslöshet sålunda till 8–9 procent, medan den låg kvar runt 4 procent bland säkra insiders med yrken minst utsatta för automatisering.
Outsiders och osäkra insiders utgör tillsammans ungefär hälften av befolkningen, men 60 procent av SD:s politiker. Däremot utgör de bara 30 procent av andra partiers politiker som i stället kraftigt överrepresenterar säkra insiders. Detta är också fallet inom (S) och (V). Det är tydligt att SD:s politikerkår – särskilt i jämförelse med övriga partier – i hög grad kommer från de grupper som fått det relativt sämre.

SD:s överrepresentation är också större i kommuner med många outsiders och osäkra insiders. Vidare är kopplingen mellan SD-politikernas ekonomiska bakgrund och arbetslinjens reformer ännu tydligare om vi delar upp outsiders i mindre grupper. Ju större inkomstförlust en grupp gjort i förhållande till insiders sedan 2006, ju mer överrepresenterad är den bland SD-politikerna. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

SD hämtar med andra ord stöd från och lever av effekterna som den politik de står bakom ger upphov till. Det verkar i alla fall finnas stöd för det påståendet i forskning, och det stärker mig i min redan välgrundade övertygelse om att klyftor är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Vi har alla ett ansvar för att utjämna klyftorna och ju tryggare och mer framgångsrik man är i ett samhälle, desto mer måste man bidra med för att samhället inte ska slitas isär inifrån. SD och andra populister sitter inte på lösningen till problemen, de parasiterar istället på dem. SDs politik handlar inte om att vi som lever i Sverige ska få det bättre, utan om att försvåra för och helst kasta ut alla människor som SDs företrädare inte anser hör hemma här. Svärjevännerna är inga vänner till vårt land, de seglar under falskt flagg och är lojala med en global alternativ, rasistisk högerrörelse. De skyr inga medel i sin jakt efter makten. Hotet mot vårt land och samhällets långsiktiga hållbarhet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är vi själva som skapar och underblåser det genom önskas oss det som inte går att få och genom att inte förstå och försvara kunskapen.

Tillit är inget man kan kräva av någon, det kan man bara visa andra. Tillit är liksom kunskap ett ansvar, och det finns inga garantier för framgång, vilket gäller även för demokratin och medmänskligheten. Bara genom att ge kan man få: kunskap, tillit, trygghet och ett väl fungerande samhälle. Det är kunskapsförnekelsen, de växande klyftorna, oengagemanget, egoismen och girigheten som är problemet; inte invandrarna!