Kunskapen växer ju fler som deltar i arbetet med den

Drömmen om det ensamma geniet är en korkad och helt orimlig dröm. Det är en dröm om en frälsare som ska komma och förlösa en från problemen man sitter i eller försatt sig i. Kunskap är ett kollektivt projekt och växer på kvadraten av antalet människor som engagerar sig i processen. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte kunskapen vi önskar oss. Alla försök att effektivisera utbildning eller arbete med innovationer är dömda att misslyckas; det spelar ingen roll hur intrikata system för säkring av kvalitet man skapar och implementerar. Hela tankekonstruktionen bygger på en destruktiv missuppfattning om att kunskap är något i sig själv. Kunskap finns bara mellan människor och dess värde är avhängigt engagemanget för den och omsorgen om den.

Kunskap är inte ett verktyg för att uppnå något; fakta däremot kan fungera på det sättet, och fakta kan kontrolleras och tas fram på mer effektiva sätt. Kunskap är heller inte makt, vilket information kan vara. Viktigt att inte blanda ihop begreppen. Kunskap kan inte tvingas fram. Lärande är en komplex process. För att veta något måste man förstå vad man INTE vet och var gränsen för det vetbara går. Utan ödmjukhet inför svårigheten i uppdraget och generöst med tid samt en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och lyhört lyssnande, både rörande kunskapen man söker och på andras tankar om ämnet man vill fördjupa sig i kan inget LÄRANDE uppnås. Ingen lärare i världen kan heller LEDA någon annan till bättre vetande; möjligen kan läraren visa på vägar fram. Arbetet med att utveckla kunskap är BÅDE kollektivt och individuellt. Kunskapen uppstår i växelspelet mellan läsa, lyssna, tänka och analysera kritiskt. Kunskapen uppstår och förändras mellan människor som bryr sig om, både varandra och kunskapen som skapas och förvaltas gemensamt. Avlärande är dessutom lika viktigt som inlärande.

Dagens skol- och utbildningspolitik bygger mer på önsketänkande och mindre på kunskap om och förståelse för människor, vetande, makt och möjlighet till förändring. Kunskap är ingen vara som kan standardiseras, kvalitetssäkras och effektivt produceras och spridas. Att just skolans och den högre utbildningens organisering bygger på önsketänkande och orimliga förväntningar är olyckligt; att inte fler i ledande ställning och på ansvarsfulla positioner förstår och bryr sig mer om KUNSKAPENS karaktär och unika kvaliteter är djupt oroväckande eftersom samhället idag är mer komplext än någonsin. Dessutom lever vi i hög grad på lånad tid i och med att klimatet förändras allt snabbare, som en konsekvens av vårt sätt att leva och de kunskaper samhället vilar på.

Kunskap är ett mål man aldrig når. Lärande är en strävan upp, ut och bortom tillvarons gränser och livets begränsningar. Skolans uppgift är inte att informera och forskare producerar inte fakta. Alla som finns och verkar i såväl utbildningssystemet som samhället är delaspekter av samma kunskapsgenererande och självorganiserade anordning. Skolan är en plats, ett sammanhang, där kunskap UTVECKLAS. Vi måste komma bort från målfokus, prestationstänkande och resultatfixering samt mätande, jämförande och konkurrens. Bara genom att SAMARBETA kan kunskap utvecklas, och endast i en miljö där man bryr sig om varandra, där man är ödmjuk och inte ser misslyckande (det gäller lika för såväl lärare som elever/studenter) som ett problem, kan lärande bedrivas. Samverkan är nyckeln till kunskap, och ju fler som deltar i arbetet desto bättre blir resultatet.

Läraryrket håller på att förändras, liksom skolan och den högre utbildningen även om det finns en eftersläpning i systemet. En del äldre lärare lämnar yrket och många av de som väljer att stanna kvar brottas med en växande frustration över att arbetet handlar mer om annat än om KUNSKAP och LÄRANDE. Oron och sjukskrivningarna är alarmerande signaler på tillståndet i kunskapsskolan och indikationer på kunskapens status i utbildningssystemet. Kunskapsnationen Sverige står inför ett vägval; antingen placerar vi kunskapen i centrum och låter lärare vara LÄRARE, eller också gör vi om skolan till en informationsförmedlande och faktaproducerande organisation. Dagens dubbla budskap är förödande för både lärarna och kunskapsutvecklingen. Det finns inga genvägar till kunskap eftersom lärande är en omväg och vishet en strävan. Utan ödmjukhet och insikt om att det är vägen som är målet kan ingen kunskapsskola växa fram och därmed kan heller inget kollektivt engagemang främjas. Liksom ifråga om klimatförändringarna är utvecklingen, eller i skolans fall avvecklingen, inte linjär; förr eller senare når samhället en tröskel och väl där blickar vi ut över okunskapens avgrund och står oskyddade och hjälplösa inför dumheten, girigheten, misstänksamheten och allt annat som endast kunskap kan skydda oss och vårt samhälle från. Det är med andra ord inte för att få kunskap man går i skolan eller utbildar sig, det är för att rusta sig inför tillvarons öppenhet och det ständigt närvarande och idag växande hotet från människors informerade okunskap, dumhet och ignorans.