Bildning, mångfald och hållbarhet

Återvänder till frågan om bildning, till den ständigt aktuella frågan om vad vad man ska lära sig och hur man ska hantera kunskap. Till tankarna på en mer kunskapsintensiv högskola. Utvecklingen i dagens samhälle oroar. Bildning är bra, det ska vi ha; sägs det i högtidstal och i samband med utnämningar. Fast egentligen bara där. Fortfarande finns trots allt en lockande, guldskimrande glans över detta med bildning och ingen ifrågasätter den. Paradoxalt nog tvingas man samtidigt konstatera att väldigt få satsningar görs på bildning. I tider av kris och neddragningar är det bildningsinnehållet som först får stryka på foten. Det är kurser med högt bildningsinnehåll som har lägst söktryck och följaktligen blir det dessa som läggs ner först. Tänkte försöka bringa lite reda i detta paradoxala förhållande. Frågan och problemet handlar om många olika saker. Först, vad är bildning? Sedan, vad ska vi ha den till. Därefter, vem ska utveckla och förvalta den?

Vad är bildning, till att börja med? Om det råder det ingen riktig enighet, men det går i alla fall att se två tydliga aspekter eller spår i resonemanget. Bildning som innehåll, ett slags kanon av klassiska texter som anses fånga innebörden i det man benämner bildning. Listan på texter är dynamiskt föränderlig och det förs en ständig debatt om vilka verk som kan anses kvala in på listan. Tyvärr och olyckligtvis stannar det ofta där. Det blir sällan mer än just en evig diskussion om vilka författare och verk som ska ingå i kanon. Det andra spåret eller aspekten av bildning handlar om form. Här förknippas bildning inte primärt med ett speciellt innehåll, utan anses mer vara en teknik för att organisera tänkande och värdera utfallet av olika tankestilar. Kritiskt tänkande är denna bildningsaspekts adelsmärke. Det är den definition av begreppet som jag själv förfäktar. Kanon har sina poänger, men tänker man så tenderar bildning att bli något man försvarar mer än använder.

Bildning måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Och det leder över till frågan om vad vi ska ha bildning till, som är den viktigaste aspekten av bildning. För om man inte kan svara på den frågan kan man heller inte försvara bildningens roll på universiteten och högskolorna. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.

Om humanvetenskaplig kunskap ställs mot annan kunskap och om all kunskap jämställs riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och okunskap. Det är därför jag ser diskussionen om bildning som så oerhört viktig. Den behövs för att samhället ska kunna uppskatta och ta till sig all den värdefulla kunskap som humanister kan bidra med i samhällsbygget. Behovet av bildning har som jag ser det uppstått just för att forskning allt mer kommit att förknippas med enkla lösningar på temat: Forskning visar. Bildning utgör en betydelsefull motpol till ekonomiseringen, snuttifieringen och förenklingen av kunskapen.

Ett exempel från mitt liv på hur svårt det är för bildning att nå igenom i bruset av röster: För några år sedan satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Tyckte även att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag kände mig nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och jag fick frågan om jag fått med allt och tyckte jag var tydlig med vad som var viktigast. Besviken tvingades jag sedan lyssna på mig själv uttrycka självklarheter under tre minuter (för på P3 ska det ju spelas lika mycket musik som det talas) som bara bekräftade fördomarna, som jag var tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är ju för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ständigt hamnar i den där situationen. Jag är hjärtinnerligt trött på det! Talet om bildning är dock inte ett hinder för humaniora utan en förutsättning för framväxten av ett mer hållbart kunskapssamhälle där humaniora erbjuds plats på egna meriter, istället för som idag blir inbjuden med armbågen och på naturvetenskapens premisser. Humaniora behövs, menar jag eftersom få andra (mer direkt "nyttiga" och tillämpbara) ämnen verkar bry sig om akademisk mångfald. Humaniora och bildning är två sidor av samma mynt, inte två saker som utesluter varandra. Värdet med humaniora är inte bara bildningen, men bildningen är en betydelsefull del av värdet.

Varför uppskattar inte samhället kunskapen som humaniora förvaltar mer? Varför ser inte politiker och arbetsgivare värdet av humaniora? Jag ser bildning som en förutsättning för arbetet med integration. Utan självinsikt kan samhället inte bli hållbart, och där finns en stor del av nyttan med humaniora. Nyttan med humaniora handlar om kunskaperna och kompetenserna att skapa självinsikt. Humaniora handlar om människan, om oss själva. Humaniora är den enda vetenskapliga disciplin som inte bara problematiserar den andre utan lika mycket normen, makten och det som tas för givet. Humaniora handlar om kultur och det som finns mellan människor. Vi har som jag ser det inget migrationsproblem, vi har ett samhällsproblem som bara kan lösas gemensamt. Där spelar kombinationen humaniora och bildning en viktig roll. Det är olyckligt om vi accepterar föreställningen att det skulle handla om antingen eller, när det så väldigt ofta handlar om både och. Just det där både-och, förmågan att hantera komplexitet, är en annan av humanioras förtjänster.

Lika viktigt som det är att humaniora och bildning finns på högskolan är det att allmänheten får del av insikterna. Samhället skapas inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Det är ur folkdjupet politik, kunskapssyn och mångfald skapas och det är först när kunskapen når dit som samhället kan bli hållbart. Humaniora och bildning handlar om demokrati och samhällets intellektuella klimat. Jag ser ett stort behov av en annan syn på forskaren, inte som en expert utan som en utbildad medmänniska som lever i samhället tillsammans med alla andra och vars kunskaper integreras i vardagen, ute på arbetsplatser, på gator och torg samt i vardagen. En viktig poäng med bildning är att det handlar om hur kunskapen omsätts i vardagen och kommer till nytta i samhället. Sanningen är ju den att vi inte bara behöver ny kunskap, lika viktigt är det att kunskapen vi redan har kan användas på ett klokt sätt. Humanioras värde handlar om det, om att kritiskt granska även synen på kunskap. Likställs humaniora med annan forskning riskerar särarten i ämnet och mångfalden i akademin att gå förlorad.

Vad vi behöver är en annan och mindre instrumentell syn på kunskap, och en annan syn på utbildning. Livslångt lärande handlar inte om att samla på sig kunskaper, utan om att ständigt vara öppen för att lära nytt och lära om. En annan syn på misslyckande behövs också, inte som slutet på något utan som början. Behovet av flexibilitet talas det ofta om, men inte i termer av rörlighet. Flexibiliteten som efterlyses av näringslivet handlar allt som oftast om arbetsgivarnas rätt att välja och vraka bland de arbetssökande . Mångfald handlar inte om hudfärg eller kön, utan om alla aspekter av begreppet och kanske framförallt om olikhet i tänkandet. Här har humaniora en central roll att spela. Mångfald och hållbarhet är utmaningar som ständigt måste hanteras, inte problem som kan lösas med hjälp av riktade forskningsinsatser. Vi behöver en mer öppen och generös akademi som inte dignar under orimliga krav på prestation eller som måste visa ekonomiskt resultat.

Varför skiljer sig det önskade läget så mycket från hur det ser ut? Tyvärr misstänker jag att det inte handlar om okunskap eller bristande intresse. Jag misstänker starkt att det handlar om informerat ointresse. Problemet är inte att man inte vet eller förstår, utan att man aktivt valt bort humaniora eftersom ämnet uppfattas som besvärligt. Därför behöver politikerna inte bli mer medvetna, samhället behöver istället en annan syn på kunskap. Bildning är en annan syn på kunskap, och med bildning följer förmågan att uppskatta humaniora. Inte minst därför tycker jag det är olyckligt att ställa bildning mot humaniora. För mig handlar kampen för bildning inte om att föra fram humanioras förträfflighet. Jag ser bildning som en förutsättning för humaniora. Utan en utbredd förmåga i samhället att uppskatta bildning kommer humaniora att få svårt att hävda sitt värde. Humaniora kan inte reduceras till bildning, det är viktigt, men minst lika viktigt är att vara medveten om att bildning inte bara handlar om humaniora. Jag tror faktiskt att humaniora behöver bildningen mer än bildningen behöver humaniora.

Mångfald är inte ett mål, det är utgångspunkten för liv. Därför måste mångfalden värnas, och det är omöjligt utan motstånd mot enhetstänkandet och strävan efter att hitta den eller det enda och den eller det bästa. Humanioras och bildningen värde finns som jag ser det där, i förmågan att förstå värdet av mångfald och i kunskaperna och verktygen som behövs för att skapa förutsättningar för mångfald i ordets vidaste bemärkelse.