Trygghet, utveckling, lönsamhet OCH hållbarhet

Anställda som är rädda för att bli av med jobbet eller som känner sig otrygga på andra sätt kommer att fokusera mer på sina personliga behov av trygghet än på företagets verksamhetsutveckling. Och samma gäller för medborgare i ett samhälle. Samhällets hållbarhet står i relation till graden av trygghet bland befolkningens breda lager. Detta är tankar jag ofta återkommer till och cirkulerar kring, men här tänkte jag reflektera över ämnet med utgångspunkt i ett studiebesök på en liten tillverkningsindustri jag varit på med kollegorna på avdelningen, i samband med ett lärarutbyte med en annan högskola.

Strax efter andra världskriget startades företaget och man producerade kompositmaterial som såldes till andra företag, företrädesvis i sjukvårdssektorn. Efter ett tag förändrades produktionen i och med att man utvecklat kompetens att tillverka glasfiber som kunde kombineras med och förstärka kompositen. Företagets produktkatalog utvecklades; man började tillverka fiskespön, vilket man höll på med fram till strax efter sekelskiftet. Efter det transformerades företaget ännu en gång, men dess kärna eller grunden man står på är i princip den samma: keramiska kompositmaterial och smala, starka stänger. Idag tillverkar man antenner och radarsystem; man har alltså kompletterat materialkännedomen och den praktiska kunskapen med digital kompetens. Tyvärr hamnade vi som besökare här i lite av ett dilemma för en stor del av produktionen säljs till militären och används i krig över hela världen. Utifrån ett etiskt perspektiv är det så klart problematiskt, men jag lämnar den diskussionen och fokuserar på den intressanta och hoppingivande kunskap om organisering och ekonomi som förmedlades av företagets chefsingenjör.

Han talade om företagets tankar och strategier i samband med att man började automatisera delar av produktionen. Det brukar sägas att starka fackföreningar är ett problem, att arbetare som sluter sig samman som en enad förhandlingspart och för de anställdas talan utgör ett hinder för utvecklingen och lönsamheten. Här tänkte man dock annorlunda; lite oklart om det var av tvång eller för att man såg fördelarna ändå gick man facket till mötes och lovade att automatiseringen inte skulle leda till några personalnedskärningar. Personalen fick löfte om fortsatt anställning även om man satsade stort på robotar och datorisering. Och det intressanta och hoppingivande är att det visat sig vara en framgångsfaktor, i alla fall för detta företag. Det har visat sig att personalen kan bidra med hela sin kreativa förmåga och all sin utvecklingskompetens, i trygg förvissning om att företagsledningen betraktar det som att man sitter i samma båt som de anställda, som därmed flyter eller går under tillsammans. 

Tryggheten har visat sig vara en förutsättning för att hålla arbetsglädjen och innovationsbenägenheten på topp, och genom att använda sig av bonusar och en god dialog mellan personal och ledning går ekonomin ihop sig i konjunkturens toppar och dalar. Och när alla bidrar med alla sina kunskaper och när personalens samlade kompetenser kan användas fullt ut kan effektiviseringen drivas längre än om den innebar ett överhängande hot om uppsägningar. Trygghet leder till att man tänker bättre och gör att fler kan våga vara mer kreativa, vilket både personalen och ledningen tjänar på. Ömsesidig respekt gör att man kan ta mer långsiktiga beslut och utveckla verksamheten bättre, vilket är en konkurrensfördel. 

Vänsterpartiet kritiseras ofta för att vara kommunister när man vill diskutera företagande och ägandeförhållanden, när man föreslår samägarkap. Som jag förstår upplägget hos företaget vi besökte var det i praktiken något liknande man praktiserade, fast på företagsledningens initiativ (eller om det nu var fackets, fast poängen är att båda parter verkade nöjda). Vad är problemet, tänker jag; varför skulle inte företagare vilja skapa något TILLSAMMANS med sina medarbetare? Vad vinner samhället, miljön och medborgarna på att anonyma aktieägare kan och får ställa vilka avkastningskrav man önskar på vilka verksamheter som helst? Om det finns en grundtrygghet i samhället som alla får det av talar mycket för att fler skulle kunna bidra med mer i arbetet som vi oavsett vad vi gör och hur vi tänker har framför oss och som krävs för att ställa om och göra samhället mer hållbart, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Allt och alla hänger ihop och påverkar både varandra och den komplexa helhet samhället utgör och som växer fram mellan delarna och måste hållas samman för att inte lösas upp i kaos.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och, samt om balans mellan. På företaget vi besökte fanns både en ledning och ett 30-tal anställda som uppenbarligen kunde skörda frukterna av ett nära samarbete och delat ansvar för verksamheten. Det borde finnas fler exempel, och jag har svårt att se problemen med att samtala om och reflektera över frågan. Delat ansvar för produktion och ledning måste inte handla om kommunism, och det behöver uppenbarligen inte leda till minskad lönsamhet, tvärtom. Den typen av ogrundade och generaliserande påståenden fördummar och polariserar.