Om förmågan att hantera olikhet

Ett samhälle som inte kan hantera, eller ännu värre, som avfärdar eller värre ändå, som föraktar, olikhet; ett samhälle som strävar efter enhet och utgår från likhet, som villkorar medborgarskap och tvingar fram lydnad, är och kan aldrig bli hållbart. Homogena mönstersamhällen existerar bara i fascisternas drömmar, liksom, fast på ett lite annat sätt i kommunisternas visioner. Inget gott kan komma ur en strävan efter homogenitet på en generell samhällsnivå. Det är ALLTD mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt, därför är vi dels i praktiken redan där, dels kommer fokus i samhällsdebatten, om man väljer den vägen, att riktas mot olikheter som bara finns på ytan. Strävan efter någon annan likhet än den som förenar ALLA människor är förkastlig. Humanismen bygger på den likheten, på det som förenar oss människor, och humanioraforskare studerar mångfalden som finns och ryms inom mänsklighetens alla olika, men i grunden lika, utryck för samma sak: Det mänskliga.

Mångfald är inte något man inför, det är något man måste (lära sig) hantera. Mångfald är inte ett val, av den enkla anledningen att alla försök att homogenisera samhällen leder käpprätt åt helvete. Mångfald är en absolut förutsättning för att samhällen ska vara långsiktigt hållbara. Uppstår det problem i samhällen präglade av mångfald är det inte MÅNGFALDEN som är problemet, utan bristande kunskap och kompetens. Mångfald är svårt, men eftersom det är nödvändigt har vi ett ansvar att lärs oss hantera den och skaffa oss kunskaper för att förstå den.

I ALLA sammanhang finns olikhet; det är skillnader och mångfald som ger upphov till liv. Likhet och homogenitet leder förr eller senare till inavel. Därför leder SDs politik inte till det partiets strateger lovar, utan till något helt annat. Ni som sett filmen Den sista färden, vet vad jag menar. Tänker du rösta på SD råder jag dig att samtidigt anmäla dig till en banjokurs. Strävan efter likhet och avsky inför förändring och impulser utifrån, främlingsrädsla och grandiosa drömmar om ett homogent tusenårsrike är galenskap i sin renaste form.

Är man del av majoriteten ser man bara problemen, då upplever man mångfalden och olikhet som ett hot, men befinner man sig på marginalen ser och upplever man något helt annat; en befolkning som ägnar sig åt kollektivt självskadebeteende. Och den känslan växer ju smalare normen blir, vilket i sin tur leder till att fler och fler tvingas ut ur gemenskapen. Drömmen om likhet leder förr eller senare till att människor klär sig identiskt, marscherar i takt och hälsar den store ledaren tillsammans i grupp. När man nått dit ser det kanske bra ut på ytan, men mellan människorna som på ytan ser lika ut växer misstänksamheten. Ingen vet vad någon annan tänker och tankar kan aldrig kontrolleras; därför kommer den yttre likheten att leda till ökad misstänksamhet och oro, och när det inte finns några invandrare att skylla på riktas vreden inåt och sökandet efter syndabockar tar sig allt mer desperata uttryck. Inget samhälle klarar av att hålla emot det trycket; därför har alla samhällen som slagit in på den vägan ändat i KATASTROF.

Mångfald är som sagt svårt och förenat med massor av problem, men mångfald är inte svårare än livet som alla, utan undantag måste lära sig hantera för att överleva. Problemen med mångfalden är inte någon annans, det är vårt GEMENSAMMA problem, som vi måste lära oss hantera TILLSAMMANS.

Efter år av studier och forskning om kultur vet jag att det är så. Därför röstar jag inte på SD, och därför kommer jag att ägna dagarna fram till valet åt att här och på andra platser och i andra sammanhang förklara varför en röst på SD är en röst som leder Sverige in i fördärvet. Jag vädjar till alla som känner som jag att lägga alla andra politiska groll åt sidan och fokusera på det som är viktigast, att värna demokratin genom att driva opinion mot alla antidemokratiska och rasistiska uttryck man möter i vardagen.