Varifrån kommer pengarna som det fria näringslivet tar åt sig äran för?

Vad utgör fundamentet i ekonomin? Pengarna som genereras av det privata näringslivet, hävdar många. Det kan vara så, men innan den frågan avgjorts måste man förklara varifrån pengarna kommer ursprungligen, för näringslivet är ju ingen sedelpress. Tankefelet som naiva förespråkare för en oreglerad kapitalism och kraftigt sänkta skatter begår är att de bortser från det faktum att det inte finns någon utsida varifrån pengar kan importeras och dit problem kan exporteras. Det finns bara en insida där allt och alla interagerar med varandra och vartannat. Pengar uppstår inte bara, de skapas; men inte av entreprenörer eller särskilt begåvade människor, som bara använder pengar som verktyg för att lyckas. Pengar genereras ur mänsklighetens samlade vilja att förverkliga drömmar. Både entreprenören och hens anställda samt inte minst KUNDERNA som betalar för varorna och tjänsterna bidrar alltså till välståndet och tillväxten som pengarna bara är ett medium för. Pengar är RELATIONELLA och dess värde är relativt. Svaret på den inledande frågan är att det inte existerar något fundament, det som ytterst gör ekonomin och samhället möjligt är mänskliga relationer. Ekonomin uppstår och förändras i dynamiken mellan människor och är i grund och botten ett kretslopp.

Drar mig till minnes en berättelse som jag tror det var Gregory Bateson som förmedlat. Den gick ut på att han eller om det var någon annan efter en föreläsning om kosmologi söktes upp av någon som hänvisade till en naturfolksföreställning som handlade om att världen vilade på en stor sköldpaddas rygg. Bateson ställde då motfrågan; fast vad står sköldpaddan på? Efter ett tag fick han svaret att sköldpaddan stod på en sköldpadda som stod på en sköldpadda och att det var sköldpaddor hela vägen ända ner. Till vad kan man undra, men där slutar historien som inte låter särskilt sannolik, men som ändå är talande eftersom den illustrerar hur många tänker om ekonomi. Man utgår från att det finns ett fundament och bygger sin självsyn och ekonomiska teori på den tanken, vilket är minst sagt olyckligt.

Jag som arbetar i statlig tjänst och vars lön bekostas med skattemedel får ibland höra från vänner och släktingar att de minsann arbetar ihop till min lön och allt annat som staten finansierar, om de nu inte själva arbetar för det offentliga. De menar att jag och alla som lever på bidrag ska vara tacksamma för deras slit, eller också utrycker man ilska över att behöva bidra till andra människors försörjning. Den som säger och tänker så resonerar som hen som talade om sköldpaddor; det är uppenbart en helt befängd tanke. Lönen som betalas ut i privata företag kommer ytterst från kunder som betalar varans eller tjänstens pris. Fast var kommer de pengarna ifrån? De odlas ju inte i någons trädgård precis. Pengarna kommer antingen från en arbetsgivare (skattefinansierad eller privat), från ränta eller annan avkastning på kapital eller någon försäljning av något slag. Det privata näringslivet är (viktiga) aktörer i det ekonomiska kretsloppet, men på egen hand klarar de sig inte. Privata företag, men också skattefinansierade arbetsgivare, FÖRMEDLAR pengar och utgör ett slags noder i det ekonomiska systemet. Om arbetarna och den stora massan av medborgare inte får lön kan de inte handla varor och tjänster, och då försvinner inte bara pengarna från marknaden, även marknaden försvinner till slut. Då spelar det ingen roll hur entreprenöriell och driftig den självständige, frie företagaren är. Hen står och faller med kunderna och sina anställda och är lika beroende av flödet av pengar som alla andra.

Företag som bygger sjukhus på samhällets uppdrag eller vårdföretag skapar inte sina vinster ur tomma intet. Privatägda friskolor driver verksamheten med hjälp av ”elevernas” skolpeng men pengarna kommer ju från det allmänna och det händer inget magiskt med dem under sin väg genom företagets bokföring som gör att man kan skilja på privata pengar och pengar som kommer från skatt. Ägarna hävdar att överskottet i verksamheten är deras, men följer man logiken som försvaret för vinstdrivande företag i välfärdssektorn bygger sina resonemang på är ju pengarna egentligen ytterst skattebetalarnas. Fast det finns som sagt inget fundament, ekonomin är ett flöde utan källa; en intensitet som bara kan kanaliseras.

Ju mer företagen betalar sina anställda i lön och ju mer som betalas i skatt totalt sett, desto större blir den kaka som alla har att dela på. Det är så ekonomi fungerar. Marknaden växer ju fler aktörer som agerar på den, och ju mer pengar respektive aktör förfogar över, desto högre blir intensiteten i flödet av varor och tjänster vilket styr storleken på landets BNP. Om företagare ser sig som frälsare och agerar egoistiskt och girigt, om de genererar vinst ur verksamheten genom att höja priserna och pressa ner lönerna eller mekanisera verksamheten och friställa personal kan de helt säkert tjäna pengar i det korta perspektivet, men om alla företagare tänker och agerar så, om andelen av befolkningen som är i arbete (oavsett om de arbetar i privat eller offentlig sektor) minskar, minskar även kakan som alla delar på. Någon måste som bekant köpa varorna och tjänsterna som företagen producerar. Det gäller även pengar som tjänas på ränta eller aktieförsäljning, tillgång och efterfrågan styr processen och reglerar flödet. En jämn och hög fördelning av rikedom i befolkningen skapar bäst möjlighet att hålla ekonomins intensitet på en hög nivå, och det är så generellt välstånd och (ekonomiskt) hållbara samhällen skapas; det är så nationer som blir till föredömen ibland resten av länderna byggs upp, från grunden och mellan människor som bryr sig om VARANDRA.

Tanken på att skatt är stöld och att det finns närande och tärande är korkad och bygger på grundlösa antaganden, därför är den förödande för samhällets långsiktiga överlevnad. Pengarna som cirkulerar i det ekonomiska systemet är det fundament som samhället vilar på, och det är beroende av, dels att fler förstår den här typen av samband, dels att egoism och cynism fördöms och solidaritet kan främjas. Nej, det är inte kommunism eller proletariatets diktatur jag talar om. Det är en falsk motsättning att ställa kommunism mot kapitalism; båda systemen skapas och förändras genom mellanmänsklig interaktion. Inget av systemen är perfekt, och mycket talar för att kapitalismen är bättre. Oreglerad, nyliberal och hänsynslös kapitalism som bygger på tanken att marknaden alltid vet bäst och att girighet är en god egenskap, leder dock alltid förr eller senare till att klyftorna växer. Och när de rika blir färre och de fattiga fler urholkas den bas varifrån kundunderlaget som köper varorna och tjänsterna som företagarna skapar sina vinster med hjälp av. Flödet sinar och samhället går i baklås. De rika sitter på pengar som blir värdelösa i och med att ingen producerar varor och tjänster eftersom ingen har råd att köpa varorna och tjänsterna.

Jag återkommer ofta till det jag lärde mig på kursen i ekonomisk historia, som jag gick på 1990-talet; det var när företagarna i Manchester höjde lönerna så pass att arbetarna kunde köpa varorna de producerade som industrialismen tog fart. Henry Ford lär ha resonerat på samma sätt, och resten är, som man brukar säga historia. Ford agerade i egenintresse och tjänade mer pengar när han höjde lönen; samma gäller för skatteuttaget idag. Skatt är en investering i samhället och det ekonomiska systemets långsiktiga hållbarhet. Idag tänker man tyvärr annorlunda. Idag sparar företagen och lojaliteten är varken med de anställda eller med samhället man finns och verkar i; multinationella företag anser sig endast svara inför aktieägarna, den anonyma massan som bara är intresserad av en enda sak, nämligen så hög avkastning som möjligt. På detta sätt sugs samhälle efter samhälle ut, och det går så länge det går, men när kundunderlaget krymper eller helt försvinner finns ingen som kan köpa varorna och tjänsterna som produceras och då spelar det ingen roll hur entreprenöriell man är för det är omöjligt att skapa något ur ingenting.

Lite ödmjukhet vore på sin plats. Gick det att skapa pengar ur inget, med två tomma händer som i myten om the self made man, hade det ändå inte fungerat; inflationen hade nämligen gjort att pengarnas värde minskade. Oavsett hur man ser på saken är vi alla beroende av varandra. Så låt oss göra upp med myten om att det fria näringslivets pengar är bättre och mer värda än pengarna som kommer från skattefinansierad verksamhet. Att fortsätta på den inslagna vägen vore korkat.