Det är inte tiden som krymper, det är kraven som ökar

Tid är det enda vi har. Livet handlar om att fylla tiden man har med innehåll och mening. Lagom mycket innehåll, det är viktigt. Försöker man fylla tillvaron med mer uppgifter än det finns tid för känner man sig jagad, stressad, otillräcklig. Paradoxalt nog är det så att ju mer man har att välja på och ju fler önskningar man dristar sig att uttala för sig själv, desto större är risken att tiden känns knapp. Lägg därtill ett allt mer effektiviserat och prestationsinriktat arbetsliv med allt fler och allt mer specialiserade krav och detaljregleringar. Allt det där ska rymmas på samma tid. Våra drömmar är inte oskyldiga, drömmar lever i hög grad sina egna liv och i drömmen finns det hur mycket plats och hur mycket tid som helst. Därför är det viktigt att anpassa drömmarna och kraven efter verkligheten, och förödande att försöka göra tvärtom.

Tiden är en begränsad plats och den tar ingen hänsyn. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka och så vidare. Tiden är ett slags naturlag, en gräns för tillvaron som alla är lika inför. Livet är olika långt för olika människor, men allas liv består av samma tid. Ingen vet hur många dagar hen har kvar; det bidrar till stressen som allt fler känner, för i realiteten vet ingen hur stort utrymmet är som ska fyllas med egna krav och eget innehåll och som även måste rymma utifrån kommande krav på prestation. Det är en ömtålig relation och människornas kroppar utgör ett slags gränssnitt, ett slags gummiband mellan. När kraven blir för stora och man låtas som att det går att spara tid eller att den går att påverka, sliter det på kroppen som befinner sig mellan och har att förhålla sig till både och. Tragiskt nog krävs det tid och en utvecklad förmåga till reflektion för att inse detta och förstå hur man skulle kunna hantera problemen och kanske förändra förhållandena.

Idag mer än någonsin är det tid vi behöver; tid som inte finns. Tiden rinner mellan fingrarna på oss och behandlas, liksom för övrigt naturen, som en oändlig resurs. Tillväxt betyder MINDRE tid och MER klimatpåverkan. Och enda sättet att stoppa den destruktiva utvecklingen är att dra i nödbromsen och säga STOPP. För att inte gå under som individ och samhälle krävs att fler anpassar sina drömmar efter verklighetens och livets oföränderliga förutsättningar och bjuder motstånd mot ekonomins krav. För hälsans och hållbarhetens skull behöver vi alla, liksom livet på jorden, tid att tänka, tid att leva och tid att reproducera förutsättningarna för kommande generationer att leva sina i liv i enlighet med sina definitioner av en dräglig tillvaro.

Samtiden och vi som lever och verkar här och nu formligen skriker efter tid att hinna leva och ta han om hälsan; tid att sova, tid att läsa, studera, lyssna och lära; tid att resa på miljövänliga sätt; tid att uppleva; eller tid att bara vara. Våra egna drömmar och arbetslivets krav på effektivisering leder oss och samhällena vi bygger i helt fel riktning. Elefanten i rummet är EKONOMIN, eller snarare rådande ekonomiska teori som bygger på premissen att tillväxt är en process som kan drivas hur långt som helst utan att naturen och människorna tar skada, vilket är ett fatalt feltänk och ett fruktansvärt misstag. Paradoxalt nog krävs det tid att tänka efter och reflektera, både för att inse problemet och dess vidd samt för att kunna reflektera över och tänka ut möjliga lösningar. Tid som idag inte finns; tid som försvinner allt snabbare ju fortare ekonomins hjul snurrar.

Jag tar mig tid att blogga även om det innebär att jag offrar en del av den tid jag har för att sova och vila. Fast det är det värt, för alternativet vore att offra kunskapen och möjligheten att lära. Och den dagen är allt över, inte bara för mig utan även för samhället. Kunskapen utgör ett hinder mot allt för långt drivna krav; men när kunskapen allt mer anpassas efter marknadens krav och skolan allt mer integreras i det ekonomiska systemet påverkar det vetandets kvalitet och möjligheterna till kritisk analys av samtidens normer och förgivettaganden. Liksom livet har kunskapen ett tidsspann. Med ålderns rätt har jag lärt mig mycket och fått perspektiv, men utan en allmän förståelse för det och i ett samhälle som förändras allt snabbare kan nya villfarelser avlösa varandra utan att det märks. Det krävs tid för att lära sig se och förstå mönstren. Mycket lite är nytt under solen, men den som drabbats av tunnelseende beroende på en allt för högt uppdriven förändringshastighet eller saknar tid och förmåga att stanna upp och tänka efter samt analysera tillvaron kritiskt blir blind för mönstren och ser inte att människan tenderar att begå samma misstag gång på gång.

Det enda man lär av historien, brukar man säga, är att man inget lär av historien. Och det stämmer i hög grad, fast det är än mer sant idag när drömmarna är större och allt mer ska hinnas med på allt kortare tid. Tillväxten lovar guld och gröna skogar men kan av naturliga skäl inte leva upp till orimliga löften, det gällde då, det gäller idag och det kommer att gälla imorgon och för evig tid. Det är inte information eller fakta vi behöver, och inte evidens eller nya tekniska lösningar. TID är den enda vi behöver; en mer rimlig och verklighetsanpassad tidsuppfattning och drömmar samt krav som anpassats efter hur det är och hur människor och naturen fungerar.

Kejsaren är naken och alla ser det, men ingen vågar säga det. Och så länge det är på det sättet kommer vi och samhället vi bygger att fortsätta på den inslagna vägen, i farans riktning. Det är inte tiden som krymper, det är kraven som ökar och enda sättet att bryta mönstret är att säga STOPP. Tid för time out!