Banden mellan människor kan vara starka eller svaga. Samhällets hållbarhet handlar i mångt och mycket om kopplingar mellan individer och verksamheter, om intensiteten i den mellanmänskliga utbytet. Balans mellan är dock viktigt. Allt för mycket kollektivism och individualism leder till problem. Blir sammanhållningen för hård kvävs individerna under kollektivets tyngd, och om individualismen drivs allt för långt löses banden mellan människorna upp och risken finns att ett allas krig mot alla bryter ut. Utmaningen vi alla måste hantera är att att både ta hand om varandra och oss själva, samtidigt och lika mycket.
Mångfald är svårt men nödvändigt; mångfald i den vidaste betydelsen av ordet, på livets och samhällets alla områden är nyckeln till hållbarhet. Samhället är ett slags buffert, en garanti för både individens och kollektivets rättigheter. Samhället är liksom kunskapen allas och ingens. Det handlar inte längre om vänster eller höger, idag är HÅLLBARHET viktigare än allt annat. Hållbarhet på det sociala området handlar i korthet om att värna demokratin, hantera mångfalden, garantera kunskapsförsörjningen och se till att rättssystemet fungerar. Om politiker i sin jakt på makt går till val med löften om lägre skatt och minskat inflytande för politiken (vilket låter som lite av en paradox), om man lovar mer frihet för individen banar man samtidigt, oundvikligen väg för framväxten av monopol av olika slag.
Människor har svårt att se bortom det omedelbart förnimbara och givna. Ingen vill ha MINDRE pengar i plånboken och sänkt skatt är en quick fix, men den typen av lösningar gynnar bara de som redan har pengar och förfogar över makt. Skatt handlar, givet att vi lever i en demokrati, om att OMFÖRDELA makt. Skatt är ett verktyg för att öka samhällets hållbarhet. Även här handlar det om balans; för mycket eller för litet skatteuttag leder till olika problem. Skatten ger politikerna makt att värna samhället som utgör garanten för individens fri- och rättigheter. Om företagen tillåts växa och tjäna allt för mycket pengar kommer det för eller senare att leda till att företagen får mer makt än politikerna. Redan idag är maktfördelningen oroväckande skev, vilket leder till att multinationella företag i princip kan skapa sina egna regler och kan använda sin makt för att spela ut länder, regioner och människor mot varandra för att öka sin vinst. Miljöhänsyn kostar pengar och den som har makt nog att slippa betala och bara anser sig ansvara inför företagets anonyma massa av avkastningshungrande aktieägare kommer att motarbeta politikerna och vänta in i det längsta innan man gör det man måste och världens samlade miljöforskare menar borde gjorts för länge sedan.
Kulturen är den plats, det sammanhang, där individerna, ekonomin och miljön strålar samman. Utan balans mellan delarna blir helheten dysfunktionell. Där står vi idag. Så ser utmaningen ut. Det finns inga enkla lösningar och ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det spelar roll vilket parti man röstar på och hur man tänker när man planerar sin semester eller står i affären för att handla middagsmat. Allt spelar roll, alla önskningar och handlingar sammantaget leder till utvecklingen av det samhälle som utgör förutsättningen för mänsklighetens framtid.
Jag sitter verkligen inte inne med någon lösning, men jag tänkte dela med mig av en tanke som med åren vuxit fram och som blivit både viktigare och allt mer integrerad i mitt liv viktigare. Det handlar om pengar och (konsument)makt. Jag försöker ta ansvar genom att spara mina pengar i etiska och klimatfonder. Jag köper (i princip) inte kött och väljer i möjligaste mån ekologiskt. Kan jag så undviker jag att handla det jag behöver av företag som strävar efter monopol; jag försöker välja lokala, småskaliga producenter, tillverka och tjänsteutövare. Fikar gör jag helst på små, privatägda kaféer, vilka trängs undan allt mer av det invasiva förteget med monopolambitioner; Espresso House. Om inte vi konsumenter värnar mångfalden och väljer varor med vårt intellekt istället för på känsla eller med plånboken kommer valfriheten som hålls så högt snart att vara ett minne blott, och dne utvecklingen påskyndas om vi dessutom väljer att rösta på politiker som lockar med lite mer pengar i plånboken som vi får betala för genom att minska vår personliga makt och öka företagens.
Under arbetsåret fokuserar jag på att spara pengar, men på sommaren tillåter jag mig att konsumera. Bland annat brukar jag kombinera den årliga resan ner till Malmö/Köpenhamn och Skånes nordvästkust med ett besök på keramikverkstaden Wallåkra som tillverkar saltglaserade skålar, förvaringskärl och liknande. Där upprätthåller man i liten skala ett gammalt hantverk och man är direkt beroende av att människor köper deras varor. Jag handlar där lika mycket av solidaritet med småskaligheten och hantverket som jag gör det i protest mot monopoliseringen. Höganäs, som är mycket mer känt, tillverkar också saltglaserad keramik och den kostar lika mycket, men deras tillverkning är förlagd till Thailand. Jag är svensk och vill värna svenskt hantverkskunnande och svenska arbetstillfällen, därför väljer jag allt oftare och på allt fler områden, ju mer pengar jag tjänar, att konsumera lokalt och småskaligt samt hållbart producerade varor och tjänster. Det gör mig inte til en bättre människa och var och en får göra som hen vill. Allt och alla hänger emellertid ihop. Inser vi inte det, bryr vi oss inte om varandra, värnar vi bara oss själva och vår egen ekonomi och tänker kortsiktigt, kommer den frihet och det samhälle vi vant oss vid att ta för givet snart att vara ett minne blott.
Tänk på detta och vad du värderar mest och tror på, i väntan på nästa regering; det skulle jag vilja uppmana alla till. Och låt oss sedan samtala med varandra om olika lösningar och vägar fram mot ett hållbart samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar