Mitt motstånd mot rasism hänger intimt samman med mitt försvar för kunskapen, medmänskligheten och demokratin. Det ena går inte att få utan det andra, det handlar om helt inkompatibla ståndpunkter. Den som väljer att försvara uttryck för rasism kommer att hos mig möta en kompakt vägg av solitt motstånd och noll förståelse. Jag kan och kommer aldrig någonsin att ändra uppfattning i frågan om alla människors lika värde. Det finns inga som helst hållbara argument för rasism; enda sättet att försvara den är att relativisera eller förneka kunskapen.
Att mitt försvar för kunskapen, medmänskligheten och demokratin uppfattas som en härskarteknik visar vad rasismen och högerextremismen gör med människors verklighetsuppfattning. Den som väljer att lita mer på subjektiva känslor än på objektiva vetenskapliga resultat är omöjlig att nå fram till. Hen har stängt av och valt att blunda; lyssnar bara på den som säger det man vill höra, det man vet och hämtar information från källor som bekräftar det man redan vet. Den som för kunskapens talan ändrar åsikt i ljuset av nya och bättre, mer pålitliga fakta. Därför är det ingen HÄRSKARTEKNIK. Försvaret av rasism däremot, som är en åsikt som strider mot all kunskap och beprövad erfarenhet, är en av fascismens alla tekniker för att uppnå det man önskar; makt genom söndring och misstänksamhet.
Jag blir rädd och samtidigt bedrövad när jag i realtid tvingas se på och konfronteras med vänners och bekantas radikalisering. Människor jag tidigare kunnat samtala med, om politik och olika saker utan att vara överens, kallar mig det ena och det andra när jag försvarar kunskapen, medmänskligheten och demokratin. Mina argument bemöts inte, och mina invändningar avfärdas. Jag får stålsätta mig för att inte hemfalla åt personangrepp och tänker att det får stå för dem. Det är viktigare för mig att kunna se mig själv i spegeln än att plocka billiga poänger genom att ge igen med samma mynt. Den dagen man ändrar sig är jag beredd att förlåta. Det är en egenskap jag alltid haft. Jag är oförmögen att hata, även om jag många gånger i livet önskat att jag kunde göra det. Fast hatet och jakten på syndabockar, främlingsfientligheten och rasismen äter sig in i den som väljer den vägen. Därför är jag trots allt tacksam för att jag kan vända andra kinden till och kan förlåta även låga angrepp på min person; jag vet att de som skriver och säger så inte vet vad de talar om. Jag kan inget mer göra än att inte göra fel, att inte låta mig dras med och spela det spel jag utsätts för.
Ingen äger kunskapen, därför är den inte ett vapen att bekämpa någon med, utan ett verktyg att bygga något hållbart med hjälp av. Demokratin är inte ett slagfält, utan en ömtålig och värdefull möjlighet som kräver ömsesidig respekt för att fungera. Medmänsklighet och tillit är inget man ska behöva förtjäna, det fungerar bara om man ger; och det fina är att ju mer kärlek man visar sina medmänniskor, desto mer större blir den.
Vi sitter fast i en destruktiv låsning, vi som lever i Sverige idag. Vi håller på att förgöra varandra och det samhälle vi alla är beroende av för vår gemensamma överlevnad. SD talar om förändring på riktigt, och efter Åkessons uttalande igår i slutdebatten, om att invandrare inte hör hemma i Sverige, är jag orolig för vad det innebär. Sverige må dras med massor av problem, men i relation till hur det ser ut i många andra länder har vi det bra. Någon systemkollaps är inte nära förstående, oavsett hur det känns. Fakta talar mot åsikten att det går åt skogen, och inget gott kan komma av ryktesspridningen som strömmar från alla falska konton och tvivelaktiga nyhetssajter. Sverige behöver ingen förändring, tid för eftertanke och anständighet i samhällsdebatten däremot; kunskapen behöver återupprättas och dumheten behöver bekämpas. Sverige behöver rikta allt fokus mot klimatet eftersom den frågan överskuggar alla andra frågan, om inte nu så på sikt. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att vända utvecklingen, det är kanske redan för sent?
Jag skriver för att lindra rastlösheten. Imorgon är det val. Sedan får vi se. Oavsett utgång kommer allt att kännas bättre på måndag, det är ovissheten som tär. Jag är en handlingsmänniska och jag tror på människan och framtiden, oavsett hur mörkt det ser ut för tillfället. Jag väljer att tro på det goda, på medmänsklighet, kunskap och kärlekens kraft. Jag väljer att göra det för att jag vet att alternativet är dödfött, att inget gott kan komma ur rasism, misstänksamhet, hat och hot. Det kanske kommer att kosta, men det faktum att jag kan se mig i spegeln utan att skämmas och känslan av att jag gör det jag tror på, efter bästa förmåga och med stöd i tillgänglig kunskap, är värd mer än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar