Skummare blir dummare

Läser Johan Thentes artikel i DN och tankarna börjar snurra. Vad håller vi på med, alla? Hur hamnade vi här? Hur kunde vi få för oss att intellektuell utveckling går att skynda på? Varifrån kommer den befängda iden att utbildning kan EFFEKTIVISERAS, att det finns genvägar till kunskap? Stanna upp lite och tänk på saken utifrån evighetens perspektiv. Är inte våra liv korta och obetydliga nog; vad är poängen att skynda när allt ändå är över på ett ögonblick? Skummare blir dummare, skriver Thente. Det är kloka ord och så sant. Finns inte tiden att läsa EFTERTÄNKSAMT kan man lika gärna låta bli. En deckare kanske man kan skumma för att få reda på vem mördaren är, men hur torftigt är inte det; är det inte själva sinnebilden av vårt moderna, kunskapsresistenta samhälle? Vi vill så snabbt som möjligt veta vem som dödade någon vi inte kände eller brydde oss om, och vi vill och gör det om och om och om igen. Deckare är den största genren och marknaden för litterära verk skapade för att läsas långsamt, för att njuta av språk, stämningar och för att förmedla mänsklig vishet krymper betänkligt.

Orka läsa, tänker vissa. Jag lyssnar på en uppläsning istället; kanske en där mellanrummen mellan orden krympts för att öka hastigheten. Och man lyssnar medan man gör annat, för att vara effektiv. Lätt fånget, lätt förgånget. Vi vet att det är så, och att det som tar tid och kräver möda stannar kvar i medvetandet och uppskattas mer, längre. Trots att vi vet söker vi snabb, snabbare, snabbast tillfredställelse i allt mer lättillgängliga texter. Hur kan det komma sig, hur hamnade vi här?

Den amerikanska neurovetenskaparen och passionerade litteraturläsaren Maryanne Wolf upptäckte en dag att hon hade svårt att läsa romaner. Hon hade blivit skummare, så som vi alla har blivit skummare och därmed dummare.

Jag känner igen mig; även om jag stretar emot och som dyslektiker dessutom redan har svårt att läsa snabbare känner jag mig tvingad till det. Det finns ingen tid. Viljan att läsa är större än möjligheten att göra det. Det gäller oss alla, och verkar kunna vara en av förklaringarna till fördumningen av samhället som tar sig allt mer tydliga och bisarra uttryck i vardagen.

I den nya boken ”Reader, come home” analyserar hon hur hjärnan rent fysiskt påverkas av detta ständiga skummande efter direkt information, på bekostnad av djupare analytiskt tänkande. Wolf kallar detta senare för ”kognitivt tålamod”.

Jag har tidigare skrivit om och återkommer ofta till den vetandets hierarki som jag menar att vi borde göra oss mer uppmärksam på. Idag pressas utbildningsansvariga att överge ambitionen om att skolan ska vara bildande, vishet har nog altid riktigt varit ett mål. Idag är vi på god väg att överge kunskapen för snabba, kvalitetssäkrade fakta och när det uppstår problem är det inte förståelse som efterlyses, utan information. Sociala nätverk svämmar över av alternativa fakta och destruktiva debatter där ingen orkar eller vill lyssna. Allt färre samtalar mer varandra, alla sitter med böjda nackar och blicken fokuserad på mobilen där väldigt många söker FÖRSTRÖELSE för att bota ledan och lindra rastlösheten. Nätets scrollande har sin motsvarighet i läsandets skummande. Detaljerna och nyanserna går förlorade och tunnelseendets fönster krymper och gör tillvaron till en grå, grå, grå och intetsägande transportsträcka.

I en intervju säger hon att den största faran är att det nya, digitala sättet att icke-läsa inte tillåter sådant som kritiskt tänkande och empati. Om man förlorar romanen, så förlorar man också möjligheten att betrakta världen ur andra perspektiv än ens eget, konstaterar hon.

Digitaliseringen infantiliserar och göder individualiteten. I min bubbla kan jag vara den jag vill, och den som kritiserar mig och min grandiosa självbild ska dö. Det är vad digitaliseringen gör med oss. Romanläsande främjar samtal, eftertänksamhet och reflektion. Romanläsande tar tid och kräver något av oss. Romaner läser man inte som förströelse, i väntan på nästa egoboost. När jag ser världen med dina ögon får jag också syn på mig själv, jag lär mig hur andra betraktar mig. Det ökar chansen att man blir ödmjuk. Donald Trump läser inga romaner; han bryr sig bara om sig själv och kräver att andra ska se honom med hans egna ögon. Han är en skum president som skummar grädden av tillvaron och lämnar oss andra med mager mjölk och en växande otillfredsställelse som underblåser behovet av mer och intensivare förströelse. Tänk om vi lärde de unga i skolan att LÄSA romaner och andra texter istället för att konsumera tillrättalagda, pedagogiska, faktaspäckade läroböcker skapade för att nå snabba resultat.

Naturligtvis innebär skummandet också att vi okritiskt köper den enklaste informationen, de mest okomplicerade svaren och de skränigaste demagogerna. 

Donald Trump blev inte president för att han är exceptionellt kunnig, det är bara vad han tror själv. Han blev president för att han talade till massorna på massornas språk. Han erbjöd en stunds förströelse och lovade frälsning; precis som i TV-serierna och dokusåporna. Han är den skumläsande generationens president och ett tidens tecken. Han är så osannolik att ingen tänkande människa kan ta honom på allvar, och just därför får han makt. För allt fler bryr sig allt mindre om vad politikerna gör. Det blir så när man mals ner av alla utspel som blåses upp för att skapa rubriker och klickbara "nyheter", han ger oss det vi söker och begär: Förströelse. Det är så tragiskt.

Gudskelov är hjärnan ett flexibelt organ. Den minns fortfarande de gamla läskartorna, minns var de förbuskade stigarna brukade gå. Så hur länge måste man avgifta sig för att få sin djupläsning tillbaka? 

Vad händer med de unga idag, alla som aldrig läst en bok och som inte vet vilka fantastiska upplevelser som man går miste om när man skummar fram till slutet eller inte ens öppnar en bok. Tänker på Platon och hans grottliknelse, på det omöjliga uppdraget att förklara det oförklarliga. Hur visualiserar man en tredimensionell värld för den som bara känner två dimensioner? Romanen mångfaldigar och problematiserar, ger perspektiv och berör. Den är alt det som digitala medier INTE är. Jag läser romaner och minns, även om det aldrig finns tid för det. Jag behöver ingen avgiftning; men hur förklarar jag för mina studenter, hur övertygar jag dem om allt de går miste om när de efterfrågar fler instruktioner, tydligare krav och mer pedagogik? Hur får jag dem att ta sig över tröskeln till romanernas underbara universum när ansvariga för utbildningsfrågor talar om att EFFEKTIVISERA den högre utbildningen genom att målstyra och utvärdera mer och när min administrativa börda ökar och tiden krymper? Det är inte mig själv jag är orolig för, det är den uppväxande generationen. Jag sörjer allt vad de går miste om utan att ha en aning om det.

Forskningen är inte färdig med detta, men för Wolf tog det två veckor innan hon började känna igen sitt gamla läsjag. Å andra sidan, konstaterar hon, var hon väldigt motiverad, så man får nog räkna med lite längre tid än så. Jag föreställer mig upplevelsen som en halvblind som återfinner sina glasögon. En nygammal skärpa. 

Dagens unga är närmast blinda och många vet inte vad det innebär att se; de har ingen aning om vad de saknar. Och det är inte deras fel, det är vårt fel. Det är vi som digitaliserar och bortrationaliserar alla hinder på vägen mot snabba, mätbara RESULTAT. Det är vi som underminerar själva basen som samhället vilar på. Först när vi som fortfarande minns hur berikande och belönande romanläsningen är och faktiskt tar oss tid att läsa och samtala om våra upplevelser; först när kunskapen återupprättats och bildningssträvande inte längre ses med misstänksamhet kan vi alla börja hoppas. Där är vi inte.

Nackdelen torde dock vara att omgivningen framstår som skummare än någonsin. För att fortsätta glasögonliknelsen: som att allmänheten skumögd drumlar omkring i tillvaron och går in i och välter saker. Ungefär som det brukar vara på Bokmässan, alltså. 

Jag valde bort bokmässan i år, för första gången på kanske 20 år. De första åren var det en BOKmässa men med tiden har den allt mer utvecklats till en bokMÄSSA, till kommers. Ett hysteriskt jippo, ett tillfälle till förströelse i väntan på Black Friday och utlysningen av årets julklapp. Jag tar mig tid att bara vara istället. Jag vilar i tanken och sätter ord på oron. Jag läser, promenerar och tar in livet och försöker känna tacksamhet över allt som är fint och bra i livet.

Personligen har jag för vana att aldrig ha mobilen i samma rum som jag läser i. Jag fräser åt de kvävda signalerna och ropar att vill du mig något så får du väl skriva en bok!

Tänk om det var så vi kommunicerade med varandra, genom romanernas språk, genom att låta orden formas på sina egna premisser och tankarna ta den tid de tar. Tänk om vi lyssnade mer på varandra och faktiskt försökte förstå, både oss själva och dem vi inte känner. Tänk om läsande och utbildning inte var målfokuserade verksamheter, tänk om läsande och lärande hade ett värde i sig och om vägen var målet.