Kanske är det så att den målinriktade, strikt kontrollerade och prestationsfokuserade skolan berövar eleverna förmågan till nyfikenhet? Det är en hypotes, en tanke. Viljan att veta är stark och behovet av trygghet är stor, därför söker man kontroll. Så har det nog varit i alla tider, men idag har verktygen för att nå kontroll utvecklats och metoderna förfinats; så till den milda grad att förmågan att upptäcka och uppskatta livets små och framförallt oväntade glädjeämnen (kanske) gått förlorad. Bir det inte som man trodde eller önskade, om planen inte följs och målen inte nås, ses det automatiskt och självklart som ett misslyckande, trots att vi vet att de största upptäckterna och mest fantastiska innovationerna inte skapades på ritbordet först och sedan arbetades fram i enlighet med en plan. Jag tror vi behöver bryta det mönstret, för målet på den resa som är livet är döden. Det är vägen dit som är det viktiga, det enda som betyder något. Vägen fram tar dessutom alltid längre tid i anspråk än målet. Känslan av måluppfyllelse må vara euforisk, men den är extraordinär och det finns en risk att dosen måste ökas hela tiden för att känslan av besvikelse inte ska drabba en. Om livet handlar om att jaga lycka i på förhand uppgjorda mål samt om att undvika besvikelse, blir en allt större del av tillvaron dränerad på mening och allt mer tid i livet blir fattig eftersom man har tråkigt i väntan på nästa mål.
Livet är fylls av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om liv, kunskapen är levande, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras och om nyfikenheten går förlorad och upptäckarglädjen saknas blir livet torftigt och behovet av förstörelse ökar. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Det ena förutsätter det andra. Det handlar inte om antingen eller utan om balansen mellan både och.
Jag blir bedrövad när jag inser att dagens studenter saknar nyfikenhet och upptäckarglädje. Deras inställning till studier på högskolan handlar om att nå målet, ett antal poäng eller en examen. Därför blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan. Om förmågan att upptäcka varit mer utvecklad och om studierna drevs framåt av nyfikenhet hade det ena kunnat ge det andra och ny kunskap som går på tvärs mot det man trodde att man visste skulle inte uppfattas som ett problem, det skulle förknippas med glädje. Det oväntat oväntade, som är normen, inte undantaget, skulle bli lättare att förstå och hantera. Tänker man så, om måluppfyllelse betraktas som något man hoppas på och blir glad för, snarare än ett redan intecknat löfte som man bara väntar på ska uppfyllas, ökar tacksamheten över kunskapen, livet och tillvaron, av den enkla anledningen att vi har att göra med storheter som inte går åt styra och kvaliteter som inte kan kontrolleras.
I strikt kontrollerade situationer och i sammanhang där målfokusering är norm, uppfattas alla avvikelser som problem; men det är en tanke som går på tvärs mot livet och människans sätt att fungera. Trots att skolan idag är mer kontrollerad och regelstyrd än någonsin tidigare i historien så leder utbildning idag inte till bättre vetande och klokare medborgare eftersom kunskapens värde devalverats. Det blir så när man redan på förhand vet vad man kommer att få och när man inte möter några överraskningar på vägen. Antingen får man det man lovats eller också blir man besviken, det finns inget annat utfall när momentet av osäkerhet eliminerats och upptäckarglädjen förlorats.
I strikt kontrollerade situationer och i sammanhang där målfokusering är norm, uppfattas alla avvikelser som problem; men det är en tanke som går på tvärs mot livet och människans sätt att fungera. Trots att skolan idag är mer kontrollerad och regelstyrd än någonsin tidigare i historien så leder utbildning idag inte till bättre vetande och klokare medborgare eftersom kunskapens värde devalverats. Det blir så när man redan på förhand vet vad man kommer att få och när man inte möter några överraskningar på vägen. Antingen får man det man lovats eller också blir man besviken, det finns inget annat utfall när momentet av osäkerhet eliminerats och upptäckarglädjen förlorats.
Skolan är dock de facto som livet och kan inte kontrolleras utan att det får effekter. Sökandet efter förströelse och kickarna som måluppfyllelser ger leder till att vardagen uppfattas som tråkig, vilket är problematiskt eftersom kunskapsutveckling handlar om att ha tålamod och att fortsätta sökandet efter något som man först när man finner det vet vad det är. Kunskapsprocessen går från okunskap till insikt och den drivs av nyfikenhet och upptäckarglädje. Om vägen fram inte anses mödan värd kommer man att gå miste om något man inte vet att man går miste om, det är det tragiska. Den som saknar kunskap vet inte om det och därför är det svårt att förklara varför man ska ägna tid och möda åt sökandet. Det är lättare om man som lärare möter studenter och elever som kommer till skolan och söker sig till den högre utbildningen av nyfikenhet; det är en avgörande skillnad mellan att arbeta med en grupp människor som söker måluppfyllelse och en som söker upptäckarglädje. Det är ingens fel att det blivit som det är och det handlar inte om något som gjorts fel och som kan rättas till, felet är inbyggt i samhället och i skolans organisation, som försöker kontrollera något som inte går att kontrollera.
I processen av avförtrollning av världen, livet och tillvaron har förmågan att förundrats gått förlorad. Kanske är det därför det blivit som det är? I dessa dagar när mörkrets makter vinner mark behövs förståelse för och förmåga att uppskatta magi, tänker jag. Förtrollning handlar inte om något övernaturligt, det är ett sätt att se på livet, vardagen och kunskap. Magi finns överallt, om man bara lärt sig se, förstå och kan uppskatta den och är nyfiken på den. Vardagen är förtrollad; det handlar bara om att lära sig förstå det och utveckla förmåga att hantera insikten. Upptäckarglädje och nyfikenhet handlar om att försätta sig i ett annat tillstånd, ett tillstånd som gör det lättare att se flyktlinjerna och hitta vägarna ut, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga ifall förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanningen. Världen är mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Gnistor finns överallt och ingen kan på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur en gnista kan antänds och börja brinna. Paradiset finns runt hörnet, om man bara vågar se det så och om ens upptäckarglädje är intakt.
Realisterna räds drömmar och visioner, de vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli, är inte nyfikna och saknar upptäckarglädje. Realisternas liv är förutsägbart och därför platt och ointressant. De tror de vet hur det är egentligen, men har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som finner glädje i upptäckandet och som drivs av nyfikenhet, ser investeringsmöjligheter. Flyktingarna som kommer till Sverige blir ett hot om man lyssnar på realisterna, om man litar på den som söker måluppfyllelse och inte vill bli överraskad. Det är i så fall ett val man gör, det är inget man måste. Om vi var mer nyfikna och om upptäckarglädjen var mer utvecklad skulle vi tillsammans med människorna som kommer hit kunna upptäcka framtiden och gemensamt söka möjligheter. Vi skulle kunna bygga en bättre och mer hållbar värld om vi inte var fixerade vid måluppfyllelse och kontroll. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg.
Var finns magin och den verkliga viljan att nyfiket söka ny kunskap i dagens akademi? Den gick förlorad i samband med att förmågan att förundras tappade sitt värde och försvann tillsammans med upptäckarglädjen; eller den offrades på säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Den finns då så klart fortfarande, men så länge måluppfyllelse och säkerhet premieras, brinner upptäckarglädjens eld på sparlåga. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart också behövs. Men sådana kunskaper har vi ju redan, i överflöd. Jag menar heller inte att vi ska ha mindre av form eller att strävan efter säkerhet är dåligt. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för den frihet, kravlöshet och nyfikenhet som utgör förutsättningar för att utveckla upptäckarglädje.
I processen av avförtrollning av världen, livet och tillvaron har förmågan att förundrats gått förlorad. Kanske är det därför det blivit som det är? I dessa dagar när mörkrets makter vinner mark behövs förståelse för och förmåga att uppskatta magi, tänker jag. Förtrollning handlar inte om något övernaturligt, det är ett sätt att se på livet, vardagen och kunskap. Magi finns överallt, om man bara lärt sig se, förstå och kan uppskatta den och är nyfiken på den. Vardagen är förtrollad; det handlar bara om att lära sig förstå det och utveckla förmåga att hantera insikten. Upptäckarglädje och nyfikenhet handlar om att försätta sig i ett annat tillstånd, ett tillstånd som gör det lättare att se flyktlinjerna och hitta vägarna ut, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga ifall förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanningen. Världen är mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Gnistor finns överallt och ingen kan på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur en gnista kan antänds och börja brinna. Paradiset finns runt hörnet, om man bara vågar se det så och om ens upptäckarglädje är intakt.
Realisterna räds drömmar och visioner, de vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli, är inte nyfikna och saknar upptäckarglädje. Realisternas liv är förutsägbart och därför platt och ointressant. De tror de vet hur det är egentligen, men har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som finner glädje i upptäckandet och som drivs av nyfikenhet, ser investeringsmöjligheter. Flyktingarna som kommer till Sverige blir ett hot om man lyssnar på realisterna, om man litar på den som söker måluppfyllelse och inte vill bli överraskad. Det är i så fall ett val man gör, det är inget man måste. Om vi var mer nyfikna och om upptäckarglädjen var mer utvecklad skulle vi tillsammans med människorna som kommer hit kunna upptäcka framtiden och gemensamt söka möjligheter. Vi skulle kunna bygga en bättre och mer hållbar värld om vi inte var fixerade vid måluppfyllelse och kontroll. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg.
Var finns magin och den verkliga viljan att nyfiket söka ny kunskap i dagens akademi? Den gick förlorad i samband med att förmågan att förundras tappade sitt värde och försvann tillsammans med upptäckarglädjen; eller den offrades på säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Den finns då så klart fortfarande, men så länge måluppfyllelse och säkerhet premieras, brinner upptäckarglädjens eld på sparlåga. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart också behövs. Men sådana kunskaper har vi ju redan, i överflöd. Jag menar heller inte att vi ska ha mindre av form eller att strävan efter säkerhet är dåligt. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för den frihet, kravlöshet och nyfikenhet som utgör förutsättningar för att utveckla upptäckarglädje.
Livet är fylls av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om liv, kunskapen är levande, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras och om nyfikenheten går förlorad och upptäckarglädjen saknas blir livet torftigt och behovet av förstörelse ökar. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Det ena förutsätter det andra. Det handlar inte om antingen eller utan om balansen mellan både och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar