Tänker med Deleuze XXXXIV

Krigets objekt, eller slagets, om det handlade förra bloggposten. Fortsätter på det spåret strax, men först vill jag lyfta resonemanget till det som jag uppfattar som Deleuze och Guattaris grundläggande frågeställning: Vad är liv och verklighet, och hur når vi kunskap? Eviga frågor, frågor som troligen inte ska besvaras. Och det är en viktig kompetens, att veta vilka frågor som går att besvara, och vilka man bör lämna därhän, som den gode Wittgenstein sa (typ). Kanske den viktigaste frågan av alla, och den mest betydelsefulla kompetensen. Insikt om och förmåga att hantera tillvarons komplexitet är vad det handlar om, ytterst. En avgörande förmåga, för livet på såväl individplanet som på kulturell nivå.

Fick en kommentar på förra posten som handlar om det, och tänkte svara här då det är allmängiltigt, och viktigt. Ann-Helen skriver.

"Hur något är egentligen, det går aldrig att svara på." Men att påpeka det, antyder ju samtidigt att det FINNS ett "är egentligen" (bara att "vi" inte kan nå det, och vem är "vi"?). Kulturvetenskap på en naturvetenskaplig premiss?

Forskningens undersökningsobjekt är ett och det samma. Skillnaden mellan naturvetenskap och kulturvetenskap handlar om hur man undersöker, inte om vad man undersöker. Verkligheten är det objekt man försöker förstå, fast olika aspekter av den om man är kulturvetare eller naturvetare. Undersöker man kultur, då finns inget svar att få om hur det är egentligen. Men det betyder inte att inte skulle finnas något som är. Tänk Kant, och tinget i sig, det vi aldrig når, men som ändå finns och verkar i världen.

I "vardagsförståelsen", skulle det vara omöjligt att konsekvent utgå från att det inte går att svara på "hur något är egentligen". Det erfar och svarar vi hela tiden på, och alltid i ett kulturellt sammanhang, som är lika "på riktigt" som naturvetenskapens undersökningsobjekt.

Håller jag absolut med om Ann-Helen, i vardagen, det levda livet måste man hela tiden kompromissa. Och det är heller sällan meningsfullt att ifrågasätta allt, i vardagen. Även om man kan göra det i en vetenskaplig analys, vars syfte är att uppnå fördjupad förståelse för tillvarons grund. Vi kan vara få de svar som går att få, och vi måste acceptera detta. Det finns gränser för hur djup och bred insikt om kulturen som går att nå. Det måste vi förstå, och det är som jag ser det framförallt vad kulturvetenskap handlar om. Om att sprida insikt om vad som går att veta något om, ifråga om levt liv och kultur. Ibland landar svaret i en paradox, och då är det bara att acceptera. Allt annat vore ovetenskapligt.

Frågan är kanske vad man menar med "är egentligen" - om det betyder "alltid, överallt, för alla, hela tiden med samma aktualitet", så är man inne på ett tänkande i naturvetenskapliga lagar. Men man kan också mena "i detta sammanhang, som svar på den här frågan, på det här underlaget, där det och det och det (osv) ingår/står i en relation, och betyder något för hur helheten blir". Och kanske det var så du menade också ... jag fastande på användningen av "är egentligen" (och vad som avses med det).

Det var så jag menade. Men det var viktigt att lyfta detta hit, för det är en vanlig tankemiss, som kulturvetare ständigt råkar ut för. Människan tänkande verkar hamna i den typen av låsningar helt enkelt, och det är ju viktigt att göra sig medveten om. Hur fungerar vi, som individer och som kollektiv? Det är den viktiga frågan. Samtal är kungsvägen till insikt om detta, menar jag.

Frågor om hur det är egentligen blir bara problematiska om man har bestämt sig för hur svaret ser ut, på förhand. Forskning handlar om att förutsättningslöst söka svar, där de finns, inte där det är enklast att leta. Och denna förmåga får jag hjälp att utveckla när jag jobbar med texter av Deleuze och Guattari, som här fortsätter .

Därför kan vi skjuta frågan ett steg tillbaka och fråga om kriget självt är krigsmaskinens objekt. Det är inte alls givet att så är fallet. Försåvitt kriget (med eller utan slag) syftar till att förinta fiendestyrkorna eller få dem att kapitulera har krigsmaskinen inte med nödvändighet kriget som objekt (till exempel skulle räden vara ett annat objekt snarare än en speciell form av krig).

Om krigsmaskinen hade kriget som sitt enda objekt, då hade dessa bloggposter aldrig skrivits. Inte om/utifrån Deleuze och Guattaris text i alla fall. Krigsmaskinen är ett exempel där de mekanismer och logiker som beskrivs ingår, men resonemanget handlar lika mycket om vetenskap, kultur och samhällsbyggande. Viktigt dock att inte se tankarna som metaforer, för det vänder sig Deleuze starkt emot. En metafor är en blek kopia av något som finns och verkar någon annanstans. Ett begrepp, en aforism däremot handlar om det som är här och nu, och den måste användas för att få mening. Det är som sagt det viktigaste, handlandet. Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det vi anser att vi borde ha!

Men på ett mer generellt plan har vi sett att krigsmaskinen var nomadernas uppfinning, eftersom den till sitt väsen utgör det konstitutiva elementet för det släta rummet, för ockupationen av detta rum, för förflyttningen i det, och för den motsvarande kompositionen av människor: detta är dess enda och egentliga positiva syfte (nomos).

Kultur är ett slags slätt rum, som breder ut sig i alla riktningar. Och det ockuperas av oss som lever på jorden här och nu. Vi rör oss i det, skaffar oss kontroll över delar av det. Men vi når aldrig dess innersta kärna. Och när vi agerar kollektivt i det rum som skapar oss i samma process som det själv blir till, då krävs verktyg och kompetenser för att kunna hantera den komplexitet som allas samverkan med allt annat ger upphov till. Det är vad tankarna om Krigsmaskinen ger oss, om vi läser dem så och använder dem på det sättet.

Att få öknen och stäppen att växa, inte avfolka dem, tvärtom.

Detta kan ses som ett mål för allt arbete med hållbarhet. Öknen och stäppen är släta rum, eller kultur. Och det vi kan göra är att befolka dem, använda utrymmet och ytan för att bygga oss en tillvaro som fungera, idag och på längre sikt. Kultur handlar om och byggs av såväl immateriella aspekter, som av materia och teknologi. Vad det handlar om är att utveckla kompetens för att hantera detta, och all den komplexitet som tillblivelseprocessen resulterar i.

Om kriget är en nödvändig följd, är det för att krigsmaskinen stöter mot Stater och städer, liksom mot krafter (räffling) som motsätter sig det positiva syftet: då får krigsmaskinen Staten, staden, hela den statliga och urbana sfären, till fiende, och antar som sitt syfte att förstöra dem. Därav kriget: att förinta Statens trupper, att förstöra Statsformen. Attilas eller Djingis Khans öden visar väl hur det positiva syftet efterträds av det negativa.

Kriget är en konsekvens av möten mellan olika förgivettaganden. En kollektiv rörelse som större ihop med en annan, annorlunda kollektiv rörelse. Rörelsen är konstant, överallt, alltid, så det är klart att det uppstår konflikter.

För att tala med Aristoteles, kunde man säga att kriget varken är krigsmaskinens syfte eller betingelse, utan med nödvändighet åtföljer och fullbordar den; eller med Derrida, att kriget är krigsmaskinens ”supplement”. Det kan till och med hända att denna supplementaritet fattas genom en successiv, ångestladdad uppenbarelse.

Ångestladdade kan det även vara att blicka in i kulturen, att nå insikt om tillvarons komplexitet och till fullo förstå hur maktlösa vi människor är egentligen, inför världens oöverblickbarhet. Men det är bara en initial och övergående känsla. När man väl tagit den till sig, bearbetat den och insikten om att det är som det är har fått sjuka in, då återkommer handlingskraften. Det är dit vi behöver förflytta oss, som kollektiv. Till en högre samhällelig medvetandenivå. Alla måste med, för det är den generella kunskapsnivån som räknas. Elitsatsningar är mådde bra för de utvalda, men det är samhällets generella kunskapsnivå som räknas. Samma som med pengar, en ofattbart rik individ leder inte till samhälleligt välstånd. Det är den genomsnittliga nivån på kunskap och välstånd som reglerar helhetens status och förmåga att överleva.

Detta skulle vara fallet hos Moses: efter uttåget ur den Egyptiska Staten kastar han sig ut i öknen och börjar med att bilda en krigsmaskin under inspiration av de hebreiska nomadernas historia och på grundval av råd från hans styvfar, som kom från nomaderna.

Först skapas organisationen, sedan, i och genom rörelsen i rummet, uppstår konsekvenser. Viktigt. Inget är ont eller gott i sig, användbart eller värdelöst per se, allt avgörs av, i och genom rådande sammanhang (som också hela tiden förändras). 

Detta är de Rättvisas maskin, redan en krigsmaskin, men den har ännu inte kriget till syfte. Men Moses upptäcker steg för steg att kriget är denna maskins nödvändiga supplement, eftersom den möter och måste genomkorsa städer och Stater, eftersom den måste skicka ut spioner (beväpnad observation) och sedan kanske gå till ytterligheter (förintelsekrig). Då tvivlar det judiska folket och tror sig inte vara starkt nog; också Moses tvivlar, han ryggar tillbaka inför uppenbarelsen av ett sådant supplement. Och det är Josua som tar hand om kriget och inte Moses.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, eller vem/vad som är bäst skickad att ta kommandot. Ödmjukhet inför detta faktum är nödvändigt, om man vill förstå och förbättra chanserna att lyckas. Insikt om hur det är och fungerar, och förståelse för vad som är möjligt att göra. Enkelt, absolut, men just därför så himla svårt att sprida insikt om. Det räcker inte med att jag ser och förstår, vi måste göra det tillsammans, många. Men förstår vi bara det, då är hälften vunnet.

För att till sist tala med Kant, kunde man säga att krigsmaskinens relation till kriget är nödvändig, men ”syntetisk” (Jahve krävs för syntesen).

Lämnar resonemanget med dessa ord. Återkommer, när det passar och fungerar.