Skillnaden mellan att utföra och skapa

Att efter 12 år som högskolestudent (först sex år på grundutbildningen och sedan sex år som doktorand), på samhällets bekostnad, tvingas utföra arbetsuppgifterna man anställts för att utföra enligt strikt kontrollerade metoder, utan möjlighet att improvisera, är plågsamt av en hel massa skäl. För det första är det förödande för allt vad inspiration och arbetsglädje heter och för det andra utgör det en hälsorisk att dag efter dag, mot bättre vetande tvingas prestera under sin förmåga. Dessutom, vad är poängen med att samhället bekostar människors akademiska utbildning om den som klarar examen, och därmed visar att man vet och kan vad som krävs samt att man är någon att lita på, inte får använda kunskaperna och kompetenserna i sitt arbete?

Jag är utbildad för att vara kreativ och skapa något nytt, liksom för att granska utfallet av skapande arbete kritiskt. Jag är forskare och forskning handlar om det man INTE vet något om. Forskare samlar inte in information och sammanställer inte fakta. Forskning med ny kunskap som mål är skapande verksamhet och när man väl tagit sig igenom utbildningen och kan ägna sig åt arbetet fullt ut ger det mer än det tar. Jag sökte mig till forskarutbildningen och tycker att forskning är det absolut mest intressanta och belönande man kan ägna sig åt, men bara om det handlar om skapande, inte om jag förväntas utföra order eller om svaret är givet på förhand. Jag är utbildad för att skapa och kritiskt granska regler, inte för att följa dem.

Alla kan följa detaljerade regler, när det är vad som förväntas av en som lärare på högskolan upphör arbetet att vara akademiskt. Det målstyrda och kvalitetssäkrade universitetet är med andra ord inte ett UNIVERSITET och fortsätter utvecklingen riskerar vi att få en tom, dyr och meningslös sorteringsmekanism i samhället. Om kunskapen som utvecklas under utbildningen inte håller hög klass är studierna som bedrivs inte högre. Undervisning och lärande, liksom studier och forskning, är kreativa arbetsuppgifter. Högre utbildning kan bara bli högre om det finns inslag av nyskapande i verksamheten, både för lärarna och studenterna. En högskola som fokuserar på upprepning av det man redan vet och som inte rör sig utanför den utstakade vägen som leder mot mål som bestämts på förhand är ett förlängt gymnasium.

Jag ser en allt tydligare glidning ditåt i dagens samhälle och akademi. Allt mer fokus riktas mot formen, mot betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass. Oroas över denna glidning, från innehåll till form. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? En obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt. Vetandet och det kritiska tänkandet riskerar då att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte behövs. Det som krävs är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En farlig utveckling.

För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och vetande är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Alla engageras då i sökandet efter den kunskap samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Och alla måste där och då skärpa sig och sina argument för att det som sägs ska accepteras. Det är en värld där det kritiska tänkandet ständigt utvecklas. Och det är den världen jag kämpar för. En värld där innehållet alltid är viktigare än formen. Där kunskapen står i centrum och högre utbildning handlar om att skapa kunskap, inte om att utföra på förhand definierade uppgifter i enlighet med strikta regler.

Idag mer än kanske någonsin är mänskligheten i behov av ny-tänkande och kreativitet. Vårt nuvarande system är inte hållbart, så mer av samma är en viktig del av problemen vi brottas med. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda. Detta sammantaget gör att kreatörerna tvingas till tystnad och det gör att förslag som hade kunnat fungera aldrig kan testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slags låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Det är inte hållbart. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus och för att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens och överflödets värde för att våga försöka och det krävs förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas igen, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att skapa ny kunskap.

Regler förhindrar kreativitet som skulle kunna användas. Regler fördummar och lockar fram människans sämsta egenskaper, bara för att man är rädd för vad som skulle kunna hända om det inte fanns några regler, eller för att man är fixerad vid att ett visst, på förhand bestämt mål, ska nås till varje pris. Vill vi verkligen ha det vi får om vi fortsätter på den inslagna banan: Passiva människor som bara följer den uppgjorda planen? Och är det värt att betala vad det kostar att kontrollera att reglerna följs? Är det väl investerade pengar att bygga upp en (växande) administrativ apparat som leder till att allt mer arbete som inte har med uppdraget att göra måste utföras?

Jag tror att vi behöver stanna upp, tänka efter och samtala om detta. Fler regler och mer styrning leder bara till att fler får arbeta mer med saker de inte är utbildade för eller eller känner mening med. Lärare vill lära, sjuksköterskor och läkare vill vårda och tjänstemän vill arbeta med att bygga ett hållbart samhälle. Varifrån kommer misstron mot människorna? Varför väljer vi inte att lita på varandra? Vad hände med ansvaret, med individens ansvar? Så länge man håller sig till modellerna går allt bra, men eftersom modellerna bygger på glädjekalkyler och felaktiga föreställningar om hur människor fungerar, leder dagens sätt att organisera samhället till minskad effektivitet, lägre produktivitet, ökade kostnader och växande korruption. Forskare, lärare och läkare arbetar allt mindre med det man är utbildad till, och allt mer av kunskapen har överförts till ett kontrollsystem som visserligen kontrollerar, men inte det som behöver kontrolleras.