onsdag 19 juni 2019

Egna mål, och andras

Så här strax innan semestern gör sig tröttheten påmind. I år är den inte riktigt lika illa som det brukar, men den är ändå kännbar. Inte så mycket kroppen som knoppen skriker efter vila, det vill säga avsaknad av krav på måluppfyllelse. På samma sätt som jag vill ta mig trappa ner inför helgen och starta upp veckan på måndag vill jag avsluta arbetsåret ordentligt för att sedan vara helt ledig under semestern. I augusti är jag pigg och redo att ta tag i höstens planer och utmaningar. Nu måste jag få smälta vårens alla intryck. Ledigheten är viktig för alla, men för akademiker är det avgörande att kunna vila hjärnan under ledigheterna, och det går inte om man just innan helgen eller semestern förväntas börja planera nästa vecka eller arbetet till hösten. Alla vet att det inte är bra, men kraven på prestation gör att gränserna hela tiden tänjs på. Det är en farlig väg att gå eftersom människokroppen är den svaga länken i snart sagt alla kedjor vi interagerar i.

Kraven på prestation och lönsamhet ökar hela tiden, i hela samhället och för alla. Och det verkar vara oundvikligt. Just det är en fight som i dagsläget verkar svår att ta, men synen på och hur man arbetar med effektivitet borde gå att ändra på. Uppfattningen om vilka krav och mål man ska sträva efter, till exempel, är en aspekt av arbetsplaneringen som verkligen kan göra stor skillnad för hälsan och välbefinnandet. Det är nämligen en avgörande skillnad på att sträva efter andras mål och målen man sätter upp för sig själv. Särskilt om ens arbete är intellektuellt. Jobbar man med kroppen är det en helt annan sak. Vetskapen om att man ska göra 5000 semlor framöver eller 2000 fyrflätade vetekransar, gör att man kan förbereda sig mentalt och ta hand om kroppen innan. Det är inte mentalt stressande, snarare tvärtom, särskilt om man trivs med arbetet som bagare. När man kommer till jobbet är det bara att bita ihop och arbeta så smidigt och effektivt som möjligt, vilket till och med kan vara stimulerande. Jag minns förberedelserna inför 6e november (Gustav Adolf bakelser), vörtbrödskampanjerna och lussekatterna inför lucia med glädje, för det var en hanterbar utmaning och tröttheten i kroppen på eftermiddagen var en skön trötthet och fick jag bara vila var det inga problem, i alla fall inte så länge tyngre perioder avlöstes av lugnare. Vetskapen om att man ska hålla en serie nya föreläsningar eller att man förväntas skriva någon rapport eller kursplan är fysiskt sett inte alls krävande, däremot är det mentalt stressande och det går även ut över kroppen och den allmänna hälsan. Och att tvinga någon att skriva en bok eller artikel som håller hög vetenskaplig klass, det vill säga ställa krav på intellektuella prestationer, är omöjligt.

När jag för några år sedan anslöt mig till projektet #blogg100 tänkte jag att det skulle vara en lätt utmaning, eller ingen utmaning alls, eftersom jag brukar skriva minst en post varje dag helt frivilligt. Det visade sig dock att jag under den där våren, dels skrev färre poster än vanligt, dels upplevde bloggandet som en tvång. Jag höll ut, men bestämde mig för att aldrig lova något gällande bloggandet, att alltid och endast skriva för min egen skull. Och får jag bara kan jag vara ohyggligt effektiv och få gjort massor utan att känna av någon som helst stress. Samma med undervisning och andra intellektuella uppdrag. Får jag själv planera och sätta upp mål för vad som ska göras och när det ska göras får jag väldigt mycket mer gjort än om jag förväntas följa order eller måste arbeta enligt en på förhand uppgjord plan. Det är både stressande och går ut över kvaliteten i arbetet.

Om jag arbetade med något annat än det jag gör som lektor idag skulle jag inte tänka som jag gör eller skriva denna bloggpost, men eftersom jag dels är anställd av staten och min lön bekostas av skattemedel, dels har genomgått en av de dyraste utbildningarna i landet, också på skattebetalarnas bekostnad, tycker jag att jag har ett ansvar att lyfta frågan om akademins syn på mål och måluppfyllelse, frihet och ansvar samt hur man når kvalitet och effektivitet i arbetet. Jag har skrivit detta förut, men upprepar det igen: Vad är poängen med att detaljreglera och toppstyra akademikers arbeten? Varför avkräva någon en lång akademisk utbildning om den anställde sedan ändå bara förväntas följa order och utföra detaljreglerade uppgifter? Tala om för mig VAD jag ska göra och när det ska vara klart, och låt mig sedan lägga upp arbetet efter eget huvud. Utvärdera gärna resultatet regelbundet, men lämna mig ifred att utföra arbetet på det sätt jag med stöd i egen erfarenhet och andras forskning finner bäst; eller sluta låtsas att det är en docents arbete jag  förväntas utföra. Det går inte att få både och!

Målen jag sätter upp för mig själv och arbetet jag utför i frihet, där jag vill, när jag vill och så länge det fungerar, blir bättre, utförs mer effektivt och ger mig dessutom mer energi och inspiration än det kräver av mig. Jag måste säga att det känns pinsamt att behöva påpeka dessa saker i ett kunskapssamhälle och på en akademisk arbetsplats. För att överleva började jag för ett drygt halvår sedan meditera, och det fungerar över förväntan. Dock var det endast av självbevarelsedrift jag gjorde det, för att skaffa mig verktyg att hantera den allt mer hopplösa situationen som arbetslivets krav försatt mig i. Om fler gör som jag och om det blir allmänt känt samt visar sig fungera kommer det troligen att leda till att kraven på måluppfyllelse och effektivitet blir ännu hådare, men det orkar jag inte tänka på. Fördumningen av samhället som visar sig på så många olika sätt idag är stressande i sig för alla som ser och förstår hur ohållbar samhällets och arbetslivets organisering är. Och när kunskaperna som produceras av forskarna bara verkar rinna av politikerna är det svårt att repa mod och finna inspiration att orka kämpa vidare. Jag vägrar dock ge upp, och att skriva om känslorna hjälper. Därför denna litania.

Idag är sista dagen som jag åker till min arbetsplats och vi har insitutionsmöte, alla betyg är inrapporterade och jag har bara en handledning kvar innan jag kan släppa arbetsgivarens krav och ägna mig åt egna uppgifter. Semestern börjar inte förrän om två veckor, men det jag ska göra på min kompetensutvecklingstid räknar jag inte som arbete, det är ledighet. Efter midsommar ska jag ta upp arbetet med mitt stora kulturteoretiska bokprojekt igen, och hinner jag få synpunkter från förlaget på min lärobok ska jag arbeta med den texten också. Jag är (forskar)utbildad och har meriterat mig till docent för att tänka och skriva, lära och utveckla kunskap. Att bara kunna ägna mig åt det under korta stunder in emellan och när det inte finns några andra krav, och att dessutom år för år tvingas inse att den tiden stadigt krymper är enormt stressande eftersom det försätter mig i en hopplös situation präglad av  ambivalens och lojalitetskonflikter. Jag är utbildad på samhällets bekostnad för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling, men tvingas av min arbetsgivare (fast ytterst av politikerna) att följa order och producera resultat som har ytterst lite med kunskap att göra. DETTA tär på mig!

Vem tjänar på att jag som mer än gärna arbetar mer, till och med mycket mer, inte får arbeta med det jag är utbildad för, engagerad i och finner meningsfullt?

Inga kommentarer: