Åtta premisser för kunskap, att utmana 7

Femte premissen lyder:

(5) the postulate of the negative, or of error (in which error expresses everything which can go wrong inthought, but only as the product of externalmechanisms)

För den som ser sanningen som en och odelbar, som något bestämt och entydigt, något som följaktligen bara finns på en plats, kommer tillvaron att kännetecknas av mer eller mindre brist på sanning. Accepterar man denna tanke måste man även acceptera tanken på att bara den som äger och verkar i sanningen har det förnuft som andra lider mer eller mindre brist på. Och den som är uppfylld av och bara kan acceptera denna binära syn på sanning kommer att få svårt med förändring eftersom det som är perfekt aldrig kan förbättras bara försämras. Överförd till samhället och politiken leder denna premiss till att bana väg för vi-och-dem-tänkande, drömmar om det perfekta samhället och andra totalitära tendenser. Om sanningen är en och odelbar betyder det att om våra tankar och uppfattningar skiljer sig åt kan bara en av oss ha rätt. Köper man denna logik blir debatten den enda vägen till kunskap, och eftersom det bara finns en väg till korrekta svar tvingas man acceptera att alla avvikelser från den enda vägen leder bort från sanningen. Detta sätt att tänka och agera är en konsekvens av att kunskap uppfattas som en förkroppsligad egenskap som förbinder individen med sanningen och verkligheten.

Om sanningen är nedlagd i världen kommer tillvaron att kännetecknas av mer eller mindre brist på sanning och problem som uppstår har alltid en extern förklaring. Invandring som ett hot eller talet om den mänskliga faktorn emanerar från denna tankefigur. Det är aldrig mig, oss eller kunskapen det är fel på, om och när ett problem uppstår, problemet är alltid någon annans eller beror på något annat. Här finns grunden för mångas syn på postmodernism, att det skulle handla om kunskapsvidrig relativism som därmed utgör ett hot mot vetenskapens ädla kamp för det sanna och rätta. Den som lever i förvissningen om att sanningen är en och odelbar kommer att uppfatta alla invändningar mot den rådande uppfattningen som antingen förfäktande av osanning eller uttryck för relativism. Så kan det naturligtvis vara, men bara för den som ser premissen som sann är det självklart att se det så. Den som anser sig veta vad som är sant och är i sanningen uppfattar alla försök att se saken ur ett annat perspektiv som avvikelser från den rätta vägen. Om sanningen är lyktan som lyser upp mörkret blir vetenskapen en fyr att navigera efter. Forskningens uppgift blir att eliminera bristen och söka efter det förlorade paradis som sanningen utgör. Den synen på forskning är självmotsägande, för om man verkligen kunde få eller redan hade tillgång till sanningen skulle vetenskapens uppgift vara att avskaffa sig själv.

Forskning, menar Deleuze och jag instämmer, handlar om att söka svar som fungerar, om att undanröja hinder för tänkandet och skapa verktyg som kan användas för att upplösa problem. Det är inte ställt bortom varje rimligt tvivel att sanningen är en och odelbar samt möjlig att nå; därför bygger en vetenskap som har detta som utgångspunkt på ovetenskaplig grund. Den vetenskap och kunskapssyn jag vill vara med och utveckla håller sig inte med några sådana övertygelser och ser heller inte sanningen som ett pussel med ett bestämt antal bitar som bara kan läggas på ett enda sätt. Jag ser på vetenskap som skapande verksamhet och kunskap ser jag som en mosaik av bitar som bildar mönster men som alltid kan förändras och anpassas efter sammanhanget där kunskapen ska användas. Sanningen är en flexibel funktion, inte en a priori föreställning. Det som fungerar kan hållas för sant, men alla övertygelser måste man vara beredd på att överge eller modifiera när de inte fungerar längre. Kunskap är något som adderas till och förändrar helheten man lever och verkar i, den är immanent, inte extern och följaktligen är det på insidan och mellan människor som både problemen och lösningarna står att finna.

Deleuze skapade en filosofi vars utgångspunkt är förändring, dynamik och tillblivelse, en filosofi som hämtar inspiration från evolutionen som bygger på två principer: Ett överflöd av försök och möjligheter och en begränsad miljö. Deleuze är inte relativist och hävdar inte att han sitter inne med den rätta definitionen av sanningen, han ifrågasätter bara premissen att sanningen är en och odelbar samt att tillvaron kännetecknas av brist. Hans utgångspunkt är att verkligheten är som den är och att den blir till och förändras som ett resultat av slumpen, samt att sanningen av detta skäl inte går att finna, strida om eller slå sig till ro med. Han skriver i en passage (Deleuze 2004:5) som jag ofta återkommer till.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Sökandet efter svar som fungerar är något annat än sökande efter Sanningen; det är ett mer ödmjukt förhållningssätt till kunskap. Den som söker svar och forskar för att bidra till ökad förståelse är inte intresserad av debatt, för hen är samtalet vägen fram. Okunskap uppfattas bara som en brist av den som anser sig veta, för den som söker kunskap och förståelse är okunskap istället början på en resa in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Framtiden är förändring, den är resultatet av tillblivelse, inte en spårbar rörelse i ett fixerat koordinatsystem. Framtiden består dessutom av ett överflöd eftersom den ännu inte realiserats och eftersom den blir till i spelet mellan människor som vill och kan föreställa sig mer än det finns plats för i den begränsade och villkorade tillvaron. Livet, samhället och kultur är inte rörelser från mörker till ljus utan tillblivelse och förändring inom ramen för begränsade sammanhang. Allt eftersom kulturen och samhället blir till förändras det lika mycket som människorna som rör sig genom livet och är medskapare av samhället och kultur via vardaglig interaktion med andra. Nu är den punkt i tillvaron där virtualitetens öppna överflöd begränsas genom att realiseras. Sanningen är därför aldrig given, den verkställs kontinuerligt i vardagen och påverkar på det sättet tillvaron lika mycket som tillvaron påverkas av det som hålls för sant.

Samtalet är en alternativ bild av både forskning, kultur och kunskap; en mer användbar och konstruktiv syn på sanning som inte låser fast utan öppnar upp och som lägger större vikt vid begreppets funktion än vid dess form. Samtalet ser jag med Deleuze som konturerna till ett blivande. Samtalet är ett förhållningsätt till livet och kunskapen som inte handlar om att växla mellan fråga-svar eller andra dikotomier. Samtalet är inte ett sätt att få två eller flera parter att smälta samman till en, det är inte ett sätt att söka sanningen eller en metod att kompensera för någon brist. Samtalet handlar om tillblivelse, om att vara och verka tillsammans för att uppnå ökad förståelse för det som händer mellan. Kulturen som kontinuerligt realiseras både förändrar och förändras i processen. Både kunskap och kultur är ett slags samtal, och samtal är inte skapelseakter utan tillblivelseprocesser.

Deleuze tänkande ser inte slump och tillfälligheternas spel, den mänskliga faktorn eller perspektiv och alternativ till Sanningen som problem, vilket den som är övertygad om att sanningen är en och odelbar tvingas till. Deleuze placerar förändring och tillblivelse i centrum för vetenskapen, det är så han bryter mot den femte premissen. Han är inte relativist, han erkänner bara inte tanken på att tillvaron kännetecknas av brist och ställer inte upp på övertygelsen om att det går att sätta upp kunskapsmål som man kan utarbeta strategier för att nå. Han ifrågasätter varken vetenskapen eller dess resultat, det är vetenskapens underliggande förgivettaganden han kritiserar; det är en avgörande skillnad. Han bryter med en totalitär syn på sanningen som hotar att underminera demokratin och skapade en filosofi som är utformad för att lära sig se och förstå tendenser i samtidens myller av intryck och bli bättre på att upptäcka alla konstruktiva möjligheter som uppstår överallt, hela tiden och i alla sammanhang.

Utgångspunkten för den vetenskap jag skriver om här är att sanningen alltid består av fler än en men färre än många komponenter som hålls samman mer eller mindre fast. Ingen äger därför sanningen och den går inte att nå av det enkla skälet att det är en metafysisk föreställning. Verkligheten är som den är och fungerar som den gör och kunskapen om den måste ta tillblivelse och förändring, mångfald och överflöd med i beräkningen. Som kulturvetare undersöker jag relationer och det som händer i mellanrum, inte för att jag menar att det är där sanningen existerar utan för att det är där jag finner mest användbara svar på frågorna jag arbetar med. Ett annat klassiskt citat från Deleuze (2004:6) får illustrera tanken.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

Ömsesidig tillblivelse och a-parallella block av tillblivelse finns överallt. Samhället och kulturen är resultatet av oplanerade och ofta omedveten samverkan. Liksom ifråga om evolutionen är det ingen som styr processen men alla är med om att påverka tillblivelsens riktning; det som händer mellan är lika viktigt som delarna och dess samverkan. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt det finns där bara om man väljer att se det så. Kunskapen är också ett förbund och samma gäller sanningen. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en allmän, skapad uppfattning om sakernas tillstånd. Både getingen och orkidén är autonoma aktörer som av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade. Sanning är ett begrepp som kan se olika ut, men vad som helst kan inte passera som sanning; bara det som fungerar. Kunskap är en relation mellan en verklighet som är som den är i all sin föränderliga komplexitet och rika mångfald och forskaren som söker förståelse och skapar förslag till svar som fungerar.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, vara missanpassad, gå sin egen väg samt sluta härma och upprepa. Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid måste vara genomtänkta, för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till samt om svaren fungerar. Forskning om kultur handlar om gemensamt skapande och ömsesidig tillblivelse, om att våga kasta sig ut i det okända tillsammans och göra det bästa av resurserna som finns tillgängliga.

Tala först och tänka sedan är vad ett samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med människor man litar på och man gör det för att lära känna både varandra och ämnet man talar om. Samtal kan också vara ett sätt att leva och interagera med världen och verkligheten. Det handlar inte om att söka efter något som gått förlorat eller om att komma överens, och det handlar inte om att kompensera för någon brist, utan om att skapa något nytt och att testa ifall det fungerar. Under och i ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där måste man kunna säga det som dyker upp i ens huvud. Och när man gör det, och samtidigt lyssnar på varandra, kan man i efterhand sålla ut det som fungerar. Samtalet är konstruktivt, nyfiket och framtidsinriktat, det öppnar upp och flödar över av mer eller mindre användbart innehåll, till skillnad mot debatten som handlar om makt och kontroll samt om att hävda sig och försvara sin position i centrum, nära sanningen. Debatten utser vinnare och förlorare och avgör vems ord som ska tas på allvar och vems tankar som ska förkastas, den begränsar och stänger in och hämmar därmed utvecklingen av ny kunskap.

Punkt fem handlar om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Den handlar om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, om rådande premisser för sökande efter kunskap. Motivet för att bryta mot denna premiss är att den leder till bevakande av gränser och försvar av sanningen, som bara en kan ha och äga, vilket underblåser ett fiktivt behov av konflikt och dömer människor till lydnad under auktoriteter. Tanken på brist leder till att människan döms till ett liv i avsaknad och längtan. Deleuze bjuder motstånd mot alla tendenser till totalitarism, och anklagelsen om att hans filosofi är relativistisk är ett försök att misstänkliggöra och hota en tänkt utmanare till makten över kunskapen. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt inom ramen för bristontologin. Kunskap blir med den synen på sanning en högst begränsad resurs, och tänker man så är det som upplagt för strid. Bryter man mot premissen om brist öppnar sig helt andra möjligheter att se på och söka kunskap.