Ansvar man har och ansvar man tar

Idag råder koncensus om att ansvar måste komma uppifrån och att chefen eller ledningen är ytterst ansvarig. Delat ansvar, brukar man säga, är ingens ansvar. I teorin och på pappret stämmer det, men i praktiken ser det lite annorlunda ut, eftersom människor är och fungerar som människor gör. Ingen människa är en ö och det som händer mellan människor som påverkar varandra är lika viktigt som det som händer inom människor. Dagens syn på ansvar och sätt att organisera samhället fungerar perfekt i teorin och så långe man håller sig till modellen, men så fort verkligheten ska hanteras uppstår problem och då agerar människor som människor gör. Chefen som dyrt och heligt lovat att ta ansvar och som kvitterar ut en hög lön och inte sällan bonus dessutom för att axla ansvaret avgår och saken anses löst. Sedan tillsätter man en ny chef, som lovar samma sak och livet går vidare. Det är så klart ett sätt att lösa saken på, men det är både dyrt och ineffektivt.

Med ansvar är det nämligen på samma sätt som med mål man sätter upp för sig själv, vilka är mer inspirerande och har en större chans att faktiskt nås eller överträffas med bättre kvalitet och utan att arbetet påverkar hälsan. Ansvar som tas av människor som faktiskt bryr sig, det vill säga som inte kräver ekonomiska ersättningar som trotsar fantasin, har en långt bättre chans att leda till önskat resultat än ansvar som ges eller som någon får betalt för att ta. Verkligheten är ingen modell, den är och fungerar i enlighet med sin egen gäckande, icke-linjära logik.

Ytterst handlar denna reflektion om hur följande ödesfrågor hanteras på bästa sätt: Klimatet på jorden och den långsiktiga förvaltningen av ett demokratiskt och hållbart samhälle där klyftorna minskar, skolan och vården fungerar (inte bara för de som har råd att betala) och kraven på effektivitet och måluppfyllelse inte stressar sönder medborgarna mentalt och fysiskt. Frågan om ansvar är en av nycklarna för en lyckad förvaltning av det allmänna.

Det sägs av vissa att samhället utgår från individen, men alla människor är beroende av andra för att leva. Människan är en kulturvarelse och alla är ömsesidigt beroende av varandra, på en lång rad olika sätt. Med andra ord växer samhället fram underifrån och är resultatet av gemensamma ansträngningar. Paradoxalt nog utnyttjas Rut-avdraget i högre grad av människor som hävdar att skatt är stöld, men det är människor som utför arbetet med en lön som även med bidrag är långt lägre än de som beställer tjänsten. Utan respekt och ödmjukhet samt förståelse för komplexiteten och svårigheten som ett väl fungerande samhälle ställer oss alla inför kan ingen politiker i världen rädda upp situationen, av den enkla anledningen att ansvaret för ett samhälle eller en organisation är något man kan lova och ta betalt för, men aldrig någonsin hålla. Att skylla på invandrarna eller något annat är i bästa fall korkat och i värsta fall cyniskt. 

Vad är då lösningen? Jag tänker så här: ansvaret för samhället måste föras ner på lägsta möjliga nivå. Och uppstår problem bör ingen ställas till svars eller straffas, men den som felat måste delta i arbetet med att rätta till problemen man varit med och vållat. Det är ingen ny och revolutionerande lösning som bygger på banbrytande forskning. Lösningen går heller inte att förpacka snyggt och sälja med mördande reklam. Lösningen är inte ens en lösning, det handlar istället om att göra bruk av kunskap som redan finns, om hur människor faktiskt fungerar på egen hand och tillsammans med andra.

Man kan tycka, tänka och önska sig vad man vill, men verkligheten och mänskligheten kommer förr eller senare i kapp en. Utbildning ses idag som en rättighet, när det i själva verket är en skyldighet. Valfriheten ses som viktig när det i själva verket krävs gedigen kunskap och genuint intresse för att kunna göra informerade och långsiktigt hållbara val. Skolan är en nyckelaktör och den måste för det första vara likvärdig, för det andra måste kunskapen vara i centrum och för det tredje måste ansvaret för lärandet förläggas hos eleverna, inte på lärarna och absolut inte på rektorn eller ledningen. Utbildning är inget man får, det är något man gör. Under tiden man är i skolan är det kanske bekvämt att slippa plugga, men utifrån ett livs- eller samhällsperspektiv är det förödande att låta någon annan ta åt sig äran av ens eget arbete. Bara genom att ta dels låta individen ta eget ansvar för sina egna handlingar, sin egen utbildning och för alla beslut man tar rörande sitt eget liv och samhällets förvaltning.

Låter det hårt? Det är det kanske, men sanningen är ALLID bättre än drömmar och visioner. Och dagens samhälle är i praktiken brutalt hårt för alla som inte lyckas, vilket bara blir fler och fler för varje år som går. Med ett väl utbyggt, generellt och skattefinansierat trygghetssystem som fångar upp individerna innan de rasar igenom, blir samhället inte alls lika hårt som dagens av den enkla anledningen att klyftorna minskar när de som lyckas inom systemet får bidra med mer pengar än de som har det svårt. Genom att hjälpa varandra växer både de starka och svaga och alla andra kan vila i tryggheten som avsaknaden av oro skänker.